FN:s livsmedelsorgan FAO hävdar att världens samlade jordbruksproduktion räcker för 10 miljarder invånare. Vi är nu åtta miljarder. FAO hävdar vidare att världens samlade skördar sedan 1961 ökat med 219 procent, medan befolkningen ”bara” ökat med 155 procent. Det skriver Tege Tornvall i denna opinionsartikel.
Detta med bara 11,4 procent större odlad yta. Det betyder att tre gånger så mycket nu odlas och skördas per hektar jämfört med 1961. Bakom denna utveckling ligger bättre teknik och odlingsmetoder samt att mer värme och koldioxid i atmosfären har gynnat mer växtlighet och större skördar.
Att fattiga länder ändå lider av matbrist och även svält är främst ett politiskt problem. Deras regimer klarar inte – eller struntar i – befolkningens behov.
Men att medvetet minska atmosfärens halt av växtlighetens livgivande näring (koldioxid) ger garanterat alla mindre mat, i både rika och fattiga länder.
Ändå är nästan hela vårt politiska etablissemang enigt om att så snart vi bara kan, dels minska vår tillförsel av koldioxid till atmosfären, dels även minska atmosfärens halt av koldioxid.
Många har som mål 350 ppm (miljondelar) koldioxid i atmosfären. Den halten mättes 1988 och är drygt 70 ppm mindre än nu rådande drygt 420 ppm.
Då producerade världens alla jordbruk knappt hälften av vad de nu producerar. För att minska atmosfärens CO₂-halt vill alltså världens klimataktivister mer än halvera mänsklighetens försörjning med livsmedel.
Detta inser förstås fattiga länder och de protesterar. För att avstå från den energi som kan ge deras växande befolkningar tillräcklig försörjning kräver de ekonomisk ersättning.
Det är vad klimatpolitiken egentligen handlar om: pengar, men bara pengar ger inte tak över huvudet, kläder på kroppen och mat i magen. Utan energi blir det inget.
Text: Tege Tornvall, Klimatsans.com