Jan Guillou – Agent för den svenska djupa staten?

publicerad 19 december 2022
- Kristoffer Hell
Jan Guillou, 2015 och löpsedel. Foto: Peter Knutson (peterknutson.se). Montage: NewsVoice.Licens: CC BY 3.0, Wiki Commons

ANALYS. Hur är det egentligen med Sveriges framgångsrika journalister, författare, konstnärer, dramatiker och filmare, är också deras karriärer (i analogi med politikers), kontrollerade av den dolda makten, för dunkla syften?

Text: Kristoffer Hell

Så här svarade författaren och journalisten Jan Guillou när han för några år sedan fick frågan om han inte skulle gå in i politiken:

“Nej. Jag har redan mer politiskt inflytande än någon politiker.”

Det här uttalandet kan stämma. Jan Guillou röstas med ojämna mellanrum fram som en av Sveriges tyngsta opinionsbildare, men vad för typ av opinionsbildare?

ArcanumSkolan 2024

I jakten på ett svar kommer vi att ignorera vägdammet denne individs framfart rört upp i folkhemmet och fokusera på hans faktiska samhällspåverkan i ett längre perspektiv.

Vi ignorerar därför den unge Guillous påstådda kriminalitet, att han relegerades två gånger, liksom misstroendevetona från, och konflikterna med, gamla kolleger (vem arbetade Guillou egentligen för: Var det FIB eller SÄPO?) Och vi kommer att vara lika sorglöst ointresserade av Guillous, enligt uppgift, betalda spioneri för Sovjetunionens KGB som SÄPO var. Berodde SÄPO:s ointresse på att kontakterna med KGB skedde med deras samtycke?

Expressen om KGB-agenten Guillou
Expressen om KGB-agenten Jan Guillou

Vi blundar också för de motsägelsefulla uppgifterna om den egna militärtjänsten (gjorde Jan Guillou den ens?). Ej heller kommer vi lägga pannan i veck över en uppväxt som skulle kunna indikera en fullfjädrad psykopat, sociopat och/eller mytoman. Det här är nämligen vad Jans egen mamma till slut hade att säga om sin son, många år efter att han skrev romanen Ondskan:

“Det är hemskt synd att Jan går så in i sin fantasivärld. Det gjorde han redan som barn. Jan har alltid haft svårt att skilja på fantasi och verklighet”

Trots sin bakgrund, omdömen och livshistoria förlänades Guillou på något sätt ändock stämpeln: undersökande journalist.

När Guillou talade – lyssnade andra.

1970 var Sverige ett socialdemokratiskt folkhem som utåt var säkerhetspolitiskt neutralt och som vurmade för små nationers suveränitet gentemot stormakter. Fyrtio år senare är landet en öppen lakej i det amerikanska imperiet: en borgerlighetens bastion som utan större samvetsbetänkligheter deltar i ockupationskrig av främmande folk och länder.

Vilken opinionsbildande roll hade Jan Guillou i den här fyra decennier långa förändringsprocessen? Inställde den sig trots Guillous tappra motstånd? Man skulle kunna förvänta sig det.

Guillou har alltid framställt sig själv, men också framställts som, någon slags vänsterradikal, en systemkritiker – en man missnöjd med status quo.

Frågan skulle kunna besvaras genom att studera Guillous reaktioner, låtanden och göranden rörande ett antal nyckelhändelser av strategisk natur – med avseende på just den förvandling Sverige upplevt det sista halvseklet.

Det gemensamma för händelserna nedan är att de alla utgjorde, var del av, eller resulterade i den kursändring Sverige sett – liksom att journalistiskt grävande i någon av dem kunnat resultera i reportage som skulle kunna ha påverkat denna kursändring.

Händelserna:

  • Mordet på statsminister Olof Palme (1986)
  • Estoniakatastrofen (1994)
  • 9/11 (2001)
  • Chefsforskare på FOI bekräftar Sveriges medlemskap i det Amerikanska Imperiet (2005)
  • Värnplikten ersätts med yrkesarmé (2010)

Den fras som bäst beskriver Jan Guillous reaktioner, göranden och låtanden vid samtliga dessa svenska vägskäl är följande: ett föraktfullt ingenting.

Måhända är Jan Guillou unik bland svenska journalister här – i sin samlade passivitet i för nationen strategiska händelser?

Uppenbarligen var det i alla fall viktigare för honom att skriva kioskdeckare och få yrkeskriminella frigivna50 – än att gräva ned sig i det moderna Sveriges trauman.

Vad hade hänt om Jan Guillou låtit sin romanhjälte Carl Hamilton ta ett par månaders semester från sina våldsförhärligande äventyr och istället omfamnat bröderna Poutianens bok51 om allt som gick snett inom landets högsta polisledning natten då Olof Palme mördades, och ställt samma krav som bl a Palmes kollega och vän Kjell-Olof Feldt ställde i augusti 1995 [1].

Utred polisspåret!

Hade Jan gjort detta, hade detta kunnat kasta en hel skottkärra med grus i maskineriet för de krafter som önskade förvandla Sverige till en öppen del av det amerikanska imperiet.

Det skedde aldrig.

Guillous enda insats rörande mordet på Olof Palme var att agera grindvakt för makten. Hans metod var bland andra att förlöjliga ”privatspanare,” som ”konspirationsteoretiker” kallades på den tiden.

Det vill säga individer som tröttnat på maktens skrönor och börjat tänka själva.

Man kan fråga sig vad som hade hänt om Jan Guillou bemödat sig om att agera på den tyske journalisten Jutta Rabes upptäckter vid dykningarna på Estoniavraket?

Att rikta strålkastaren mot Carl Bildt för hans regerings delaktighet i morden på nästan nio hundra människor, hade naturligtvis försvårat för de krafter som vill att Sveriges huvudstad stavas Washington D.C

Men även detta gyllene tillfälle till att leva upp till bilden som granskande journalist och systemkritiker var Jan Guillou komatosiskt ointresserad av.

Till sist – var har Jan Guillou befunnit sig sedan den 11:e september 2001?

En av hans kända åtgärder i samband med 9/11-attackerna var att i förakt lämna en sal i vilken en tyst minut hölls för offren. Motivet för symbolhandlingen rapporterades ha varit att de som dog var amerikanare.

I och med Jan Guillous tystnad rörande 9/11 och allt som följde i kölvattnet på denna historiska vattendelare gavs den svenska allmänheten inte mycket annat val än att svälja lögnerna. Händelserna som iscensattes den dagen blev finansoligarkernas förevändning för krig utan ände och alltmer av devalverade mänskliga rättigheter.

Berodde Jan Guillous fyra decennier av journalistiska omerta på att han, i någon slags kontrast till sin romanhjälte Carl Hamilton (som var adlig på utsidan men hade hjärtat till vänster), själv hade hjärtat till höger men försökte dölja detta under under en fernissa av maoism?

Verkligheten är ju den att om man ville göra karriär på 1960- och 1970-talen så var det vänsterradikalism som gällde.

Pressklipp på Jan Guillou. Montage: Hell
Pressklipp på Jan Guillou. Montage: K. Hell

Folkhemsthrillerserien om Carl Hamilton legitimerade Sverige som en del av det amerikanska imperiet. Det desensibiliserade också kommande svenska generationer som fick lära sig att det var okej med våld och att USA och dess militär var coola.

De filmatiserade romansviten om tempelriddaren Arn etablerade inte bara någon slags romantisk historiekoppling mellan Sverige, som ett slags kristet bålverk omgivet av hedningar, och Mellanöstern: Jan Guillou försökte till och med inbilla läsarna att Sveriges landsfader var en tempelriddare.

Sedan finns ju Ondskan, en förment självbiografi som bland annat Jans egen mamma anser var rent påhitt. Boken blev sedermera film och unga människor i Sverige gavs en lögnaktig bild av hur det var förr.

Sist, men inte minst, det var Jan Guillou som öppnade för Sverigedemokraternas framgångar i valet 2010 genom att året innan turnera landet tillsammans med partiledaren Jimmie Åkesson.

Vem eller vad tjänade egentligen på Jan Guillous livsgärning av journalistisk tystnad i samtida nyckelfrågor och banbrytande författarskap?

  • Vem tjänar på ett Sverige där befolkningen accepterade landets lakejstatus i det amerikanska imperiet?
  • Vem tjänar på ett Sverige där befolkningen gavs högre acceptans för grovt, dödligt våld, än tidigare?
  • Vem tjänar på ett Sverige där befolkningen skall tro att landet grundades av tempelriddare stöpta i ”heliga krig” i Mellanöstern?

Det rike vid vägens slut Jan Guillou arbetar för är samma globala diktatur finansoligarkerna vill se. Vid alla de vägskäl där denna utveckling hade kunnat stoppas, fördröjas eller i vart fall ifrågasättas, så agerade Jan Guillou möjliggörare och grindvakt. Jan Guillous värv var illusionistens, trollkarlens, hypnotisörens och vilseledarens.

Men som så ofta med karln fanns det en joker i leken.

Jokern var hans påstådda tro på en framtida splittring mellan USA och Europa, vilket öppnar för spekulationen att Jan Guillou inte bara springer maktens ärenden rent allmänt – utan faktiskt stämt sin egen fiol utifrån finansoligarkernas europeiska gren och zionismen.

I den mån Jan Guillou någonsin arbetat för en underrättelsetjänst är därför MOSSAD ett hetare tips än SÄPO eller KGB.

Det skulle förklarar den beredvillighet med vilken Guillou gav sig ut på reklamturné för det i dag av zionistiska krafter styrda Sverigedemokraterna.

Hypotesen kastar även intressant ljus över varför ”Palestinavännen” Jan Guillou inte befann sig ombord på ”Ship to Gaza” när det 2010 bordades och ett antal civila mördades av israeliska soldater.

Ursäkten Guillou hittills presenterat för att då ha övergett sina kamrater var att han var på “bröllop” (sitt eget). Enligt uppgift inföll tilldragelsen den 14 maj 2010. Skeppet till Gaza lämnade sin sista hamn först sexton dagar senare [2].

Kanske menade Guillou smekmånad när han sade bröllop?

Det hade onekligen varit romantiskt. Kvinnan han äktade hade varit hans sambo sedan två decennier och vigseln var en arvsjuridisk affär.

Kanske den troligaste förklaringen till att Jan Guillou deserterade den gången var att hans handläggare vid Mossad förhandstipsat om den planerade attacken och att Jan därför tassade undan innan det blev allvar – på riktigt.

Text: Kristoffer Hell

Referenser

  1. Libris: “Inuti Labyrinten: om mordet på Olof Palme”, Kari Poutiainen, Pertti Poutiainien
  2. Expressen: Jan Guillou räddades av sitt bröllop

Donera till NewsVoice

Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq