“Det är skillnad på kritik av islam – en religion, och kritik av muslimer – en stor folkgrupp. Många debattörer blandar ihop dem – medvetet eller omedvetet – och så är käbblet igång. Jag vill bara behandla den religiösa trosuppfattningen islam och inte muslimer som folkgrupp”, skriver Stig Fölhammar. Han lyfter fram Mustafa Akyol som efterlyser ett moderniserat Islam.
Text: Stig Fölhammar, fd stats- och EU-tjänsteman, konsult och egenföretagare. Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
Enligt trosuppfattningen islam är Muhammed, efter Abraham, Moses och Jesus, den fjärde profeten. Och han lär själv ha påstått och uppfattas även av muslimer i allmänhet som den siste profeten. Detta är viktiga fakta.
Muslimer i allmänhet tror att Gud uppenbarade Koranen för Muhammed och ser Koranen och sunna (som är en redogörelse för hur Muhammed levde och vad han yttrade) som de grundläggande källorna för islam. Därför kallas Koranen för islams heliga skrift.
Men Koranen är inte alla muslimers heliga skrift. Det finns många muslimer som aldrig har läst Koranen och många som inte vill läsa Koranen, eftersom de genom hemmets uppfostran blivit varse innebörden. Det finns en tredje grupp som har tagit avstånd från innehållet i Koranen.
En som har tagit avstånd är Mustafa Akyol. Han har skrivit boken Varför jag som muslim försvarar frihet (Timbro 2023). Akyol är turkisk muslim samt journalist och författare och hans bok behandlades i en krönika ”Hur ska Islam reformeras?” i Kvartal av Henrik Höijer den 23 juli 2023.
Höijer påpekar att Akyol inte skräder orden i boken. Dagens situation är dyster för islam. Den muslimska världen är ”exceptionellt trångsynt”. Akyol ger enligt Höijer massor av exempel på kvinnoförtryck, åsiktsintolerans och fanatism i islams namn i vår tid.
Enligt Höijer anser Akyol att ”problemets kärna” är just arvet från profeten Muhammed, nämligen att religionen politiserades och krävde en islamisk stat.
Alla straff som nämns i Koranen som härrör från profetens grymma tid har enligt Akyol en gemensam nämnare: ”De är kroppsstraff som orsakar smärta eller skada på kroppen.”
För att kontrollera Akyol uppfattning om ”problemets kärna” har Höijer läst Koranen under våren. Höijers slutsats är att ”Guden som talar i Koranen är allsmäktig, sträng, nyckfull och hotfull. Han är alltid redo att straffa och det är underkastelse som gäller”. Det är enligt Höijer inte mycket som påminner om upplysningens credo sapere aude (”våga veta”), som tagit västvärlden så långt.
Höijer konstaterar att ”den frimodige och frisinnade Akyol” anger ett annat problem vara att den muslimska världen i regel har tystat kritik. Ateister har satts i fängelse, kritiker har avrättats i vissa länder, lynchats av rasande mobbar i andra eller angripits av terrorister – och detta kan ske var som helst i hela världen.
”Tack vare denna enkla ’lösning’ har de flesta troende muslimer aldrig behövt försvara sin tro utifrån förnuft”, konstaterar Akyol, som menar att detta latenta våldshot har resulterat i intellektuell stagnation. Medan man i väst i regel har tillåtit samhälls- och religionskritik och prisat argumentets makt.
Ett av många exempel är att Akyols egen bok Islam without extremes var förbjuden i Malaysia åren 2007–2020. Enbart på grund av att Akyol där argumenterade för att islam inte borde påtvingas någon med våld.
I fråga om yttrandefrihet är Akyol lika radikal. Han menar att den självklart bör omfatta religionskritik och kritik av islam. Han går så långt som att medge att vissa formuleringar i de muslimska urkunderna till och med kan anses som ”hatpropaganda”.
Höijer refererar även till boken Våld och islam (Volante 2016), som bygger på ett samtal mellan poeten Adonis (som själv gått i koranskola i sin ungdom) och psykoanalytikern Houria Abdelouahed.
I det samtalet konstateras att det ”inte finns en enda vers som uppmanar till självständigt tänkande” i Koranen. Höijer säger sig vara benägen att hålla med.
Så Akyol har enligt Höijer en diger uppgift om han vill omtolka Koranen i riktning mot modernitet. Den stora majoriteten av muslimer är dessutom övertygade om att det bara finns en uttolkning av sharia, enligt undersökningar av Pew Research.
Mina egna enkla slutsatser är följande: Alla religioner måste kunna diskuteras och kritiseras öppet. För att kunna göra det behövs ett underlag – en bok exempelvis. Därför är det dumt att bränna böcker – alla böcker, inklusive Koranen.
Det finns anledning att skilja religionskritik från uttalade politiska ståndpunkter om ras och etnicitet, vilket verkar vara svårt att förstå. Muslimer skulle nog tjäna på att acceptera en vidsträckt yttrandefrihet, eftersom det klart framgår av Akyols bok och Höijers artikel att islam tycks behöva den!
Text: Stig Fölhammar , fd stats- och EU-tjänsteman, konsult och egenföretagare