OPINION. Morgan Johansson är stolt över sin insats som minister. Det berättar han frimodigt i en intervju i DN. Jag är naturligtvis inte det minsta förvånad. Det är bara vad man kan förvänta sig av en av de mest inkompetenta och självbelåtna politiker som någonsin innehaft en ministerpost. Att han alls fått hållas så här länge säger en hel del om politikerväldet. I vilken annan yrkesgrupp än politikernas skulle en människa med denna hybris överhuvudtaget kunna göra karriär?
Text: Bitter Assarmo | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
I intervjun säger sig Morgan Johansson vara särskilt stolt över hur väl han hanterat gängkriminaliteten:
“Gängkriminaliteten har bitit sig fast på en hög nivå, även om vi har gått in med större insatser än någon annan regering före oss. Jag lämnar ju över i en situation där vi har fler poliser och hårdare straff än någonsin tidigare. Polisen har fått bättre verktyg och både häkten och anstalter är fyllda till 100 procent”, säger han.
Men den avgående ministern trixar rejält med siffrorna. Man skulle rentav kunna säga att han ljuger. Vi har nämligen inte fler poliser idag ”än någonsin tidigare”, om man ser till antal poliser per 100 000 invånare.
I förhållande till antal invånare är antalet poliser antingen konstant eller till och med sjunkande, visar en undersökning som Dagens Industri gjorde tidigare i våras. 2010 fanns det 216 poliser per 100 000 invånare, 2021 var siffran 205. Det kan man jämföra med Tysklands 300 poliser per 100 000 invånare, Frankrikes 320 och Spaniens 360.
Om man dessutom betänker att det dödliga våldet ökat kraftigt i Sverige, men inte i resten av Europa, blir siffrorna än mer skrämmande. Ändå sitter alltså den avgående ministern och skryter om allt han gjort för Sverige. Det är ju nästintill kriminellt, eller borde i alla fall vara det. Men vad kan man förvänta sig av en människa som faktiskt, på fullt allvar, även berömt myndighetsterminatorn Dan Eliasson för dennes arbete som rikspolischef. Det gjorde han i samband med att Eliasson till sist entledigades från sin tjänst.
Man skulle önska att Morgan Johansson var ett unikum i svensk politik. Tyvärr är han inte det. Politikeradeln är full av självgoda individer som knappast skulle lyckas göra karriär i ett vanligt yrke. Vilka chefer skulle acceptera att en anställd, mellanchef eller annan personal, skulle sitta och trolla på sociala medier, häva ur sig otidigheter mot meningsmotståndare och slå sig för bröstet efter att ha orsakat totalhaveri i verksamheten? Vilka chefer skulle ge förnyat förtroende till en anställd som bidragit till att företagshemligheter läckt ut till kreti och pleti?
Varför det är så lätt för sådana som Morgan Johansson att ta sig fram just inom politiken är för mig en gåta. Om något så borde det ju ställas särskilt höga krav just på politiker, som ju har Sveriges väl som sitt främsta ansvar. Att så inte är fallet har resulterat i ett samhälle i förfall – och en politikeradel som i princip befriat sig själv från allt ansvar.
Det är skönt att äntligen få säga farväl till Morgan Johansson och hans likar. Önskedrömmen är förstås att han aldrig mer hamnar på en ministerpost. Men maktgalna människor ger inte upp så lätt och Socialdemokraterna har ju för vana att återanvända även de mest olämpliga av de sina så den drömmen kan lätt gå i kras.
Hur den kommande regeringen hanterar sitt arbete återstår att se, men för en tid går det i alla fall att njuta av Morgans frånvaro. Jag hoppas att ni ursäktar mig om jag säger att jag önskar att den blir väldigt, väldigt lång.
Text: Bitter Assarmo | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället