Den 3:e maj publicerade DN ett upprop av 131 ledande västerländska intellektuella, akademiker, författare och artister i vilket de resolut krävde att Alexej Navalnyj släpps fri från ett fängelsestraff som delats ut av “ett oberoende rättssystem”.
Låt oss undersöka ifall undertecknarna principiellt faktiskt är för demokrati, rättvisa och rättsstatliga principer, eller i fall detta är ännu ett exempel av psykologisk krigföring mot officiella fiender, med lika mycket intellektuell integritet som när kinesiska eller ryska kommissarier beklagar sig över västs terror mot politiska fångar (främst av alla, Julian Assange), men håller tyst om behandlingen av politiska fångar i Hongkong eller Belarus.
För att studera denna fråga, kan vi jämföra dessa personers, eller övrig västerländsk medias, reaktioner på massterror och förtryck i flera militära terrorstater som åtnjuter Västs fulla diplomatiska och militära stöd, såsom Saudiarabien, Filippinerna, Israel med flera.
Allra mest aktuellt är Egypten, där en generaljunta terroriserat landets invånare sedan 2013 och dödat minimum 20.000 civila i ett brutalt terrorkrig mot befolkningen, och fängslat ett minimum på 65.000 journalister, människorättsaktivister och politiska motståndare, i vad Human Rights Watch kallar ett “svart hål för mänskliga rättigheter”.
Detta har utförts med ett fullt och entusiatiskt västerländskt militärt (tiotals miljarder dollar/euro i vapen) och diplomatiskt stöd sedan dag ett. Jag ska ge endast ett mikroskopiskt urval på brutaliseringen av egyptiska politiska fångar, som också västerländska passionerade politiska libertarianer råkat missa att engagera sig för.
Exempelvis krävde 51 ledande internationella rätts- och juristorganisationer, på samma dag (den 3:e maj) som västerlänningar var upptagna med att påpeka Rysslands brister, att den egyptiska staten släpper fri Salah Soltan, en egyptisk jurist som har suttit fängslad och som torterats i ett decennium för sin demokratiska aktivism efter kuppen i 2013.
Han sitter fängslad i Egyptens ökända tortyrkammare, Badr-fängelset. Han är döende samt nekas vård. Helt tyst i media (Cairo Institute for human rights studies, CIHRS, 3 maj 2023). Under 2022 delade militära domstolar ut nästan 30.000 illegala och politiskt motiverade häktningar (som förnyas i flera år) mot politiska fångar, vilket är “en kris av design” och “ett oundgängligt verktyg som används av den egyptiska regeringen”, som en enorm studie publicerad i januari i år av Mellanösterns samlade människorättsorganisationer fann (CFJ m.fl., “A crisis by design”, jan 2023).
Jag ber läsaren återigen försöka minnas ifall en enda av dessa 30.000 fått sympati i våra, eller annan västerländsk, media.
För ungefär en vecka sedan, tidigt i maj, greps Ahmed Tantawys medarbetare och hans familj av egyptiska terrorstyrkor. Tantawy, som befinner sig i exil, förklarade att han avsåg kandidera mot generalenjuntan i “valet” 2024. All opposition är utraderad, liksom var fallet i fakevalet 2018 (Mada Masr, 5 maj 2023).
Tre dagar senare, 8:e maj, förklarade Kairos domstol att 81 människorättsaktivister och journalister är “terrorister”, som nu förföljs av statens dödsskvadroner. Personerna inkluderar jurister från exempelvis Committee for Justice och andra egyptiska människorättscenter, som länge förföljts och fått sina medarbetare mördade och fängslade.
Eftersom detta inte är Memorial, däremot, åtnjuter de ingen västerländsk uppmärksamhet. Kort sagt: “hämnd mot politiker, oppositionen, människorättsaktivister på grund av deras åsikter” på industriell masskala (CIHRS, 8 maj 2023).
Dessa saker sker på en daglig basis, vilket läsaren måste komma ihåg och jag har nu gett endast ett mikroskopiskt urval som kan utökas nästan i oändlighet.
Låt oss föreställa oss en propagandist på RT. Han diskuterar flitigt västs förbrytelser mot mänskliga rättigheter. Inte vad han själv ansvarar för: Rysslands brott. Vi visar naturligt nog ingen respekt för honom, då han förväntas kritisera sina brister, inte våra. Därför hyllar vi Navalnyj, Pratasevitj och så vidare. De kritiserar sina egna länders brister, inte andras. Det är precis denna minimala nivå av integritet som saknas här hemma.
Text: Andi Olluri
Relaterat