Stöd NewsVoice så att vi säkrar verksamheten tom juni!

34%

34.000 kr av behovet 100.000 kr är insamlat. Stöd kampanjen via Swish 123 530 2005 eller donera på ett annat sätt. Det smartaste för företag är att annonsera. Uppd. 19/4 kl 01:30.

Dr Stefan Lanka: Virus är kanske inte vad vi tror – En omvälvande virusteori

publicerad 4 februari 2023
- Erik Forsman
Dr Stefan Lanka. Foto: WIR - Wissen ist relevant

VETENSKAP. Vetenskapen har mycket tydliga regler: den som gör påståenden måste bevisa dem tydligt, begripligt och verifierbart. Endast påståenden som är verifierbara får kallas vetenskapliga, allt annat faller inom trons område. Dr Stefan Lanka säger sig kunna visa att hela virusteorin har stora svagheter. Istället föreslår han en annan förklaringsmodell.

Källdokument: “The causers of the corona crisis are clearly identified” och “Dismantling the Virus Theory” av dr Stefan lanka

Den moderna virologin bygger på teorin att liv härstammar från en cell. Cellen var den minsta, odelbara livsenheten, som samtidigt orsakar alla sjukdomar genom bildandet av påstådda sjukdomsgifter – virus (latin gift). Detta lade grunden för teorierna om gener, infektioner, immunitet och cancer som måste utvecklas för att kunna förklara processerna för liv, sjukdom och läkning inom samma teori.

Om man tror att alla processer endast orsakas av materiella interaktioner och att allt liv härstammar från en cell, tvingas man samtidigt anta en konstruktion samt funktionsplan för livet.

Om cellen påstås producera virus (sjukdomsgifter) som orsak till sjukdom samt även distribuera dem (i och utanför kroppen) måste först en plats i individen tas i anspråk varifrån sjukdomstoxin (viruset) först måste lokaliseras.

Upphöjs teorin till dogm får inget annat läras ut. Trots detta övergavs teorin om virus som gift året mellan 1951 och 1952. Tanken blir här i stället att virus är en samling farliga gener. Att det skulle finnas några solida vetenskapliga bevis för antagandet om sådana genansamlingar, som skulle kunna kallas virus talade man mycket tyst om, om att det inte fanns alltså.

Övergången från toxinvirologi till dagens genetiska virologi

Vad virologer, läkare och vetenskapsjournalister håller väldigt tyst om är att virus definierades som proteingifter gällande fram till 1951, sedan helt övergavs. Men det stannar inte här: två kontrollexperiment genomfördes för att testa påståendet:

  1. Frisk vävnad exponerades för nedbrytning, inte bara vävnad som antogs skadats av virus. Det visade sig emellertid att proteinerna som frigörs eller produceras genom nedbrytning av frisk vävnad är desamma som de som produceras genom nedbrytning av “virusskadad” vävnad. Detta faktum i sig motbevisade virusantagandet.
  2. Antagandet om protein-toxin-virus motbevisades dessutom av det faktum att i elektronmikroskopering av “virussjuka” människor, djur och deras vätskor aldrig hittat virus, än mindre fotograferats – vad man än fann och fotograferade, fann man även detta i friska människor. Så är det fortfarande fram tills idag.

Eftersom förklaring inom den rent materiella cellteorin för sjukdomar måste hållas fast, tvingades   deltagarna uppfinna en ny teori om vad virus skulle vara i framtiden. De anpassade sig till faktiskt existerande strukturer, som kallas fager och som bildas av bakterier när de tas bort från sin miljö.

Här beskriver Stefan Lanka att som ung student hade han turen att isolera en sådan fagliknande struktur från havet, för att studera dess struktur, sammansättning och interaktion med miljön. Detta ledde direkt in på virologiområdet; han trodde sig upptäckt ett ofarligt virus i sin ”virus-värd-relation” för att vidare undersöka ursprunget till virus.

