Christer Nilsson (1941-) är historiker och författare (6 böcker), ledarskribent och recensent av facklitteratur. Han har skrivit för Läkartidningen, Axess, Ale - Historisk tidskrift, Finsk tidskrift, Expressen, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Östgötacorren, Borås tidning och 
OPINION. Politiker av alla schatteringar upprepar ständigt mantrat att alla utrikes födda ska lära sig svenska för att integreras och skaffa sig en egen försörjning. Hur ska det gå till? Vill alla verkligen integrera sig?
Text: Christer Nilsson, tidigare svenskalärare
När jag tidigare arbetade som SFI – och Svenska 2-lärare hade det redan på 1990-talet gjorts utredningar att det, helt ogenomförbart, skulle behövas 10.000 lektionstimmar för en 60-årig illitterat, arabisktalande invandrarkvinna att först knäcka den svenska koden och sedan hjälpligt kunna läsa en lätt svensk text samt göra sig förstådd i det svenska samhället. Ett svenskt jobb vore uteslutet.
En allt större del, av dem som nu startar i SFI (svenska för invandrare) har aldrig hållit i en penna och kan inte läsa och skriva. Bland dessa är det ytterst få, ca 10 procent, som klarar sig igenom utbildningen.
En avgörande faktor är avståndet mellan migrantens modersmål och svenskan. Svårare med ett avlägset modersmål som dari och pashto (Afghanistan), somaliska, tigrinska (Eritrea, Etiopien) och arabiska.
En annan faktor är att det redan finns stora homogena språkgrupper i alla utanförskapsområdena som gör det möjligt att leva ett rikt socialt liv för den nytillkomne och där incitament saknas att lära sig svenska språket. Frikostiga bidrag från staten cementerar detta förhållande. För många lönar det sig inte att lära sig svenska, studera eller skaffa sig ett lågavlönat jobb.
Att så många behärskar svenska dåligt är ett jätteproblem på arbetsmarknaden. Detta bekräftas nu av SNS-rapporten ”God svenska – vägen till arbete för utrikes födda”, författad av docent Stefan Eriksson och professor Dan-Olof Rooth, båda nationalekonomer vid Stockholms universitet, oktober 2022.
”Arbetsgivarna ställer höga krav på svenska, även för lågkvalificerade yrken”, säger författarna.
Bristerna inom SFI är uppenbara, trots att många SFI-lärare är eldsjälar och gör ett heroiskt arbete utöver vad yrkesrollen kräver. SFI-undervisningen har alltid varit ett sorgebarn där politikerna aldrig kommit till skott för att dramatiskt öka resurser, standard och antalet välutbildade lärare. Då blir det att ligga som man har bäddat.
Många lär sig förstås utmärkt svenska ändå – på egen hand och utan morot och piska från staten. Så har det alltid varit.
Den nya svenska regeringen har en rejäl uppförsbacke att ändra på en undermålig SFI-utbildning, med gigantiska avhopp, där nya krav måste ställas för den som behöver tolk (trots lång vistelse i landet), på den som lever på bidrag, eller på den som ansöker om medborgarskap.
Ledstjärnan måste vara att för varje utrikesfödd är svenska språket vägen till frihet, fast jobb och framtidstro för egen del och för sina barn.
Text: Christer Nilsson