Jan Norbergs bok: Kapitel 25 – Pensionsparadigmet

Newsvoice publicerar Jan Norbergs bok: “Det kunde ha varit din mamma – Fallet Mariana”. Boken handlar om hur äldreomsorgen och rättsväsendet i Sundsvalls kommun rättshavererar. Kapitel 25 handlar om pensionsparadigmet.

Kapitel 25 publiceras nedan i artikelformat medan kapitel 26 och 27 som PDF. Vill du som läsare ha en live-sänd diskussion om bokens innehåll så kan NewsVoice ordna det. Meddela oss i kommentarsfältet nedan eller via redaktione@newsvoice.se så arrangerar vi det.

Läs även kapitel 22-23 | Se alla publicerade kapitel

Kapitel 25 – Pensionsparadigmet

Enligt Wikipedia så är begreppet paradigm lika med följande:

”det är ett filosofiskt antagande , matris, det vill säga en teori , en kunskap som härrör från studiet av ett vetenskapligt område ; en vetenskaplig prestation med metoder och värderingar som är tänkta som en modell ”.

Ett paradigm är hela den uppsättning av föreställningar, värderingar, attityder och metoder som delas av medlemmarna i ett givet sammanhang, till exempel den politiska disciplinen.

Gnissel uppstår givetvis när paradigmet inom en disciplin kolliderar med en annan. Den som är starkast och har störst ekonomisk uppbackning vinner.

Den amerikanske vetenskapshistorikern Thomas S. Kuhn (1922-1996) har förklarat varför skiften är så outhärdligt smärtsamma.

Han har blivit legendarisk som den vilken formade begreppen paradigm och paradigmskifte. I sin bok ”De vetenskapliga revolutionernas struktur” lägger han fram tanken att vetenskapen genomgår en stegvis utveckling, där en fas utgörs av vetenskapsteoretiska revolutioner som Kuhn kallar paradigmskiften.

Man måste rimligen fråga sig varifrån pensionsparadigmet har sitt ursprung, men framför allt varför, om det praktiska utfallet av nuvarande pensionsparadigmet är så uselt att det frambringar dåligt samvete hos folkflertalet. Är det då inte dags att verkligen ompröva dagens pensionsparadigm?

Ett paradigm är en helhet. Det går inte att bryta loss enskilda tårtbitar och byta ut dem som reservdelar till en bil.

När ett paradigmskifte äger rum måste hela paradigmet ersättas med ett nytt paradigm, och enligt Thomas Kuhn föregås skiftet alltid av en kris.

Den kan till exempel utlösas av avvikande resultat som inte passar in i eller kan förklaras utifrån det rådande paradigmet.

Låt oss anta att vi alla under vår livstid arbetar och via skattsedeln avstår en stor del av vår lön för att i ett senare skede av livet endast få tillbaka en bråkdel av vad vi betalat in till pensionssystemet, hur många skulle då säga att det är en i grunden rättvis och medmänsklig lösning?

Individens perception påverkas av paradigmet, alltså den uppfattning som alla är överens om.

Sådant som motsäger paradigmet märker politikerna därför inte eller låtsas inte om.

En observation kan alltså aldrig vara objektiv, opartisk eller utan förutfattade meningar. Den måste bekräfta paradigmet.

Eftersom politiker tillmäts auktoritet smittar synsättet av sig på myndigheter, media, domstolar och allmänheten.

Alla tycker lika, och konformiteten utropas till sanning. Här finns den perfekta födslokliniken för politisk korrekthet och åsiktsförtryck.

Den som påstår att pensionsparadigmet står över åsikter och samhällsdebatt ljuger.

Tidsandan är en lika mäktig dirigent som katolska kyrkan var för 500 år sedan.

Okunskapen om vårt pensionssystems utformning är bedövande ibland en majoritet av den svenska befolkningen, är det möjligen förklaringen att vi inte ser ett uppror mot detta synnerligen orättvisa pensionssystem?

Eller är vi lyckligt omedvetna om den hjärntvätt som gjort oss till egoister?

Informationen om hur mycket varje individ betalar in till systemet fram till sin pension är mycket svår att finna då våra politiker omvandlar de inbetalda beloppen till pensionsrätter eller pensionspoäng om man så vill, allt för att vi alla som individer inte enkelt skall kunna följa vårt ackumulerade inbetalda pensionskapital i kronor och ören.

Inte många av oss inser att vi var och en av oss betalar in mycket stora belopp under vår livstid, det kan i många fall röra sig om mångmiljonbelopp.

Processen när man ändrar eller byter paradigm handlar inte alltid, kanske inte ens i de flesta fall, om att söka sanningen utan oftare om att bevara det existerande paradigmet och sin egen position i den politiska världen.

Oerhört starka krafter kan mobiliseras till försvar när politiker som delar ett visst paradigm känner detta och därmed sig själva hotade.

Kring paradigmet eller världsbilden råder länge fullständig enighet – ända tills nya rön så småningom tränger igenom och börjar skapa sprickor i muren av enighet.

Paradigmförsvararna mobiliserar. För att bli accepterade som sanningar måste nya idéer och rön bokstavligen spränga sig fram och riva allt gammalt. 

Paradigmskiften sker aldrig utan stor smärta.

När miljoner människor, politiker och mäktiga institutioner har investerat hela sin prestige och sina positioner i ett synsätt som blir ifrågasatt utspelar sig en maktkamp på liv och död, och den kan pågå i decennier eller århundraden.

Här är risken överhängande för krossade karriärer, livslång fiendskap, missbruk, utslagning och självmord.

För politikerklassen och dem som företräder den är det en mycket smärtsam och uppslitande process att tvingas överge en sedan länge accepterad teori till förmån för en annan som den är oförenlig med.

De som har investerat mest i paradigmet är minst benägna att släppa in nya tankar och är i allmänhet beredda att gå mycket långt för att försvara sina ”sanningar”, projekt eller livslögner.

Det vet alla som har försökt ifrågasätta en grundmurad ”sanning”.

Moment 22

När vi tvingas in ett system där samhället tar det för självklart att de av väljarna utsedda politiska representanterna alltid vet bättre än oss själva, så bygger det på synsättet att medborgarna accepterar synen att samhället är gott och att samhällets olika representanter, i alla situationer, vill alla väl, även de gamla.

Men tänk om det inte förhåller sig så i den krassa verkligheten?

Vi är sedan födseln uppfostrade att vi alla vill varandra väl och det krävs ett stort mod för att överhuvudtaget våga tänka tanken att kollektivismen inte leder till himmelriket, vi måste därför rannsaka oss själva på individnivå och verkligen fundera över om vi skall fortsätta abdikera från vårt individuella och personliga ansvar.

När jag på allvar insåg hur samhällets olika företrädare valde att behandla min egen mamma i praktisk handling så skakade tilltron till ”det goda samhället” i sina grundvalar.

Mitt rationella jag ville till en början inte erkänna att ett allvarligt tvivel började få ett grepp om min grundsyn på människans godhet, marken började gunga under mina fötter.

Tänk om de flesta av oss blivit grundlurade?

Upplevelsen är närmast av episka proportioner då man inser att tilltron till en av samhällets grundbultar, äldreomsorgen, vilar på ett fundament av kvicksand.

Den magiska illusionen att det finns en utvecklad samsyn mellan individen och kollektivets företrädare blåser in i ens medvetande för att lika snabbt krossas när man i verkligheten möter etablissemangets olika företrädare.

Likväl har vi genom vår oförmåga att genomskåda bedrägeriet gjort oss själva beroende av de allmosor som erbjuds oss som gamla och beroendet av olika former av hjälp från samhället.

Vi står därför alla på ålderns höst med mössan i vacker hand och ber om hjälp när vår intjänade pension inte räcker ens till det mest basala i tillvaron, vi har gjort oss själva till tjänstehjon, helt beroende av våra politikers beslut.

Bidragssamhället har oss i sitt våld och förnedringen har ingen undre gräns då våra gamla misshandlas på grund av samhällets alltmer knappa resurser.

Politiker och tjänstemän gör pensionärer beroende av bidrag

Ser vi då att politiker på allvar arbetar för att göra äldre människor mindre beroende av bidrag?

Nej, tvärtom så tävlar olika politiker för att inför valen erbjuda mera bidrag då man sannolikt är av uppfattningen att man på det sättet enklast kan köpa sig röster vid nästa val. Cyniskt?

Jodå, politiken är definitivt cynismens högborg där respekten för människans inneboende vilja att vara oberoende och att klara sig själv är låg, dvs att slippa ligga samhället till last.

Denna inställning ses snarast som en något udda och apart uppfattning som inte alls är gångbar i dagens egocentriska och icke empatiska samhälle.

Det var länge sedan politikerna, oavsett färg, övergav altruismens ideal!

Paradigmskiftet

Hur kan vi låta detta beroende få fortsätta om det var Mariana och hennes generations absolut värsta öde och framtidsscenario att komma i beroendeställning till andra samt att vara ekonomiskt beroende av samhället?

Varken Mariana eller någon annan ur hennes generation har varit några bokstavstroende individualister med en väl och noggrant utvecklad syn på sin personliga frihet och sin oberoende ställning gentemot politiker och kommunala tjänstemän.

Tvärtom så har de flesta av dem nog redan från barnsben accepterat att underordna sig kollektivets möjligheter för att åstadkomma gemensam och hållbar förändring över tid.

Men hade inte Marianas generation egentligen utvecklat en viss övertro för vad politiker faktiskt kunde åstadkomma?

• Hade de verkligen anledning att lita på vad politiker kunde åstadkomma?

Mariana, född endast 3 år efter det att kvinnor för första gången någonsin, 1921, var tillåtna att rösta i riksdagsval, var ett faktum som skall ställas i ljuset av dagens mycket mer annorlunda förutsättningar.

Det kan i dag vara svårt för oss alla och förstå, men är man sprungen ur dessa förhållanden så litade man på politikers goda vilja att åstadkomma något bra för alla, varför hade man annars infört allmän rösträtt också för kvinnor?

Respekten för politiker och samhällets auktoriteter urholkas

Respekten för samhällets auktoriteter var mycket långtgående, respekten inkluderade också politiker och tjänstemän, man litade kort och gott på att ingen hade andra än rent altruistiska skäl för sina gärningar.

Så var det nog också till en del under 1900-talets långa rad av årtionden då samhällsutvecklingen sköt fart och välståndet byggdes upp, alltsedan 1932 då socialdemokraterna på allvar kom till makten och kunde behålla den i hela 44 år, fram till 1976 då det blev ett borgerligt maktövertagande.

Början till förfallet beror nog på att socialdemokraterna faktiskt på allvar började tro på sin egen förträfflighet och att inget annat än ett socialdemokratiskt regeringsinnehav var möjligt.

Något som i sin tur byggde på antagandet att väljarna skulle vara dem evigt tacksamma för deras roll som statsbärande parti under så många år.

Men vi vet ju alla vad som händer om man inte har konkurrens etablerad och att man själv som huvudrollsinnehavare ständigt omprövar sin strategi, detta gäller också inom politiken.

Att kunna sitta 44 år i rad vid regeringsmakten skapar en självbild av relationen man har till bl.a. medborgarna som inte är bra för viljan till seriös omprövning av politikens innehåll och riktning.

När socialdemokratin under 60-talet började genomföra långtgående reformer finansierade via ökade skatteuttag på både löneinkomster och företagsbeskattning så kunde detta ske utan att välståndsutvecklingen märkte av några större påfrestningar, samhällsekonomin gick ju för högtryck.

Inspirerade av sina framgångar trodde därför socialdemokratin att man hittat ett permanent framgångsrecept då man i rask takt genomförde en lång rad reformer och tillät skatterna öka, samtidigt fanns en arbetskraftsbrist som drev fram kraftiga löneökningar för flertalet löntagare.

Fartblindheten blev ju inte mindre av att de politiska idealen av den s.k. 68-rörelsen drevs kraftigt åt vänster med oändliga krav på kostsamma reformer utan någon som helst hänsyn till de samhällsekonomiska konsekvenserna.

På läktaren satt ju en hel generation av strävsamma medborgare födda i början av 1900-talet, de fick inte ihop ekvationen men såg inga andra alternativ än att fortsätta rösta på socialdemokraterna.

De hade ju ändå suttit vid makten så länge de kunde minnas, och framåtskridandet ville man ju inte skulle upphöra.

Sparsamhetens dygd verkade dock som bortblåst och när den gamle och mycket omtyckte finansministern Gunnar Sträng försiktigt uppmanade till en viss återhållsamhet med kostsamma reformer så blev denne åthutad som en reaktionär bakåtsträvare från alla möjliga håll inom vänsterrörelsen.

Inte blev detta, lite mer försiktiga synsätt inom socialdemokratin, bättre när Olof Palme 1969 på allvar gjorde entré som socialdemokratins nye partiledare.

Olof Palmes era

Olof Palme måste nog betecknas som en retoriskt mycket skicklig politiker men hans betydligt mer radikala politiska agenda hade påverkat socialdemokratisk partipolitik sedan lång tid och hans formella statsrådsutnämning 1963 var nog början till slutet för den socialdemokrati som tagit Mariana och så många av hennes generation från gränsen av armod till en väl utvecklad nation av ekonomisk styrka och ett välstånd för alla, något som gjorde övriga mer krigshärjade länder i Europa gröna av avund.

Palme gick nu i bräschen för sossarnas anpassning till en mycket högljudd vänsterrörelse samtidigt som han skapade en betydande polarisering åt höger.

Resultatet blev att Palme delvis vred vapnen ur händerna på den samlade vänstern genom att implementera långtgående reformer vilka saknade en över tid uthållig och hållbar finansiering.

Socialdemokratins iver att överträffa 68-rörelsens ständiga påtryckningar slog tillbaka när Palme på sitt typiskt konfrontativa sätt i en TV-debatt inför valet 1976 hånade den folklige centerledaren Torbjörn Fälldin, då vann Fälldins mer jovialiska och norrländska utstrålning de breda folklagrens sympatier och sossarna förlorade för första gången på 44 år ett riksdagsval.

Att sakfrågan då handlade om kärnkraft får med facit i hand mer ses som en slump, det var Palmes osympatiska framtoning som gav Mariana och hennes generation mod nog att för första gången lägga sina röster på ett annat parti än socialdemokraterna.

Det tog Palme ca 7 år att förlora sossarnas totala dominans i svensk politik, han efterträdde 1969 den mycket folklige Tage Erlander men kunde inte på allvar förvalta dennes förtroendekapital i de breda folklagren.

I och med att sossarna tappade regeringsmakten 1976 så började också Marianas generation så sakteligt förstå att inget skulle kunna fortsätta som förut, Mariana hade 1976 hunnit bli 52 år och hon insåg i slutet av 70-talet att tiden av evig uppgång nu förmodligen inte skulle fortsätta för alltid.

Föga anade hon att hennes pension och övriga livsvillkor skulle få betala för alla de reformer som införts och som oavbrutet fortsatte ännu några år in på 80-talet.

Pensionsreformerna

Att makarna Sigurd och Mariana, vilka som så många andra, hade litat på de politiker vilka de röstade fram och som genomförde ATP-reformen 1959 började nu långsamt inse att de tre grundläggande förutsättningarna för denna reform inte längre fanns.

ATP förutsatte ju full sysselsättning, ingen inflation och ständig tillväxt.

När nu inflationen började närma sig tvåsiffriga nivåer, arbetslösheten snabbt växte och tillväxten därmed snabbt stannade av så måste ju politikerna börja låna pengar för att ha råd och finansiera bl.a. pensionssystemet.

Politiker, oavsett partifärg, försökte dock tala så tyst som möjligt om en snabbt skenande statsskuldsättning, istället fokuserade sossarna på löntagarfonder, och annat som kunde attrahera den vänsterrörelse som krävde socialiseringar istället för återställare och ett nyktert uppvaknande, festen var nu över.

Marianas generation hade ju blivit indoktrinerade att om de bara lyckades skrapa ihop hyggliga ATP-poäng under sina 15 bästa år så kunde man vara lugn att en anständig pension låg inom räckhåll.

När sysselsättningsgraden sjönk, inflationen tog fart på allvar samt att tillväxten började hacka betänkligt så insåg ju många blivande pensionärer att pensionssystemet byggde på ett annat men mycket skakigt fundament.

Politikerna fortsatte dock att utreda och käbbla mellan 1984 ända fram till 1999 innan de då ersatte ATP-systemet med något som senare skulle visa sig vara ännu värre.

Vi har nu levt cirka 20 år med det nya pensionssystemet och det har minsann inte varit någon framgångssaga för de stackare vilka nuförtiden möter effekterna av den senaste pensionsreformen, när de med ålderns rätt vill dra sig tillbaka och få ut sin uppskjutna lön i form av pension.

För varje pensionsreform som politikerna genomfört så har svenska pensionärer fått allt sämre villkor vilket starkt påverkat deras pensionsutfall, de s.k. fattigpensionärerna har fått ta den största stöten och har nu i stora skaror hamnat under den s.k. normen ca 11.000:-/ månad före skatt.

Politikerna har vid den här tiden också infört den s.k. bromsen som gör att pensionssystemet med automatik sänker det förväntade pensionsutfallet så att pensionärerna aldrig kan lita på vad de kommer att få ut som pension när det är dags.

Att det handlar om uppskjuten lön verkar i sammanhanget inte ha någon betydelse för politikerna när de glatt och bekymmerslöst bryter mot avgivna löften om framtida pensioner.

Samhällskontrakt mellan politiker och medborgare, vad är det?

Dagens system liksom det tidigare ATP-systemet bygger på fel grundprincip, dvs den om att det är den arbetande befolkningen som med sina skatter skall betala pension för de vilka med sina tidigare via skattsedeln inbetalda pensionsavsättningar avstått löneutrymme, något de annars hade kunnat få ut som lön och förvalta själva under sitt yrkesverksamma liv. Så korkat att klockorna stannar.

Ett annat mycket allvarligt systemfel är att politikerna kräver att varje enskild individ skall vara solidarisk med ett korrupt system, dvs tjänar någon under några år relativt mycket pengar så tar staten ändå via skatten in hela pensionsavsättningen av individen, även för den del som överstiger det s.k. taket där inbetalningen inte längre tillgodoräknas den inbetalande.

Denna överskjutande del tillkommer kollektivet, hur rättvist är det om du tjänar relativt bra under några få år i ditt yrkesliv?

Vad är det som får oss att tro på politikernas förmåga att förvalta våra pensionsinbetalningar som bättre än om vi själva hade fått disponera våra egna pengar, hur har pensionärskollektivet kompenserats för Göran Perssons mycket uppmärksammade ”lån” (läs stöld) om 256 Miljarder?

Det enda vi med stor säkerhet vet är att våra framtida pensioner kommer att bli ännu lägre och att vi måste arbeta ännu längre för att få en anständig pension.

Ibland kan man tycka att det är skönt för Mariana att hennes demenssjukdom gjorde henne partiellt oförmögen att ta in konsekvenserna av hur politikerna lurat henne under så många decennier.

”Rätten” att bli bidragsberoende fattigpensionär – Vad äldre behöver utstå

De generationer vilka födda på 20, 30 och 40-talen fick vara med på en ”resa” som aldrig någon innan någonsin kunnat göra, men de hade nog aldrig kunnat föreställa sig att de så medvetet skulle bli lurade och dragna vid näsan av sina välgörare, Socialdemokraterna.

Samhällskontraktet mellan medborgarna och den politiska makten etablerades och fortsatte under många år i lugnt gemak framåt allteftersom som det långsamt sker en värderingsförskjutning, från en lutherskt återhållsam attityd att inte ligga någon annan till last, till en attityd att nu skulle de införda reformerna verkligen också utnyttjas.

Varför hade de annars införts?

Plånbokspolitiken hade därmed i praktiken införts på allvar i den svenska politiken, ”allt åt alla” innan valen och en lång rad brutna löften efter valen.

Lögner som många av medborgarna tycks ha accepterat. Oändlig är också raden av olika reformer vilka lett till ökande skatter och omfattande bidragsmissbruk, något som utnyttjats av de vilka saknar den inre moraliska resningen att inte överutnyttja bidragssystemen, även om möjligheten finns att tillskansa sig lättåtkomliga extra pengar.

Moralupplösningen lämnade den äldre generationen mållös, nu inställde sig därför frågan om de skulle följa med i nymodigheterna eller vidbliva sin tidigare, något mer lutherska, övertygelse?

När man sett grannen ”måndagssjuk” ett antal gånger, samt någon annan i bekantskapskretsen som sjukskrivit sig för att samtidigt kunna jobba lite svart eller alla de vilka med lite teatralisk begåvning kunde övertyga någon i en korrupt läkarkår att medverka till sjukpension/förtidspension.

Ja, då får man ha väldigt hög inre moralisk resning för att kunna motstå frestelsen att göra som alla andra, dvs missbruka bidragssystemen.

Alla dessa reformer byggde i grunden på förutsättningen att ingen skulle ens vilja missbruka det förtroende som det innebär att faktiskt kunna låta bli.

Det är i den här omställningen av moralbegreppen som de politiskt korrekta klyschorna samtidigt också började göra entré, ”ropen skalla, daghem åt alla” skanderade tex företrädesvis militanta kvinnor från en lika militant vänsterrörelse. Feminismen hade kommit för att stanna.

Mariana och hennes generation skakade bedrövade sina huvuden, tog sig för pannan samtidigt som de undrade, Vad var det som hände egentligen?

Det Mariana och hennes generation har gemensamt med oss idag är att de med sina erfarenheter och uppfattningar hotar rådande paradigm och mycket stora ekonomiska intressen om vi skulle genomföra ett totalt paradigmskifte.

Tänk bara på alla gigantiska pensionsfonder vilka är de som faktiskt sitter på våra pensionspengar men som har dem investerade i olika tillgångsslag.

Det kommer att bli livat i holken om vi på allvar utmanar dagens pensionsparadigm.

Text: Jan Norberg