Trettio år senare har nya strukturer av vad som nu kallas “jättevirus” upptäckts och det upptäcks hela tiden nya. Under tiden har det tydligt bevisats att det är i början av dessa processer biologiskt liv tar sin börjar och blir synligt för oss. Franska virologer inser att dessa strukturer bildar livets fjärde rike, bredvid urbakterierna, bakterierna och eukaryoterna.

De strukturer som felaktigt kallas fager, det vill säga bakterieätare och jättevirus, kan också beskrivas som en typ av sporer, bakterier som helt enkelt organiserar levande varelser som bildas när deras livsvillkor förändras på ett sådant sätt att de inte längre kan fortplanta sig eller överleva på ett idealiskt sätt.

Beroende på art består dessa hjälpsamma strukturer alltid av en sträng av det så kallade ärftliga ämnet DNA med exakt samma längd och exakt samma sammansättning. Denna typ av DNA är alltid omgiven av ett skal av den täta substansen från vilket biologiskt liv har sitt ursprung.

Detta är anledningen till att “fager” och “jättevirus” – låt oss hellre kalla dem bionter – är lätta att isolera, dvs att berika och separera från alla andra komponenter i livet. I denna isolerade form kan och analyseras de regelbundet biokemiskt.

Varje biokemisk karakterisering avslöjar att nukleinsyran i en typ av “fag” eller “jättevirus” alltid har exakt samma längd och alltid exakt samma sammansättning.

Faktum är att i årtionden var fager den enda källan till ren nukleinsyra (DNA) i biokemiska studier. Processen med absorption och frisättning av DNA in i och ut ur bakterier, dokumenterad under elektronmikroskop, tolkades som en infektion.

Det har utan bevis hävdats att fager attackerar bakterier, våldtar dem, tvingar på dem sina nukleinsyror och att bakterierna dör på grund av detta. Endast bakterier som är extremt inavlade, det vill säga ständigt reproduceras utan att ha kontakt med andra bakterier eller mikrober, omvandlas till fager i en metamorfoshandling.

Denna transformation tolkas fel som att bakterierna dör av fager.

Å andra sidan omvandlas bakterier som nyligen isolerats från sin miljö aldrig till fager och dör inte om fag appliceras i vilken mängd som helst. Detta är också anledningen till att den ofta citerade fagterapin som ersättning för antibiotika, till exempel för att dämpa smärta och andra symtom – som vid vilken annan förgiftning som helst – aldrig kan och kommer att fungera med “fager” i önskad mening.

Biologi av fager och jättevirus och den resulterande vederläggningen av cellteorin om liv

Så här är situationen med algerna (ectocarpus siliculosus), från vilka Stefan Lankan isolerade deras “jättevirus”: algernas rörliga former, könscellerna och sporerna, söker efter “jättevirusen” i sin miljö med sina mobila flageller och absorberar dessa “jättevirus”.

Stöd NewsVoice genom att köpa kaffe

De växande algerna integrerar nukleinsyran från “jättevirusen” i sina egna kromosomer. Det observerades att alger med “jättevirus” har det bättre än de utan. Det har aldrig observerats att alger med “jättevirus” har det sämre än de utan.

Nya och mer och fler fantastiska “jättevirus” med alltmer fantastiska egenskaper hittas ständigt och fler och fler bevis skapas för att bakterier och mikroorganismer, amöbor och encelliga organismer skapas av “jättevirus”.

Jättevirus skapas tydligen av och runt nukleinsyror, som utvecklar katalytiska aktiviteter (frigör energi) syntetiserar molekyler ytterligare och genererar andra därigenom hela tiden nya egenskaper och förmågor.

De särskilt reaktiva och mångsidiga nukleinsyraformerna av RNA, nyckelordet “RNA-världen”, som kan omvandlas till DNA och omvandlas tillbaka till DNA; skapas också i processen för självorganisering av livet, utan någon vetenskapligt fastställd anledning eller orsak.

Med upptäckten av fager, som bara skapas genom omvandlingen av extremt inavlade (incest-) bakteriekulturer, och jättevirus, som underhåller sig själva, förstorar och aktivt metaboliserar sig själva, och upptäckten av nya organismer bestående av jättevirus, har tre saker har bevisats hittills:

  1. Cellteorin att biologiskt liv endast existerar i form av celler och enbart uppstår från celler har motbevisats.
  2. Påståendet att biologiskt liv har sitt ursprung i en grå urtid har motbevisats. Livet uppstår ständigt på nytt och framför våra ögon, om vi bara ser på livet objektivt och begränsat av inga dogmer och ogrundade teorier. Det är bevisat att biologiskt liv som vi känner det nu kan uppstå varhelst där det finns vatten och kanske även förhållanden som är desamma eller liknande de på vår moderplanet jorden.
  3. Den negativa tolkningen att upptaget av nukleinsyror från “fager” och “jättevirus” till andra organismer har tolkats som infektion. Denna observation var dock anledningen att från 1952 och framåt tro att det fanns var genetiska virus hos människor som orsakade sjukdomar genom att överföra deras “farliga” nukleinsyror och kan hållas ansvarig för död och förstörelse.Hittills har inget virus setts i eller isolerats från människor, djur eller växter eller deras vätskor. Det har inte ens varit möjligt att isolera en nukleinsyra som skulle motsvara längden och sammansättningen av de genetiska strängarna av den påstådda sjukdomen orsakad av virus, även om isolering, presentation och analys av sammansättningen av nukleinsyror av denna längd har länge varit möjlig med de enklaste standardteknikerna.

Ett nobelpris och dess ödesdigra konsekvenser

I isolerad form kan “fager” och “jättevirus” (bionter) snabbt och enkelt fotograferas i stort antal i elektronmikroskop och deras renhetsgrad dokumenteras. Isoleringen och fotograferingen av isolerade och karakteriserade strukturer har aldrig varit framgångsrik med något av de påstådda patogena virusen!

Bionter (alias fager och jättevirus) ses och fotograferas regelbundet i stort antal under elektronmikroskopet i de organismer genom vilka de produceras eller som producerar dem.

Å andra sidan har fotograferingen av strukturer i elektronmikroskopet, som påstås vara sjukdomsframkallande virus, inte framgångsrikt dokumenterats hos någon människa, djur, växt eller i vätskor från dem, såsom blod, sperma, saliv etc. hittills. Varför är det inte så?

Elektronmikroskopbilderna av påstådda virus visar bara strukturer som alltid är det hämtade från helt andra källor.

Dessa strukturer har aldrig isolerats, varken biokemiskt karakteriserade eller använts som en källa för de korta bitarna av nukleinsyror, från vilka virologer ENDAST TEORETISKT konstruerar en lång nukleinsyra, som sedan förs vidare som den påstådda genetiska strängen av ett virus.

Från alla typer av “fager” och “jättevirus” kan nukleinsyror av exakt samma längd och exakt samma sammansättning erhållas. Aldrig tidigare har det varit möjligt att isolera en nukleinsyra (DNA eller RNA) från en struktur eller från en vätska vars längd och sammansättning skulle motsvara vad virologer hävdar vara den genetiska strängen av ett sjukdomsframkallande virus.

Varför och av vilken anledning har virologerna helt förlorat sig i ett antivetenskapligt förhållningssätt som är helt verklighetsfrånvänt? Svaret blir tydligt om man granskar vad som hände mellan 1951 och 10 december 1954.

Efter kontrollexperiment 1951, blev bakteriernas fager modellen för den ihärdiga ideologin om hur “patogena virus” skulle se ut: en nukleinsyra av en viss längd och sammansättning, omgiven av ett skal bestående av ett visst antal vissa proteiner.

I brist på elektronmikroskopiska bilder av “sjukdomsframkallande virus” i växter, hos människor, hos djur och avsaknad av biokemisk karakterisering av komponenterna i “sjukdomsframkallande virus” och på grund av bristen på isolering har virologer varit och är fortfarande tvungna att sätta ihop enskilda komponenter av förment “viralt” sjuk vävnad till virus i sina tankar och grafik och att fejka dessa intellektuella produkter för sig själva och allmänheten som existerande virus!

De virologer som hävdar att virus orsakar sjukdom hänvisar centralt till en enda publikation som de motiverar vad de gör och framställer som vetenskapligt. Detta är lätt att känna igen som vansinnigt och antivetenskapligt. Författarna, som publicerade dessa överväganden den 1 juni 1954, har uttryckligen beskrivit sina iakttagelser som spekulationer och som har motbevisats.

Till denna dag har denna framtida verifiering inte ägt rum, eftersom den första författaren till denna studie, professor John Franklin Enders, tilldelades Nobelpriset i medicin den 10 december 1954. Han fick Nobelpriset för en annan spekulation inom det gamla, 1951 motbevisade teorin “Virus är farliga proteingifter”.

Nobelpriset hade två effekter: Den gamla, motbevisade toxinvirusteorin fick en pseudovetenskaplig nimbus och den nya genvirologin den högsta, uppenbarligen vetenskapliga äran.

Den nya genetiska virologin från 1952 och framåt hade två centrala grundprinciper: virus som orsakar sjukdom är i princip uppbyggda som fager och dessa skulle skapas när celler dör i provröret, efter att infekterat provmaterial lagts till dem.

Enders och hans kollegor utvecklade med sin enda publikation från den 1 juni 1954 idén att celler som dör i provröret, efter att infekterat material tillsatts, skulle förvandlas till virus.

Detta döende utförs samtidigt som de påstods att isolation av viruset skett – eftersom något tas in i laboratoriet utifrån; reproduktionen av det misstänkta viruset sker i den döende cellmassan kunde detta användas som ett vaccin.

Vad Enders kollegor och alla virologer förbisåg (på grund av Nobelprisets blindhet) var att celldöden i laboratoriet inte orsakas av ett virus, utan för att cellerna oavsiktligt och obemärkt men systematiskt dödas i laboratoriet. Genom förgiftning med celltoxiska antibiotika och genom extrem svält via uttag av näringslösning.

Komponenter från sådana celler som dör i laboratoriet framställs mentalt än idag till att vara virus och presenteras som verklighet. Virologin kring sjukdomsalstrande virus är inte svårare än så här.

Enders och “virologerna” har aldrig, förrän idag, genomfört kontrollexperiment för att “infektera” cellerna i laboratoriet med sterilt material. De dör i kontrollexperimentet på exakt samma sätt som med påstådd “viralt” material.

Kort, lättförståelig förklaring av påståendena om alla virus som orsakar sjukdom

Fel och självbedrägeri är mänskligt, begripligt och ursäktligt. Vad som inte är ursäktligt är virologernas ständiga påståenden om att deras uttalanden och deras handlingar är vetenskapliga. Det är helt klart fel, lätt bevisbart och begripligt för alla.

Därför ska de virologer som hävdar coronavirus eller andra patogena virus kallas anställningsbedragare och åtalas med lagliga medel så att de drar tillbaka sina falska, motbevisade och farliga påståenden.

Coronakrisen och andra “virala” katastrofer med dödliga konsekvenser som “AIDS”, “Ebola” och andra ogrundade “virala” pandemier kan och kommer inte bara att stoppas, förhindras i framtiden, utan förvandlas till en möjlighet istället.

Definitionen av vad som kan kallas ett vetenskapligt uttalande och de skyldigheter som följer av detta är tydligt definierade. Sammanfattat:

  1. Varje vetenskapligt påstående måste vara verifierbart, begripligt och vederläggbart.
  2. Endast om vederläggningen av ett vetenskapligt påstående genom tankelagar, logik och, i förekommande fall, genom kontrollexperiment inte har lyckats, kan ett påstående kallas vetenskapligt.
  3. Varje vetenskapsman är skyldig att själv kontrollera och ifrågasätta sina uttalanden.

Eftersom virologer aldrig har gjort detta själva och av förståeliga skäl är ovilliga att göra det, gör vi detta offentligt med sju argument.

