NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
OPINION. Sverige är en nation som verkar vilja fungera som ett imperium. Våra universalistiska ambitioner är obegränsade. Vi ska leda den globala klimatomställningen. Vi ska vara en feministisk och humanitär stormakt. Alla nationer ska rymmas innanför våra gränser.
Text: Richard Sörman | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
Och alla dessa nationer ska få behålla sina kulturer så länge de respekterar den värdegrund som garanterar vår svenska pax romana. Det enda hotet mot imperiet är de svenska nationalister som vill att Sverige ska bli en nation för svenskar igen.
Jag läser Nationalismens dygd av Yoram Hazony. Boken har nyligen givits ut i svensk översättning på Oikos förlag. Mycket i boken kretsar kring skillnaden mellan nationer och imperier. Alternativet till nationen behöver alltså inte vara ett tillstånd av statslöshet där rivaliserande stammar och klaner slåss om makten. Alternativet kan också vara det internationella imperiet.
Ett imperium är en större statsbyggnad än nationen. Inom det romerska imperiet fanns en mängd olika nationer (utan formell självständighet) med specifika språk och kulturer, men de hade alla underkastat sig Roms överhöghet. Med tiden kom även språk och kultur att påverkas. I alla fall i de provinser där romarna hann stanna längst.
Vi tänker oss gärna att imperier byggs enkom med syfte att vinna militära och ekonomiska fördelar. Men om vi föreställer oss att ideologi också kan ha sitt finger med i spelet blir perspektivet något annorlunda.
Många talar idag om EU som ett nutida imperium. EU har inte skapats genom erövringskrig, men organisation fungerar ändå som en internationell statsmakt som kräver rättning och underkastelse av de nationer som ingår i organisationen.
När det gäller just västerländsk imperialism har den under historiens gång haft en haft en tendens att inbegripa en saluföring av våra västerländska ideologier. Alla länder som européerna koloniserar, militärt eller ekonomiskt, ska ”civiliseras” med hjälp av de värden som visat sig fungera för européerna.
Tanken är att européernas syn på individ och demokrati har ett universellt värde och att denna syn alltså bör kunna omfattas av alla.
Yoram Hazony skriver:
“Valet mellan imperialistisk och nationalistisk politik motsvarar […] valet mellan två teorier om kunskap. I Västvärldens historia har imperialism tenderat att sammankopplas med en rationalistisk teori om kunskap.”
En sådan teori är genom en oinskränkt tillit till mänskligt förnuft, djärv i sitt hävdande att de stora universella sanningarna redan finns till hands och att denna kunskap endast behöver framträda inför mänskligheten.
Nationalismen å andra sidan har tenderat att bygga på en empirisk ståndpunkt som använder sig av en måttlig skepticism i avseende på det mänskliga förnuftets resultat.
När västerlänningar blir imperialister ska de föra ut sina förment universella sanningar till världens alla nationer och därmed utradera dessa nationers egna erfarenheter och kunskaper. Det hela kompliceras av att Västvärldens rationalitet antagligen äger ett visst allmängiltigt värde.
Det betyder emellertid inte att alla nationer vid varje givet tillfälle har lust att böja nacke inför Västvärldens påtvingade evangelium. Och det betyder absolut inte att alla jordens folk äger samma förmåga som västerlänningar att förverkliga våra västerländska ideal om demokrati och mänskliga rättigheter.
Idag kommer denna västerländska ideologiimperialism till uttryck bland annat i EU:s krav på politisk likformighet över hela unionen.
De länder som inte följer de påbud som kommer från Bryssel anklagas för att stå i förbund med mörka krafter. Och som Hazony skriver angående det förakt för nationalism som våra moderna imperialister ofta visar: Utvecklandet av ens egen nation är avskyvärt för imperialisten, som ser det som trångsynt och provinsiellt. Att enskilda länder utvecklar en egen syn på exempelvis immigration från Mellanöstern blir ett tecken på ett omoraliskt motstånd mot den enda vägen framåt.
Är det inte anmärkningsvärt hur väl Hazonys beskrivning av imperialismen som tankesystem och samhällsordning stämmer in på vårt moderna Sverige? Jag skrev själv en en text för något år sedan här på Det Goda Samhället där jag hävdade att Sverige är en antinationalistisk nation.
Sverige är en nation samtidigt som det svenska etablissemanget öppet säger sig vara antinationalistiskt. Ändå är det uppenbart att detta antinationalistiska etablissemang också har självförhärligande – eller nationalistiska – tendenser. Sverige är en nation som stoltserar med att den avvecklar sig själv som nation. Hur detta är möjligt kanske bäst förstås med att säga att Sveriges etablissemang består av just imperialister.
Det kanske är mer symptomatiskt än vi tror att Sverige har tagit på sig rollen av att vara en feministisk och humanitär supermakt. Det kanske är mer symptomatiskt än vi tror att svenska politiker på allvar tror att vi ska ha råd att vara världsledande i klimatomställningen och att vi faktiskt ska få andra länder med oss?
Det går att förklara denna galenskap med att vi är fredsskadade och att vi inte förstår att vi först och främst måste ta hand om oss själva. Visst är det så, men det går också att hävda att det finns ett slags imperialistiska ambitioner i våra svenska samtida stormaktsprojekt.
Ta ett fenomen som mångkulturen. Jag har flera gånger sett historieintresserade personer försvara vår paradoxala syn på svenskhet med att hänvisa till romerska riket. Alla som kommer till Sverige ska få medborgarskap och kallas svenskar, men de ska samtidigt få behålla sina egna kulturer (eller ”nationer”).
I det mångkulturella Sverige ska alla olikheter kunna samexistera tack vare vår gemensamma svenska värdegrund (eller mer konkret: våra lagar). Lagarna garanterar vår egen pax romana.
Detta förklarar också varför invandrarnas nationalism kan accepteras medan svenskarnas nationalism inte kan det: Invandrarnas strävan att vara sig själva hotar inte imperiebygget. Imperialisterna har ännu inte kunnat föreställa sig att dessa folkslag en dag ska vilja göra uppror mot den övernationella överheten (svenska staten). Det är nämligen den senare som garanterar att invandrarna får leva i enlighet med sina egna traditioner.
Inom imperiets gränser får exempelvis muslimerna vara muslimer fullt ut, men de får också leva i en demokrati som garanterar deras frihet att utöva sin religion. Hur ska invandrarna kunna göra uppror mot en statsapparat som ger dem både bidrag och religionsfrihet?
Svenskarnas nationalism är däremot omöjlig att acceptera eftersom den inbegriper ett ifrågasättande av imperiet i sig. Svenska nationalister vill att Sverige ska vara Sverige och ingenting annat. Rom åt romarna! Sverige år svenskarna!
Svenska nationalister vill inte att svensk kultur ska bli en kultur bland andra i imperiet. De är heller inte intresserade av att det svenska språket ska bli ett gemensamt urvattnat lingua franca. Och de blir allt mindre intresserade av att finansiera svenska statens ganska kostsamma imperieprojekt med hjälp av sina skattepengar.
Ur det perspektiv som Patrik Engellau ofta lägger fram här på Det Goda Samhället är det lätt att förstå det svenska politikerväldets stormaktsambitioner. Att bygga ett imperium ger jobb åt såväl politiker som deras hantlangare i administrationen. Mångkulturen måste hanteras. Biståndet som går utomlands måste administreras.
Den globala klimatomställningen som ska ledas från Sverige måste säkras. De gemensamma värden som ska skapa samhörighet bortom alla nationella och kulturella skillnader måste saluföras och inpräntas i befolkningen.
Den som under Antiken ville sälja sina tjänster till den romerska staten kunde bli praetor, praefectus, lictor och mycket annat. Det fanns en mängd fina tjänster och titlar åt dem som ville tjäna sitt levebröd på det romerska imperiets expansion och upprätthållande.
Även i Sverige har vi nu en bred tjänstemannaklass som arbetar på imperiebygget. De universella sanningarna om jämlikhet, jämställdhet, könlöshet och klimatsmarthet måste etableras och inpräntas. Att människor från hela världen söker sig till just Sverige för att få leva under denna sanningsälskande och godhetshyllande regim bekräftar bara statsideologins universella värde.
Människan är egentligen svensk.
Text: Richard Sörman | Foto: Anders Löwdin riksdagen.se