Text: Patrik Engellau | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
När folk varnar för vad de sammansvurna globalisterna – sådana som World Economic Forum, FN, Greenpeace, Fortune 500, Pfizer, EU, Bilderberggruppen och möjligen även Greta Thunberg – är i färd med att ställa till med för att krossa de nationella demokratierna i syfte att inrätta ett eget världsherravälde under ledning av Bill Gates och Klaus Schwab så brukar jag tillrättavisa visselblåsarna och påpeka att de internationella makthavarna visserligen existerar, men att de verkliga beslutsfattarna i demokratier finns i de nationella politiska organen vilket betyder att de huvudansvariga för hot mot ländernas självstyre och handlingsfrihet är personer som Magdalena Andersson, Annie Lööf, Ulf Kristersson och så vidare.
Att skylla på Schwab när Andersson är ansvarig är att låta Andersson slippa undan sitt ansvar. För övrigt, brukar jag tillägga, har vi lagen, närmare bestämt regeringsformen – ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” – på vår sida om vi ställer krav på Andersson men ingen rätt att begära att Schwab gör oss till viljes.
Men ibland, senast igår, undrar jag om jag har fel. Inte i teorin, som är oantastlig, utan i praktiken, som än slinker hit och än slinker dit ungefär som när man leker Rida, rida ranka med barn.
Corona
Vad globalisterna nu planerar för aggressioner mot det nationella självbestämmandet hade man kunnat förutse redan för två år sedan när coronat angrep och ställde till förvirring i alla länder eftersom länderna visserligen hade nationella epidemiologiska myndigheter med ansvar för att tänka ut och förbereda insatser mot smittsamma farsoter som kunde dyka upp.
Bill Gates hade ändå varnat för just detta så ingen folkhälsomyndighet i världen kunde med gott samvete påstå att de ”inte sett det komma” eller varit ”naiva”.
I vilket fall som helst var det självklart att när uppemot tvåhundra nationella folkhälsomyndigheter ska skaffa sig en strategi mot coronat och implementera strategin för att begränsa virusets skadeverkningar så blir det utan samordning. Ingen vet något och till en början ska alla tänka själva.
En del satsar på flockimmunitet men påstår något annat, en del spikar in sjuka människor i fängelseliknande karantänsförvar, andra stänger skolor, andra åter stänger allt som går att stängas.
Sedan tittar de nyfiket på varandra för att se om någon kommit på en bra idé som till exempel den svenska att behandla luftrörsproblem med morfin i stället för syrgas (vilket aldrig blev någon internationell succé eftersom de sjuka dog av morfinet) eller den amerikanska under Trump som bestämde att det inte skulle ta tio år utan ett år att forska fram ett vaccin bara man hällde tillräckligt med pengar på projektet.
Det rådde kort sagt en stor men oundviklig oreda. Den var oundviklig för att de nationella folkhälsomyndigheterna som formade respektive lands coronapolitik var självständiga. Det är lätt att föreställa sig hos vilka denna decentraliserade oordning kändes mest plågsam.
Hos WHO naturligtvis, den självklara intressenten för en samordnad internationell epidemipolitik, samt dess chef Tedros och dess storfinansiär Bill Gates, en person som enligt uppgift har starka kopplingar till läkemedelsindustrin. Kan något vara mer uppenbart än att WHO genast skulle börja planera för en ny ordning där världens hälsopolitik bestämdes av WHO med stark, obligatorisk finansiering av medlemsländerna?
Precis detta gjorde WHO och de avgörande besluten ska fattas vid ett möte i World Health Assembly, organisationens styrelse, i nästa vecka, alltså sista veckan i maj, utan att denna revolutionerande nyordning och inskränkning av ländernas rätt att bedriva egen epidemipolitik ens, vad jag har kunnat upptäcka, rapporterats till allmänheten i något land.
Det handlar om att styrelsen ska anta ett tillägg till WHO:s Internationella Hälsoreglemente. Den föreslagna nya texten finns här. Det framgår att textförslaget är utarbetat av USA så min förmodan att det var Tedros och Gates som låg bakom var kanske missriktad. I varje fall har de fått hjälp av amerikanska staten.
Enligt de nya reglerna ska medlemsländerna inom 24 timmar rapportera till WHO om nyupptäckta hälsohändelser som kan ha internationell betydelse (article 6). Inom ytterligare 24 timmar ska WHO begära att det rapporterande landet får händelsen bekräftad av oberoende part (article 10).
Sedan kan WHO inom 24 timmar erbjuda hjälp till det drabbade landet (article 10). Om landet inom 48 timmar inte har accepterat WHO:s erbjudande om hjälp ska detta rapporteras till alla de övriga medlemsländerna (article 10).
Om WHO bedömer att risken för andra länder är hög ska organisationen tillsätta en ”nödkommitté” som drar upp riktlinjer för det fortsatta arbetet (article 12). Även om den medicinska risken inte är stor kan WHO:s generaldirektör besluta att starta sådana procedurer (article 12). WHO:s erbjudande kan omfatta teknisk assistens och mobilisering av internationella expertgrupper för att leda WHO:s insatser. Om landet inte accepterar förslaget ska det inom 48 timmar förklara sig för WHO (article 13).
WHO:s rekommendationer kan innehålla sådant som berör individer, last, bagage, containers, postpaket etc (troligen för att förhindra smittspridning; article 15). WHO kan ta hjälp av ICAO, IMO och WTO (kort sagt mobilisera hela FN-systemet för att genomdriva sina planer; article 18). Vid tillsättning av nödkommittéer ska hänsyn tas till personernas kön, ålder och geografiska ursprung (article 48).
Det finns mycket mer men allt förefaller mig handla om att ett odemokratiskt tillsatt internationellt byråkratimaskineri ska kunna ta kontrollen över ett land som inte lyder WHO. Tvångsåtgärder ska kunna vidtas mot länder som trilskas med världshälsoorganisationen.
Kanske målar jag fan på väggen. Det är klart att man kan föreställa sig situationer där giriga diktatorer stoppar den internationella hjälpen i fickan i stället för att köpa medicin till folket och att det faktiskt vore bra om det internationella samfundet grep in med den makt det besitter för att ställa till rätta. Det skulle visserligen verka kolonialistiskt men om tillräckligt många afrikaner får fina jobb i olika nödkommittéer kanske världen kan överse med det.
Text: Patrik Engellau | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället