Den nya världsordningen, en centralstyrd världsstat (NWO), förs idag fram som det nödvändiga och självklara alternativet till dagens länder och system. Den typ av samhälle, som bland annat skisseras i World Economic Forum (WEF), i en tolkning av NWO är dock helt frånstötande.
Det är ju uppenbart, att oerhört viktiga livsfrågor slutligen ska bestämmas genom kollektiva beslut och då troligen i en världsförsamling, ledd av en världsregering. Att ingå i en sådan statsbildning innebär nog att nationell suveränitet, meningsfull demokrati och personlig frihet väsentligen kommer att försvinna.
Vi vet idag naturligtvis inte hur den kommande världsstaten ska se ut. Med tanke på att majoriteten av dagens medlemsstater i FN inte har demokratiskt representativa regeringar (1) är själva tanken, att FN och andra globala organisationer nu ska ha mera makt, fundamentalt fel.
Inga demokratier bör tillåta, att en majoritet av diktaturer i någon viktig beslutande internationell församling bestämmer över dem, men detta är vad man rent praktiskt gör idag i FN. Skälet att detta accepteras är, att frågorna där ofta är av mindre betydelse eller inte påverkar medlemsstaternas inrikespolitik. Så bli det uppenbart inte i NWO.
Konstruktionen med en säkerhetsventil genom ett veto i världsregeringen kan inte användas i en statsbildning, där det exekutiva organet antas ha en nämnvärd makt på många områden. Dessutom kan inte mindre demokratier ge förtroendet att utöva vetot till några stora demokratier, som på det viset permanent ska skydda dem mot skadliga beslut.
Världsregeringen kan antas agera på uppdrag av ett Världsparlament, som troligen ska kunna fatta beslut gällande ett stort antal områden av vikt för medlemsstaterna. Innan en mycket större del av världens stater är politiskt anständiga, är varje ansats till en ny världsordning egentligen meningslös, för det kan under dessa omständigheter inte existera några för demokratier aktningsvärda och godtagbara regelbeslutande och verkställande globala organ.
Att överföra betydande politisk makt till en sådan världsorganisation – ett exempel redan idag är WHO:s försök att få rätt att bestämma världens politik vid en pandemi – borde därför vara uteslutet.
Vi vet inte hur många decennier – eller kanske sekel – som måste förflyta, innan världens diktaturer försvinner. Några stora diktaturer med globala och aggressiva mål – som idag Kina – ska inte finnas.
Kina idag som är en auktoritär diktatur är på väg att bli totalitär och som dessutom har hegemoniska globala mål, antas kanske i planeringen för världsregeringen, att bli en demokrati. Det är en respektabel förhoppning – men tyvärr en fullständig illusion! Inga som helst sakliga argument för den tron finns.
Vad händer med folkstyret i en centralstyrd världsstat?
Om vi för ett ögonblick bara omfamnar den stora illusionen om en världsstat, som i framtiden huvudsakligen eller enbart består av riktiga demokratier, finns ändå inga skäl för Sverige att delta. Den tänkta världsstaten kan inte tillåtas ha någon väsentlig makt (såsom avsett) över medlemsstaterna bl a av skälet, att den erbjuder oss en undermålig version av demokrati.
En rättighet, som medborgarna i en stat (enskild eller federal) bör ha, är att de ska kunna delta i fria val, där de verkligen tillsammans utövar något nämnvärt inflytande över den statens styrning. Annars är det inte fråga om demokrati i verklig mening utan bara ett sken; en formell röstningsprocess liknande den, som tillämpades i Sovjetunionens folkrepubliker.
Men det är inte genomförandet av en röstningsprocess, som definierar förekomsten av demokrati, utan det är graden av det folkets inflytande på den aktuella statsbildningens styrning.
Problemet med transnationella organisationer med nämnvärd beslutsmakt – ett federalt EU och i extrem utsträckning den demokratiska världsstat, som NWO logiskt sett skulle bli förbunden med – är nämligen, att någon nämnvärd demokrati (i denna mening) för exempelvis svenska medborgare inte skulle existera i dessa statsbildningar.
Sverige blir en tysk-fransk provins
Beträffande EU utgör vi i Sverige 2 % av den statsorganisationens totala befolkning och är därmed en ointressant maktfaktor i de flesta politiska frågor. Vi blir praktiskt sett en tysk-fransk provins. Det gäller alltså underkastelse under länder, som inte är några särskilt attraktiva modeller för oss.
De allra flesta politiskt fattade beslut skulle bli mycket mera – ofta dramatiskt mycket mer – anpassade till den svenska befolkningens önskemål, ifall vi själva fattade besluten. Så varför ska svenskar acceptera medlemskap i ett federalt EU?
Både EU och särskilt en världsstat, i vilken vi representerar 1 promille av befolkningen, erbjuder ett så underlägset inflytande, att man inte kan tala om en praktiskt fungerande demokrati för svenskar. Samtidigt kommer en transnationell regering vilja bestämma över de fundamentala funktionerna försvar och statsbudgets/beskattning.
Det innebär praktiskt sett en förvandling av medlemsländernas status utan återvändo, även om dessa senare ångrar sig. Genom sådan makt råder den internationella regeringen över länderna alldeles oavsett vilken författning man kommit överens om.
I kriser och gällande viktiga maktfrågor kommer det på pappret skrivna alltid att kringgås.
Så denna klart underlägsna variant är inget alls att byta dagens politiska system mot. Inträde i EU eller en världsstat innebär, att vi förlorar den demokrati, som styrt oss i över 100 år, och innan dess haft millenier av styre från egna landsmän.
Det har varit en svår och lång kamp för den svenska befolkningen att under seklernas gång nå och upprätthålla vår nationella frihet. Att idag locka oss med att istället vara medlemmar i en omfattande federal EU-stat (kombinerad med att vi i mindre betydelsefulla frågor sannolikt får avgöra sådana själva) är ett direkt hån.
Hur klarar stora länder folkstyret?
De stora demokratierna som Indien och USA klarar av att kombinera demokrati och storlek av två skäl. Ett är att befolkningarna genom lång gemensam historia (Indien) eller annan upplevd intensiv gemenskap delar samma traditioner, kultur och värderingar, vilket medför att i mycket samma variation av åsikter förs fram i dessa länders alla delstater. Man möter alltså liknande religioner, attityder och åsikter var man än bor.
Det finns en samhörighet och gemenskap i hela landet. Men även en sådan känsla av samhörighet kan kanske upphöra. När skillnaden börjar växa i människors åsikter och bli så stor som den nu är i USA, börjar folk flytta till delstater med ”bättre” politik, tal startar om att dela landet osv. Och detta gäller ett land, kanske framgångsrikast i världen, men nu delat genom olika ideologier, vars skillnader det är oklart hur de ska överbryggas.
Det andra skälet är, att man inom det stora landets delstater har rätten att själva få bestämma över många av de viktigaste och mest fundamentala områdena. Det löser och tillfredsställer de många särskilda och olika behov, som delstatsbefolkningar upplever.
Problemet är dock, att centralregeringar trots fastställda regler ofta tar över allt mer och mer makt. Så har skett både i USA och EU, trots att EU ännu inte ens är en federal stat. Den krypande centraliseringen hotar det regionala/lokala självstyret och skapar missnöje.
Så ide´n om en Ny Världsordning är förkastlig av två skäl – den auktoritära naturen hos majoritetsländerna samt den principiella bristen på verklig demokrati. Deltagande i ett federalt EU är förkastligt av demokratiska skäl, och därigenom praktiskt sett nog också snart av frihetsskäl.
Att kommande konkreta förslag om NWO och ett federalt EU redan uppmärksammas, beror sannolikt på att det politiska tänkandet idag i så hög grad präglas av grov kollektivism. Man bortser från både folkgruppers och individers rätt till v e r k l i g t självbestämmande eller inflytande respektive individuell frihet.
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken ” VAKNA UPP! DAGS ATT DÖ! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Han arbetar idag som medborgarjournalist och publicerar i tryckta och elektroniska media.