REPLIK. Debattörerna Johanna Mattsson och Juliana Salamone vill lyfta fram klimatet i svensk politik och debatt i debattartikeln: “Vad krävs för att klimatkrisen ska hamna högst upp på den politiska agendan?”. Har de levt i en garderob de senaste åren?
Text: Tege Tornvall (text uppdaterad 2 sep kl 20:34), nätverket Klimatsans
Enligt klimatlagen skall all svensk offentlig verksamhet samt även näringsliv och industri tillföra mindre koldioxid till atmosfären och minska atmosfärens halt av koldioxid. Målet är att Sverige år 2045 inte skall ha några ”nettoutsläpp av växthusgaser”. Det betyder att inte öka atmosfärens CO2-halt inom landets gränser.
Ett klimatpolitiskt råd samt regionala klimattråd skall övervaka att målet nås. Regeringens ”initiativ” Fossilfritt Sverige skall vägleda näringsliv och industri mot målet. Allt för att inte höja världens medeltemperatur mer än 2 (helst 1,5) grader, räknat från 1800-talets slut. Detta mål satte FN:s klimatpanel IPCC i Paris 2015 i en gemensam avsiktsförklaring – utan bindande avtal.
Detta avhandlas dagligen i svensk debatt och styr svensk politik. Att påstå att det inte ”står högst på den politiska agendan” är mer än lovligt yrvaket. Tvärtom lägger det en våt filt över politik och näringsliv och medför onödiga, kontraproduktiva och dyra åtgärder som hämmar all verksamhet.
IPCC-målet kommer av att ekonomen William Nordhaus 1975 utgick från 2 grader för att beräkna möjliga effekter av ökande temperatur. Utan minsta vetenskapliga belägg tas detta nu som officiell sanning.
Den marknära atmosfärens temperatur beror på hur mycket solvärme som når mark och vatten. Växlande hinder är moln och stoft i atmosfären, mörka dygns- och årstider samt mindre solvinkel närmare polerna.
I atmosfären kan koldioxid fånga en aning energi ur utgående strålning från mark och vatten. Men verkan av mer koldioxid är minimal och logaritmiskt avtagande. Jordens gravitation komprimerar atmosfären med värmande verkan, men värmd luft stiger och kyls igen i ett fortgående samspel som skapar vindar.
Mer värme och koldioxid gynnar växtligheten. En välkommen återhämtning från Lilla Istidens periodvisa kyla. Sedan 1930 har världens skördar ökat mer än fem gånger. Fler har fått det bättre. Färre lider nöd och svält. Det är det konkreta resultatet av 1900-talets uppvärmning. Det skall vi vara glada för!
Text: Tege Tornvall, nätverket Klimatsans