EKONOMI & ANALYS. “En fullständigt ouppmärksammad uppgift från det numera fristående UK borde åtminstone i svenska lantbrukskretsar blivit noterad, men så tycks inte vara fallet. Tanken i UK är egentligen helt trendbrytande och pekar på något helt nytt.” Det skriver Thomas Gunnarsson som förklarar att den brittiska staten köper ut lantbrukare från sina gårdar för att få ett fungerande generationsskifte.
Text: Thomas Gunnarson
Det brittiska uppslaget är grundat på ett bekymmer om det framtida brittiska jordbrukets funktion där förslaget innebär att brittiska staten skall köpa ut de äldre lantbrukarna från sina gårdar för att få ett fungerande generationsskifte!
För svensk del, som liknar det som skett i övriga väst, så lämnade vi jordbrukssamhället i samband med franska revolutionen och gick in i industrisamhället. Bönderna blev småföretagare och följde med i tidens gång.
Efter kriget blev de flesta västeuropeiska staternas jordbrukspolitik en del i industrisamhällets förändring och med 1947 års svenska jordbrukspolitiska beslut så flyttade nästa generation landsbygdsbor till industritätorter. De kommande 70 årens förändring innebar endast att mer arbete lades på varje lantbrukare, mer skulder och teknik.
Underleverantörsrollen blev allt tydligare och syndabocksrollen i miljödebatten tydligare. Och då all handel med jordbruksvaror styrs av WTO (AoA) från början av 1990-talet så är nationella stöd uteslutet. Att sitta i kläm mellan nationella miljöfrågor och internationell handel, inklusive lokala väderfenomen, har blivit lantbrukets öde.
De nationella kraven på tullskydd för att klara lokala skillnader i väder, årsmån, skatter med mera, som uppstod i samband med debatten om jordbrukshandeln på 1980-talet blev helt negligerade av befolkningsmajoriteten överlag. Jordbruket ansågs vara en näring som alla andra, men kanske att det var fel.
För svensk del (och UK) så var WTO-kraven helt avgörande, men insikten om detta kom nog inte många till insikt om förrän i början av 2000-talet. En snabb omstrukturering började. Med låga räntor byggdes stora hårt skuldsatta produktionsenheter upp och pressen på det enskilda företaget blev likadant över hela väst, med ursprung i USA.
Att alla tvingades ut i ett skuldmoras var synligt för alla och i många fall fanns inte någon väg ur detta när tiden som aktiv företagare närmade sig slutet. Det är bara att kämpa vidare.
Ibland har de krav på nationellt skydd för den naturnära verksamheten som jordbruk ändå är, kommit upp till debatt hos övriga samhället och de som funderat på frågan har bara konstaterat att det är bara en mycket liten del av befolkningen som jobbar med detta och en lokal jordbrukspolitik påverkar alltför många medborgare, så nuvarande system måste nog fortsätta.
När denna speciella situation blir alltför uppenbar måste det få sina effekter.
Jordbruket, som företagande, måste tappa i status och därmed åter förlora intresse hos befolkningen. För hur man än gör ”så är ändan bak”!
De kreativa medborgarna, som Elon Musks broder, som ägnar sig åt stadsodling i höghus, bygger sina affärer på samma koncept som broderns bilar, mycket prat och samhällsstöd. Resultatet blir grönfärgat vatten i fast form, så kallad sallad.
Men, när nu sanningen börjar närma sig – att vi i grunden aldrig lämnat jordbrukssamhället och att modern ekonomisk teori sätter samhället i en livsmedelskris om man inte med stora skattemedel går in och räddar de befintliga stora jordbruksföretagen, finns risken att hamna i samma prekära situation som skedde i Sovjet och DDR.
Det är denna insikt som politiken i UK, nu efter Brexit, insett och därför släpper en försöksballong om att lösa ut engelska jordbrukare från sina gårdar med hjälp av skattemedel. Förslaget måste betraktas som ett klart underbetyg för den jordbrukspolitik som drevs igenom i väst efter 1945 (i Sverige 1947) och som har sin uppkomst i industriella intressen från kväveproduktionen för militärt bruk i samband med WWI.
Att ta över världens största marknad – konsumentens matbehov – var drivkraften, men den är nu i gungning med dagens turbulenta tillvaro.
Problemet är nog allt ganska akut, även om just EU:s ”inre marknad” för tillfället är väl förspänt i produktionskapacitet, men en trend har brutits i UK!
Text: Thomas Gunnarson