Varje enskilt argument i sig är tillräckligt för att motbevisa existenspåståenden om alla “patogena virus” och detta är vad virologer inom denna disciplin gör (förutom forskare som hanterar de existerande “fagerna” och “jättevirusen”).

I följande 7 punkter används ordet “virus” istället för ordkombinationen “patogent virus”.

1. Anpassning

Virologer har aldrig isolerat en fullständig genetisk sträng av ett virus och visat den direkt, i hela dess längd. De använder alltid mycket korta bitar av nukleinsyror, vars sekvens består av fyra molekyler för att bestämma dem och kalla dem sekvenser.

Från en mängd miljoner sådana specifika, mycket korta sekvenser sammanställer virologer mentalt en fiktiv lång genomsträng med hjälp av komplexa beräkningsmetoder och statistiska metoder. Denna process kallas anpassning.

Resultatet av denna komplexa anpassning, den fiktiva och mycket långa genetiska strängen, presenteras av virologer som kärnan i ett virus och de hävdar att de har bevisat att det finns ett virus.

En sådan komplett sträng förekommer dock aldrig i verkligheten, och i vetenskaplig litteratur som helhet, även om de enklaste standardteknikerna länge har funnits tillgängliga för att enkelt och direkt bestämma längden och sammansättningen av nukleinsyror.

Genom anpassningen, i stället för att presentera en nukleinsyra av lämplig längd direkt, har virologerna motbevisat sig själva.

2. Avsaknad av kontrollexperiment för anpassning

Virologer har aldrig utfört och dokumenterat en anpassning med lika korta nukleinsyror från kontrollexperiment.

För att göra detta MÅSTE de isolera de korta nukleinsyrorna från exakt samma cellodlingsförfarande, med skillnaden att den misstänkta “infektionen” inte uppstår genom att lägga till förment “infekterade” prover, men med sterila material eller steriliserade prover som har “kontrollinfekterats”.

Dessa logiska och obligatoriska kontrollexperiment har aldrig utförts och dokumenterats. Virologerna ensamma har alltså bevisat att deras uttalanden inte har något vetenskapligt värde och INTE får framstå som vetenskapliga uttalanden.

3. Inriktning görs endast med hjälp av mentala konstruktioner

För att mentalt och beräkningsmässigt kunna sätta ihop de mycket korta sekvenserna av de nukleinsyror som används till ett långt genom, behöver virologerna en mall för att anpassa de korta sekvenserna till en mycket lång, förment viral genomsträng.

Utan en sådan given, mycket lång sekvens är det inte möjligt för en virolog att genomgå teoretiskt och beräkningsmässigt. Virologer hävdar att det konstruerade genomet är från ett virus eftersom anpassningen gjordes med ett annat, givet viralt genom.

Virologernas argument motbevisas kort och otvetydigt av det faktum att alla mallar med vilka nya genetiska materialsträngar genererats teoretiskt och beräkningsmässigt inte härstammar från ett virus.

4. Virus har aldrig setts i en människa, djur, växt eller i tillhörande vätskor

Virologer hävdar att infektiösa, dvs intakta virus antas finnas i stora mängder i blod och saliv. Det är därför, till exempel i Coronakrisen, alla människor bär en mask.

Hittills har dock inte ett enda virus fotograferats i saliv, blod eller andra platser i människor, djur, växter eller vätskor, även om elektronmikroskopisk avbildning nu är en enkel och rutinmässig standardteknik.

Bara detta entydiga och lätt verifierbara faktum, att det inte finns några bilder av virus i människa, djur, växt eller vätskor motbevisar alla viruspåståenden. Något som aldrig har setts hos människa, djur, växt eller vätskor kan därför inte tas som ett vetenskapligt bevisat faktum.

5. Sammansättningen av strukturer som påstås vara virus har biokemiskt aldrig blivit karaktäriserade

Det finns två olika tekniker som virologer använder för att skapa foton av påstådda virus. För transmissionselektronmikroskopi använder de cellkulturer som de bäddar in i syntetiskt harts, skrapats i tunna lager och tittar igenom. Partiklar som visas på sådana bilder har aldrig isolerats och deras sammansättning har aldrig bestämts biokemiskt.

När allt kommer omkring skulle alla proteiner och den långa genomsträngen som tillskrivs virusen behöva hittas; varken detta, eller isoleringen av sådana inbäddade partiklar och den biokemiska karakteriseringen av deras sammansättning, har visats i en enda publikation av virologer. Detta motbevisar virologernas påstående att vad de visar är virus.

Den andra metoden som används av virologer för att fotografera virus under elektronmikroskopet är den enkla och snabba observationselektronmikroskopin som kallas negativ färgning.

Dessa två fakta motbevisar virologerna. För att koncentrera faktiskt existerande strukturer, såsom “fager” och “jättevirus”, och för att separera dem från alla andra komponenter, som då kallas “isolering”, används en standardteknik, densitetsgradientcentrifugering.

Synligheten av närvaro, utseende och renhet av dessa isolerade strukturer i elektronmikroskopet uppnås genom att belägga dessa partiklar med ett metallinnehållande ämne och få de underliggande strukturerna att framstå som skuggor i elektronstrålen.

Den andra delen av de isolerade partiklarna, som gjordes synliga genom “negativ färgning”, karakteriseras biokemiskt. När det gäller alla fager och ”jättevirus” visar sig nukleinsyrorna alltid vara intakta, alltid desamma, alltid mycket långa och sammansatta på samma sätt och resultaten av den biokemiska karakterisering dokumenteras.

I fallet med alla virus, som utges som virus med hjälp av denna teknik, “negativ färgning”, har följande gjorts. Dessa partiklar anrikas, renas och isoleras inte genom densitetsgradientcentrifugering som tillhandahålls för detta ändamål, utan sedimenteras genom enkel centrifugering på botten av centrifugröret, vilket kallas “pelletering” och sedan observeras under elektronmikroskop.

Sammansättningen av sådana strukturer, som presenteras som virus, har aldrig bestämts biokemiskt. Med detta lätt verifierbara och begripliga uttalande baserat på alla publikationer av virologer, där strukturer identifieras som virus med hjälp av elektronmikroskopet, har virologerna också motbevisat detta argument om virusens existens på ett enkelt och elegant sätt – utan att märka det själva.

6. Elektronmikroskopiska bilder, som matas ut som virus, är kända typiska artefakter eller cellspecifika strukturer

Virologer publicerar ett stort antal elektronmikroskopiska bilder av strukturer som de skickar ut som virus. De nämner inte det faktum att ALLA dessa bilder är typiska strukturer för döende cellkulturer eller är laboratorieproducerade protein-fett-såpbubblor och har aldrig fotograferats i människa, djur, växt eller vätskor från dem.

Andra forskare än virologer hänvisar till samma strukturer som virologer presenterar som virus som antingen typiska cellkomponenter som villi (amöbaliknande utsprång med vilka celler klänger sig fast vid ytan och rör sig), exosomer eller “virusliknande partiklar”.

Detta är ytterligare ett oberoende bevis på att virologernas påståenden om att virus kan ses i elektronmikroskop har motbevisats vetenskapligt.

7. Virologernas djurförsök motbevisar påståendena om virusexistens

Virologer genomför djurförsök för att bevisa att ämnena de arbetar med är virus och kan orsaka sjukdomar. Det framgår av varje enskild publikation där sådana djurförsök har utförts, att sättet som djuren behandlas på ger exakt de symtom som påstås vara orsakade av viruset.

I var och en av dessa publikationer är det tydligt att inga kontrollexperiment har utförts där djuren skulle ha behandlats på samma sätt med steriliserat utgångsmaterial. Dessa två öppet uttalade fakta motbevisar virologerna som hävdar att de upptäckte förekomst och effekt av virus i djurförsök.

Text, översättning och sammanställning: Erik Forsman

Relaterat


Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq