OPINION. Grundarna till Wikileaks har tänkt stort från början. Uppenbarligen har de inspirerats av publiceringen på 1970-talet av The Pentagon papers och av Daniel Ellsberg. Wikileaks är inget mediamonopol, men ett världsomspännande avslöjaroligopol. Man behöver inte vara journalist för att finna målsättningen smått genial, skriver Peter Bratt som avslöjade IB-affären tillsammans med Jan Guillou.
Text: Peter Bratt, journalist, avslöjade IB-affären tillsammans med Jan Guillou | Artikeln är tidigare publicerad i Newsmill, 2010-12-09
Media kallas hos oss ibland för den tredje statsmakten. Därmed menas att regering och riksdag ska vara föremål för medias granskning.
Det låter som om det handlar om jämstarka parter. Men efter att ha arbetat 28 år som reporter på DN, både inrikes och utrikes, vet jag, liksom alla kollegor på andra stora redaktioner, hur slumpmässigt den granskningen går till.
En enskild redaktions resurser – ställd mot vad som ska granskas, det vill säga hela statsförvaltningen, kommunerna, näringslivet – är oerhört begränsade. Granskningen är nyckfull, tillfällig och beror på vilken kunskap och kompetens redaktionerna råkar besitta vid en viss tidpunkt. Media konkurrerar med varandra.
DN kan ha en bit av en skandal och SvD en annan. Om de hade kunskapen tillsammans skulle de kunna åstadkomma en slagkraftig story, men var för sig kanske det inte blir någonting alls.
En eller i bästa fall några få reportrar på redaktionerna ska granska inrikespolitiken, det vill säga samtliga beslut i riksdag och regering liksom hur de har kommit till. Dessutom ska de följa utvecklingen i de politiska partierna. Reportrarna har fullt sjå att bara följa det dagsaktuella skeendet, de kan inte ägna lång tid åt seriös granskning.
Uppdrag granskning gör ofta lysande insatser, men sällan inom näringslivet, industrin, bankerna och storföretagen. TV-programmen ger förmodligen tittarna en illusion av att samhället är utsatt för en ständig kontroll, men det är just bara en illusion, vilket på intet sätt är den redaktionens fel. Kontinuitet och systematik saknas i all mediegranskning, helt enkelt därför att det inte är kommersiellt gångbart.
Under nuvarande dåliga tider för morgontidningarna, då den undersökande journalistiken skulle behövas som bäst, är det den som först fått stryka på foten. För en enskild redaktion är det som att gå med en liten ficklampa i en kolkällare. Det vet makthavarna inom särskilt industrin och bankerna där all offentlighet saknas och därför kan de fortsätta med karteller, korruption och direkt brottslighet.
Media skulle kunna vara en jämbördig part med makten om alla journalister arbetade tillsammans, men det är en omöjlighet. Ett sådant mediamonopol skulle på grund av sin maktställning bli föremål för statlig kontroll och/eller för uppköp och kontroll av näringslivet.
Det skulle också svära mot föreställningen om den fria pressen. Det är här genialiteten bakom Wikileaks kommer in.
Grundarna har tänkt stort från början. Uppenbarligen har de inspirerats av publiceringen på 1970-talet av The Pentagon papers och av Daniel Ellsberg. Ellsberg var analytiker, arbetade inom Pentagon, USA:s UD och Rand, ett analysföretag. Han kom över 7000 sidor hemlig information från USA:s försvarsdepartement om Vietnamkriget. De visade hur regeringen cyniskt ljög inför folket om varför kriget startade och hur det bedrevs, liksom om hur hopplös situationen var i Vietnam.
Ellsberg ansåg kriget orättfärdigt och att väljarna hade rätt att få reda på den sanning som regeringen dolde. Han gav dokumenten till New York Times som började publicera dem år 1971. USA:s regering stoppade Times varefter Washington Post tog vid. Regeringen försökte åter stoppa publiceringen men Högsta domstolen beslöt upphäva publiceringsförbudet.
Reaktionen i media blev våldsam, men allmänheten reagerade inte lika starkt. Även om publiceringen inte omedelbart ledde till att president Richard Nixon avsattes och att kriget upphörde, så blev effekten ändå att kritiken mot kriget växte i styrka och förmodligen förkortade Ellsbergs insats kriget.
På sin hemsida citerar Wikileaks vad USA:s Högsta domstol slog fast i samband med publiceringen av The Pentagon Papers: “only a free and unrestrained press can effectively expose deception in government. We agree”. (“Endast en fri och otyglad press kan effektivt avslöja bedrägeri inom en regering.” Vi instämmer.)
Ellsberg åtalades för spioneri men frikändes år 1973, efter två år av rättegångar.
(Jämför spioneridomarna i IB-affären vid samma tid, efter betydligt beskedligare avslöjanden.)
Tanken bakom Wikileaks är att utgöra en dokumentbank där alla Daniel Ellsbergs efterföljare i trygghet ska kunna placera sina avslöjanden. Wikileaks målsättning är att granska dokumenten, anonymt inlämnade eller ej, för att kontrollera att de är äkta, och sedan förmedla innehållet till världens media. Wikileaks skriver att de tar bort uppgifter som kan skada oskyldiga.
I en del fall skriver Wikileaks sammanfattningar, en news story, och visar samtidigt dokumenten. I andra fall, som nu senast med diplomatrapporterna, samarbetar Wikileaks med stora medier i olika länder, som får rapporterna i förväg mot löfte att respektera en gemensam publiceringsdag.
Wikileaks ambition är alltså i första hand att vara en förmedlare mellan avslöjare och etablerade media. När nu de olika nyhetsredaktionerna inte kan samarbeta, så kan Wikileaks istället se till att det grundmaterial som behövs finns tillgängligt för alla redaktioner, eller i vart fall för många, samtidigt.
Man behöver inte vara journalist för att finna målsättningen smått genial. Så många diktaturer det finns i världen, så många missförhållanden, så mycket av makten organiserad tjyvnad, så mycket cynisk utsugning av fattiga och så mycket elände som orsakas av korrupta och kallhamrade politiker och företagsledare, så mycket skumrask – och så mycket av allt detta som spricker i solen, i offentlighetens ljus.
Om Wikileaks endast lade ut materialet helt passivt, skulle nog inte mycket hända. Den breda allmänheten har inte tiden, kunskapen och förmågan att bearbeta sjoken av dokument. Det är kombinationen av stora media med hög trovärdighet och de avslöjande dokumenten, som skapar slagkraften.
Genom att flera redaktioner får samma material skapas en press på redaktionerna. Om tidning A vågat publicera förefaller tidning B feg om den håller tyst. Det är förstås också avsikten.
Wikileaks är inget mediamonopol, men ett världsomspännande avslöjaroligopol. Det är en lysande idé. Dock, det hela förutsätter att Wikileaks lever upp till sina ambitioner. För det första måste deras kryptering vara sådan att den inte kan forceras. Det tycks den vara idag, men för hur länge? Den dag källskyddet faller, rasar hela idén.
Samtidigt bör man se att Wikileaks inte är en samling bombkastande anarkister, vilket man lätt kan förledas att tro när man tar del av de hysteriska reaktionerna. Wikileaks bygger på tron eller förhoppningen att etablerade media ska ha kraft nog gentemot myndigheterna i de egna länderna att våga publicera. Alternativt att media i andra länder publicerar först.
Det är ungefär som när en lokaltidning i Sverige inte vågar skriva om skandaler i den egna kommunen eller det egna företaget, utan väntar till att riksmedia gör det först. Det spelar mindre roll, huvudsaken är att saken kommer fram.
Wikileaks tror också att diktaturer är sårbara när något elände blir internationellt känt. Det är alltså en tro på att sanningen segrar, tron på det godas seger över det onda. Det är inte anarkism, det är idealism. Den ideologin är värd allt stöd. Måtte den nu bara praktiskt genomföras på ett lika klokt sätt som hittills.
Text: Peter Bratt, senaste boken “Med rent uppståt”