Stöd NewsVoice så att vi säkrar verksamheten tom juni!

34%

34.000 kr av behovet 100.000 kr är insamlat. Stöd kampanjen via Swish 123 530 2005 eller donera på ett annat sätt. Det smartaste för företag är att annonsera.

Så har S omvandlat välfärdssamhället till en improduktiv och dyrbar byråkrati

publicerad 15 augusti 2023
- Hedi Bel Habib
Folkhemmet och Gustav Möller (S)
Folkhemmet och Gustav Möller (S).

Tage Erlander har grundat ett välfärdssamhälle baserat på rimliga och effektivt använda skatter, där varje betald skattekrona ska förvaltas väl med fokus med medborgarnytta. Erlanders efterträdare har dock perverterat hans ursprungliga välfärdsmodell och manipulerat svenska folket till att tro att välfärd är lika med höga skatter.

Text: Hedi Bel Habib, Fristående debattör. Filosofie doktor, forskare med lång erfarenhet av analysarbete inom statsförvaltning, varav 15 år på regeringskansliet, Sverige

I verkligheten får svenskarna idag en välfärd motsvarande 50 öre för varje betald skattekrona. Såväl Socialdemokraterna som borgarna låter idag merparten av skattepengarna gå till att göda en dyrbar och improduktiv byråkratisk och politisk maktelit som  växer lavinartat på bekostnad av kärnverksamheten och styr offentliga verksamheter vars kärna de inte ens känner.

Svenskarna får veta hur mycket skatter de ska betala, men undanhålls saklig och oberoende information om vad skattepengarna används till. Detta är ett demokratiunderskott som behöver åtgärdas. Syftet med denna artikel är därför att föreslå reformer för att göra skatteförbrukning i offentlig sektor transparent för svenska folket.

1. Socialdemokraterna har perverterat Erlanders ursprungliga välfärdsmodell

Socialdemokratins ursprungliga idé var ”en väl förvaltad skattekrona” och inte höga skatter. Den ursprungliga idén om välfärdssamhället som Tage Erlander grundade vilade inte på höga skatter, utan snarare på  väl förvaltade skatter! Varje skattekrona skall förvaltas väl.

Varken Per Albin Hansson eller Tage Erlander var förespråkare av höga skatter.

Under Albin Hansson var skattekvoten som högst 16,7 procent av BNP år 1946. Under Erlanders styre var skattekvoten som högst 35,6 procent av BNP år 1969. Per Albin Hanssons och Tage Erlanders socialminister Gustav Möller myntade uttrycket:

”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”!

Gustav Möller var var folkhemmets ”arkitekt” och Tage Erlander kallade honom ”Socialsveriges skapare”. Möller var med kortare avbrott Sveriges socialminister i nästan 20 år under det socialdemokratiska styret from 1932 fram till 1951.

Erlanders efterträdare drabbades dock av skattehybris. Under Olof Palmes tid vid makten nådde skattekvoten 46,4 procent av BNP år 1986. När Ingvar Carlsson tog över efter Palme blev skattekvoten 48,8 procent av BNP. Under Göran Perssons styre nådde skattekvoten år 2000 den historiskt högsta nivån på 50 procent.

Tabell 1. Utveckling av skattekvoten i Sverige och OECD

Skattekvoten i procent av BNP Sverige OECD
1969 35,2% 27,00%
1986 46,4% 32,1%
2000 50% 33,0%
2021 42,6 33,5

Källa: OECD

Per Albin Hanssons och Tage Erlanders efterträdare har glömt bort principen ”om varje förslösad krona”. De drabbades av skattehybris och myntade en ny idé, där välfärd likställdes med höga skatter.

Jämfört med  OECD kan vi konstatera att skattekvoten mellan 1969 och 2000 höjdes med 15 procent enheter i Sverige jämfört med  6 procentenheter för OECD länder.

I dag är det mer än 45 år sedan Astrid Lindgrens skattesaga om Pomperipossa publicerades i Expressen. Denna satiriska saga avslöjade att Astrid Lindgren upptäckte att hon som egenföretagare betalade 102 procent i marginalskatt 1976. Den är en historisk illustration av hur skattehybris ledde till att marginalskatterna höjdes till orimliga nivåer.

2. Socialdemokraternas höga skatter utlöste en lavinartad byråkratisering

Socialdemokraterna har en blind tro på att höga skatter i sig ger hög välfärd och bryr sig därför inte om vad skatterna används till i offentlig sektor. Partiet höjde skattekvoten till 50 procent av BNP år 2000 med tron att ju mer skatter medborgarna betalar desto bättre välfärd får de.

Forskningen visar dock att just år 2000 utgör startpunkten för en lavinartad byråkratisering av välfärden. Skattepengarna har inte gått till kärnverksamheten utan till att bygga upp en byråkratisk maktelit.

Det har skett en kraftig ökning av byråkrater inom offentlig sektor sedan 2001 enligt siffror som statsvetaren Patrik Hall redovisar i en forskningsantologi publicerad av statskontoret. Chefer och administratörer har ökat kraftigt inom offentlig sektor sedan 2001. Samtidigt har de som ska utföra själva jobbet — barnmorskor, sjuksköterskor, poliser och lärare – till och med blivit färre i vissa fall.

Tabell 2. Offentligt anställda fördelat på personalkategorier sedan 2001

Procentuell förändring sedan 2001
Chefer +49%
Administratörer,ekonomer, personalansvariga och marknadsförare +50%
Poliser +9%
Lärare, inklusive högskolelärare -17%
Sjuksköterskor +14%
Vård- och omsorgspersonal -6%

Källa: Statlig förvaltningspolitik för 2020-talet En forskningsantologi. Statskontoret 2020.

Här kan vi konstatera att antalet chefer har ökat med 49 procent, administratörer, ekonomer, personaltjänstemän och marknadsförare med+50 procent. Samtidigt har de som inom kärnverksamheten utför själva arbetsuppgifterna inte alls ökat i samma omfattning som chefer och tjänstemän.

I vissa fall har de till och med blivit färre. Vård- och omsorgspersonal minskade med 6 procent. Lärare på skolor och universitet har minska -17 procent och  poliser har ökat bara med 9 procent.

Forskaren Patrick Hall menar också att byråkratins expansion driver sig själv. Nya reformer kräver mer byråkrati som i sin tur leder till nya reformer som kräver ännu mer byråkrati och dokumentation. Patrik Hall poängterar också att lönerna för chefer och högre administratörer ligger högt över de professionella grupperna och frågar sig varför det ska vara så mycket mer välbetalt att styra och administrera än att vårda äldre och sjuka eller ge barn kunskap?

3. Offentlig sektor prioriterar idag improduktiv byråkrati framför kärnverksamhet

Finansiering av byråkratisering går före kärnverksamheten i offentlig sektor och byråkratibyggande går numera före kärnverksamheten i offentlig verksamhet. Riksrevisionens analys av personalstatistik för 204 myndigheter vars verksamhet är direkt riktad mot medborgare och samhälle visar att kärnverksamhetens andel av personalstyrkan har minskat sedan 2010.

Detta beror enligt analysen främst på att antalet anställda på olika chefsbefattningar har ökat.

Mellan 2010 och 2019 har antal chefer och personal i stödverksamheten ökade med 43 procent, varav 31 procent på ledningsnivå och 12 procent på stödverksamheter. Personal inom kärnverksamheten har ökat med endast 10%.

Tabell 3. Procentuell förändring av antalet myndighetsanställa eter typ av verksamhet

Procentuell förändring 2010-2019
Ledningsverksamhet 31%
Stödverksamhet 12%
Kärnverksamhet 10%

Källa: Administrationen i statliga myndigheter – en verksamhet i förändring (RiR 2021:3).

4. Socialdemokraternas höga skatter upprätthåller en byråkratisk maktelit

Skattepengar går  inte i huvudsak till att finansiera välfärden utan till att göda en gigantisk, onödig och dyrbar byråkratisk maktelit. Socialdemokraterna har under lång tid låtit byråkratin växa på bekostnad av kärnverksamheten i viktiga samhällsfunktioner, såsom infrastruktur, skola, vård, omsorg, polis och försvar.

Socialdemokraterna har låtit byråkratin växa ohämmat i alla offentliga verksamheter och dränera kärnverksamheten på resurser. Forskning visar att Sveriges offentliga sektor investerar betydligt mer i dyr välfärdsbyråkrati än i äkta välfärd.

Sjukvården styrdes ännu för 30 år sedan av den medicinska professionen. Fokus i verksamheten låg då på sjukvårdens kärna, patient/läkarmötet. Enligt en analys i Dagens Medicin har sjukvården idag tagits över av byråkrater:

”I dag har läkarkårens inflytande reducerats avsevärt och det vakuum som då uppstått har fyllts med managementbyråkrater. Dessa yrkesgrupper styr i dag en verksamhet vars kärna de inte känner. Baksidan är en sjukvård där kärnverksamheten behandlas som en bisak”.

För tre år sedan publicerade Vårdfokus den uppmärksammade artikelserien Fler styr och räknar – färre vårdar patienter. Den visade att viss vårdpersonal minskat i flera regioner, samtidigt som den administrativa personalen ökat kraftigt i antal.  Under åren 2010-2020 har yrkesgrupper inom kärnverksamheten minskat med fem procent i slutenvården.

Samtidigt har ledningspersonal och administratörer ökat med nästan 50 procent – särskilt de som jobbar långt ifrån kärnverksamheten.

Vårdfokus: Sjuksköterskor flyr vårdgolvet – byråkratin sväller

Trots återkommande larm om brist på vårdpersonal är ökningen bland byråkrater i sjukvården långt mycket större. Mellan 2010–2017 ökade andelen sjuksköterskor med 2,28 procent. Andelen chefer/administratörer ökade under samma period med 36 procent inom vården, enligt officiell statistik. Läkarna har bara ökat med 16 procent.

Forskare i Sverige har visat att flera personalkategorier i den offentliga sektorns kärnverksamheter, som lärare, barnmorskor och specialistsjuksköterskor, minskat i antal. Samtidigt har det varit en 50-procentig ökning av chefer och administratörer. Forskarna talar här om välfärdsbyråkrater.

SCB:s yrkesstatistik visar att lärare och poliser haft en relativt dålig utveckling under 2000-talet, antalet lärare har till och med minskat. Däremot ökar antalet byråkrater kraftigt. Antalet chefer ökade med 49 procent och administratörsyrken ökade med 50 procent.

Mellan 2001 och 2013 har antalet universitetslärare vuxit med 14 procent medan antalet administratörer ökat med 98 procent. Av  en SNS-rapport framgår det att allt fler  administratörer anställs på universiteten.

SNS: Analys 87, augusti 2022 visar att antalet anställda inom gruppen administration och chefer har ökat från 6 000 personer år 2004 till drygt 10 000 år 2019. Antalet forskare och lärare har under samma period varit relativt stabilt, detta trots att antalet studenter har ökat med cirka 10 procent, från cirka 439 000 till cirka 486 000. Det har således blivit fler studenter per lärare, men färre studenter per administratör.

5. Socialdemokraterna sparar helst på mjölk till barn och sjukhus snarare än på överflödig och dyrbar politisk elit

Socialdemokraterna har nyligen haft en kampanj om svenska barn som går hungriga i dagens Sverige och kommuner utlovades 700 miljoner  för att åtgärda detta. Samtidigt beslutade den socialdemokratiskt styrda Köpings kommun att dra in på mjölken till lunch för barn i skola och förskola from hösten 2023 för att bevisa att det råder resursbrist i kommunen.

Åtgärden beräknas leda till att kommunen sparar 300 000 kronor om året. Det är anmärkningsvärt att en kommun där Socialdemokraterna styr sparar pengar på mjölk till skolbarn och låter samtidigt den byråkratiska och politiska eliten växa okontrollerat.

Vad Socialdemokraterna glömmer är att det verkliga problemet inte är bristen på resurser utan den invasiva tillväxten av antalet politiker på regional och kommunal nivå. Jämfört med Sveriges riksdag har kommuner och regioner ett orimligt hög antal politiker per invånare.

Riksdagen har 349 politiker som representerar mer än tio miljoner invånare jämfört med till exempel västra Götalands region som har 623 regionpolitiker som representerar 1,7 miljoner invånare vid sidan av alla politiker i varje enskild kommun i regionen. Räknar man antalet invånare per förtroendevalda kan vi konstatera att det finns en orimlig politikertäthet på kommunal och regional nivå.

Tabell 4.Antal invånare per förtroendevald år 2019

Riksdagen Kommuner och regioner
Antalet förtroendevalda 349 40551
Antal invånare per förtroendevald 30 200 258

Källa: Bearbetning efter SCB-data

Ofta motiveras det höga antalet politiker med behov av lokal närdemokrati. Men i verkligheten är detta bara att alibi för att öka antalet politiker. Politikerna i kommuner och regioner arbetar i olika nämnder. Exempel på nämnder som finns i många kommuner är miljönämnd, socialnämnd och kulturnämnd. Alla frågor som kommer till fullmäktige förbereds i någon av nämnderna.

Eftersom kommunerna och regioner själva bestämmer vilka nämnder de vill ha ser det olika ut runt om i Sverige. Både regioner och kommuner har lärt sig att systematiskt dela in politiska frågor som hänger samman i så många små stuprör som möjligt med ett stort antal nämnder för att maximera antalet folkvalda.

Det finns också tendenser till lönemaximering bland förtroendevalda i regioner. Det är 26 stycken regionpolitiker i Sverige som tjänar över en miljon kronor om året. Flest politiker på den listan har Region Stockholm med 18 stycken.

På en andra plats med tre politiker som tjänar över en miljon om året kommer lite överraskande Region Västerbotten. Peter Olofsson, (S), ordförande i Västerbottens regionstyrelse har ett årsarvode på 1 132 469 kronor. Som heltidsarvoderad kan regionråden få ersättningar för annat arbete de gör för till exempel SKR, bolagsstyrelser och kommunförbund. På frågan om det är rimligt att ha sådana inkomster som förtroendevald svarar den socialdemokratiska regionpolitikern:

”Ja, det år ju så på arbetsmarknaden att gör man fler uppdrag så får man också mer ersättning, säger Peter Olofsson (S)” till SVT Nyheter

Samma regionpolitiker som kvitterar ut ett arvode på över en miljon kronor varnar nu för en sjukvårdskris i den egna regionen. Region Västerbotten kan tvingas att lägga ned ett av akutsjukhusen säger regionrådet Peter Olofsson vid en Socialdemokratisk pressträff, där han tillsammans med bland andra  Magdalena Andersson kräver mer pengar till regionerna.

6. För en betald skattekrona fick svenskarna en välfärd motsvarande 57 öre år 2000

När skattemedel går allt mer till byråkrati än till kärnverksamhet försämras effektiviteten i offentlig sektor och medborgarnas får inte valuta för sina skattepengar. Den Europeiska Centralbanken har studerat effektiviteten inom den offentliga sektorn för skatteåret 2000, då Sverige hade värdens högsta skattekvot på 50 procent som andel av BNP (Public Sector Efficiency: An international comparison, ECB, Working Paper Series, No. 242).

Slutsatsen i studien var att svenskarna hade kunnat få lika mycket ”välfärd” för nära på hälften så mycket skattemedel om offentliga sektorn hade högre effektivitet. Detta betyder att för varje betald skattekrona fick svenskarna en välfärd motsvarande endast 57 öre.

Tabell 5. Skattekvot och effektivitet i offentlig sektor år 2000

Skattekvot i procent av BNP (År 2000) Rankning bland 23 OECD- länder år 2000. Erhållen välfärd för en betald skattekrona mätt i svenska ören
Japan 25,3 100
Luxemburg 36,9 100
Australien 30,5 0.99
Irland 30,8 0.96
Schweiz 27,0 0.95
Island 35,9 0,87
Nya Zeeland 32,5 0.83
Kanada 34,7 0.75
Tyskland 36,5% 0.72
Danmark 46,9 0.62
Finland 45,8 0.61
Sverige 50% 0.57

Källa: OECD och Europeiska Centralbanken

Av tabellen ovan kan vi konstatera att Sverige hamnar på sista plats bland 23 studerade OECD-länder när det gäller index för effektivitet av användning av skattepengar i förhållande till uppnått resultat år 2000. I sin rapport har ekonomerna på ECB tagit hänsyn till 15 indikatorer, bland annat arbetslöshet, infrastruktur, utbildningsnivå, inkomstfördelning och medellivslängd.

Sedan har ECB-ekonomerna jämfört det uppnådda resultatet för dessa indikatorer och hur mycket finansiella resurser den offentliga sektorn har spenderat för detta ändamål. ECB:s analys visade att Sverige hade den mest ineffektiva offentliga sektorn med hänsyn taget till hur mycket skattemedel som förbrukades.

De höga skatterna motsvarande 50 procent av BNP beror enligt rapporten i huvudsak på mycket låg effektivitet  och återspeglar därför inte den uppnådda välfärden. Deras slutsats var att Sverige är det land där skattebetalarna fick minst värde för pengarna.

Om de svenska skattepengarna användes effektivare skulle de dåvarande offentliga utgifterna på lite drygt 1.100 miljarder kronor kunnat bantas ner med 500 miljarder utan att resultatet blev sämre, konstaterade ECB-ekonomerna. ECB-ekonomerna konstaterade att även andra länder med höga skatter som Finland och Danmark hade samma problem med effektiviteten.

7. År 2018 fick svenskarna en välfärd motsvarande 52 öre för en betald skattekrona

År 2000 hade Sverige en skattekvot motsvarande 50 procent av BNP och då fick svenskarna en välfärd motsvarande 57 öre för en en betald skattekrona. Det har gått nära 23 år sedan dess och skattekvoten har sänkts med nära 8 procentenheter. År 2018 sänktes skattekvoten till 42,8 procent av BNP. Ändå har inte effektiviteten i offentlig sektor förbättras, utan snarare försämrats.

Tabell 6. Skattekvot och effektivitet i offentlig sektor 2018 i Sverige och 10 andra länder

Skattekvot i procent av BNP (År 2018) Rankning bland OECD- länder år 2018. Välfärdsresultat för en betald skattekrona mätt i svenska ören
Irland 21,9 100
Sydkorea 27,2 100
Schweiz 27,3 0.88
Nya Zeeland 31,3 100
Norge 40,1 0.48
Finland 42,3 0.54
Belgien 42,4 0.60
Österrike 42,6 0.60
Sverige 42.8 0.52
Frankrike 44,9 0.57
Danmark 46.9 0.52

Källa: OECD , European Network for Economic and Fiscal Policy Research och Center for Economic Studies.

Tabellen ovan visar att oavsett geografi och oavsett vilken välfärdsmodell som väljs tycks medborgare få mindre valuta för pengarna i länder där skattekvoten som andel av BNP är hög. Ju högre skattekvot desto mindre valuta för pengarna får medborgarna.

En studie av ”The European Network for Economic and Fiscal Policy Research” rörande 36 OECD-ekonomier under perioden 2007–2016 visade att höga skattekvoter leder till minskad effektivitet i offentlig sektor.

Studiens slutsats är : ”increases in tax rates are associated with lower public sector efficiency” (källa: Structural Tax Reforms and Public Spending Efficiency, 2020).

I en annan studie av samma forskningsorganisation baserat på data från 36 OECD-länder under perioden 2003-2017 fann forskarna att skatteuttaget bland de 36 studerade länderna kunde ha varit mellan 32 och 34 procent lägre med samma resultatnivå för välfärden om resurserna hanterades effektivare (källa: Taxation and Public Spending Efficiency: An International Comparison.European Network for Economic and Fiscal Policy Research.

8. Lika ineffektiv offentlig sektor oavsett politiskt styre och storlek på skatteintäkter

Sverige lider idag  av en kronisk institutionell skattemässig ineffektivitetssjuka och den offentliga sektorn är lika ineffektiv oavsett storleken på skatteintäkter eller om det är vänster eller höger som styr landet.

Tabell 7. Skattekvot och effektivitet i offentlig sektor i Sverige 2000-2018

Beskattningsår Skattekvot i procent av BNP Välfärdsindex för en skattekrona mätt i svenska ören
2000 50,00 0.57
2007 44,9 0.51
2008 44,0 0.50
2009 43,7 0.55
2010 42,9 0.55
2011 42,0 0.55
2012 42,1 0.54
2013 42,5 0.50
2014 42,2 0.53
2015 42,6 0.55
2016 44,1 0.57
2017 44,1 0.52
2018 43,8 0.52
2019 42,8 0.52

Källa: OECD , European Network for Economic and Fiscal Policy Research och Center for Economic Studies

Enligt internationella data fick svenskarna som högst en välfärd motsvarande 57 öre år 2000, då skattekvoten låg på motsvarande 50 procent av BNP. Oavsett politiskt styre och storleken på skatterna som andel av BNP skulle svenskarna fått samma välfärd till nästan hälften av de förbrukade skattemedlen.

9. Svenskarna får samma välfärd som andra länder till betydligt högre skatter

FN:s välfärdsindex IHDI består av indikatorer som inkluderar utbildningsresultat, hälsa, förväntad livslängd, spädbarnsdödlighet, inkomstfördelning, ekonomisk stabilitet och arbetslöshet. När vi jämför Sveriges välfärdsindex med 12 andra länder kan vi konstatera att indexen inte skiljer sig  markant från varandra trots att skatteinsatserna uppvisar en stor skillnad. Det ligger mellan 0.88 och 0.92.

Sverige som idag  satsar 42,6 procent av BNP i form av skatter för att finansiera sin välfärd har ett lägre välfärdsindex än Irlands som bara satsar 21, 1 procent av BNP.

Finlands välfärdsindex är relativt jämförbart med Irlands trots att Finland satsar dubbelt så mycket skatter för att finansiera sin välfärd.

Danmark som satsar 46,9 procent av BNP för att finansiera sin välfärd har ett jämförbart välfärdsindex med Irland trots att landet satsar mer än dubbelt så hög skattekvot som Irland.

Island har ett högre välfärdsindex än Danmark, Sverige, Finland och Norge trots att landet satsar mycket lägre andel av BNP i form av skattar för att finansiera sin välfärd.

Tabell 8. Skattekvot och välfärdsindex i Sverige och tolv andra länder

Skattekvot i procent av BNP år 221 FN:s välfärdsindex UNDP  2021 (Inequality-adjusted Human Development Index, ihdi)
Irland 21,1 0.88
Kanada 33,3 0.86
Nya Zeeland 33,8 0.86
Schweiz 27,00 0.89
Australien 33,3 0.87
Island 35,1 0.92
Norge 42,2 0.90
Sverige 42,6 0.85
Finland 43,00 0.89
Italien 43.3 079
Österrike 43,5 0.85
Frankrike 45,1 0,82
Danmark 46,9 0.89

Källa: OECD och FN UNDP

Det är inte bara de nordiska länderna som har onödigt höga skatter i förhållande till den välfärd som medborgarna får.  I tabellen ovan  kan vi konstatera samma mönster: länder med höga skatter har inte nödvändigtvis bättre välfärd oavsett geografi och finansieringsmodell som väljs.

Italien satsar 43,3 procent av BNP och Frankrike 45,1 procent för att finansiera välfärden. Ndå har båda länderna ett lägre välfärdsindex än Kanada som bara satsar 33,3 procent.

Sammantaget kan man konstatera att Australien, Kanada och Nya Zeeland uppnår bättre välfärd än Italien, Frankrike och Österrike med en skattenivå som är mellan 10 och 12 procent lägre mätt som andel av BNP.

Detta är en indikator på att det inte är höga skatter i sig som ger bättre välfärd. Det är snarare en effektiv användning av skattemedel som är avgörande oavsett vilket välfärdsmodell man väljer.

Internationella jämförelser av uppnådd välfärdsnivå i förhållande till förbrukade skatteintäkter visar att länder med höga skatter tenderar att uppmuntra resursslöseri och överfinansiera sina välfärdsinrättningar när uppnått resultat sätts i relation till förbrukade skattemedel. Detta betyder att Sverige kan idag uppnå samma välfärdsresultat med bara nära hälften av de skattemedel som förbrukas.

Europeiska Centralbankens analys och flera andra forskningsrapporter visar att stater som tar in höga skatteintäkter uppmuntrar resursslöseri till följd av överfinansiering av välfärdsinrättningar.

När välfärdsindikatorer såsom arbetslöshet, infrastruktur, utbildningsnivå, inkomstfördelning och medellivslängd analyseras upptäcker man  att Länder med höga skattekvoter i förhållande till BNP tenderar att hamna längre ner när det gäller effektivitet i användning av skattemedel.

Detta är fallet med högskatteländer som Sverige, Österrike, Belgien, Danmark, Italien, Finland , Norge och Frankrike.

Länder med lägre skatteintäkter tenderar däremot att uppvisa högre effektivitet av användning av skattemedel i förhållande till uppnådda välfärdsresultat. Irland, till exempel, har bättre välfärd och välstånd än Sverige med femtio procent lägre skatteintäkter.

När vi jämför välfärdsresultat såsom inkomstnivån, pensionärernas livssituation, hushållsskuld, ungdomsarbetslöshet, arbetslöshet generellt kan vi konstatera att Irland har betydligt bättre resultat än Sverige på alla dessa områden med en skattekvot på 21 procent av BNP jämfört med 42,6 i Sverige.

När skatteintäkterna år motsvarande 50 procent av BNP nådde Sverige ett välfärdsresultat som kostade bara hälften av de förbrukade skatteintäkterna. Resten var resursslöseri till följ av en ineffektiv användning av skattemedel.

10. Förslag till reformer för att göra skatteförbrukning transparent för svenska folket

Svenskarna vet idag vad de betalar för skatt, men de får inte veta vad de får för skattepengarna. De bara matas av socialdemokraternas retorik om att välfärd kräver höga skatter. Beskattningen är transparent, men inte vad skattepengarna används till. Detta är ett uppenbart demokratiunderskott som behöver åtgärdas.

Det är därför dags för Socialdemokraterna att överge dogmen om att höga skatter i sig ger bättre välfärd och återgå till Gustav Möllers princip:

“Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”

Det är medborgarnas skattepengar som stat, region och kommun använder och det är   medborgare som ytterst äger verksamheterna. Det behövs därför reformer och skärpta krav för att säkra en effektiv och transparent användning av skattemedel inom välfärdsområdet.

A. Det behövs ett grundlagsskyddat huvudmanskap för den kommunala revisionen

Det finns idag ingen motsvarighet till Riksrevisionen som granskar den kommunala och regionala verksamheten trots att kommuner och regioner har en samlad budget på 1100 miljarder kronor.

I Sveriges kommuner är det de förtroendevalda politikerna som utför revision av hur effektivt skattemedel används. De förtroendevalda ska enligt kommunallagen biträdas av sakkunniga biträden i form av exempelvis certifierade kommunala revisorer eller auktoriserade revisorer.

Resultatet blir att politiker granskar sig själva. Följaktligen riktas uppmärksamheten mot behov av mer resurser utan att någon oberoende aktör har granskat om skattemedel har använts effektivt och ändamålsenligt. När regional eller kommunal verksamhet uppvisar brister idag blir reaktionen regelmässigt krav på att mer resurser ska tillföras.

Den kommunala revisionen är i sammanhanget mer att likna vid en intern uppföljning. Dagens system med politiker som granskar politiker är varken tillräckligt rättssäkert, likvärdigt eller särskilt effektivt. I kommunerna är revisionsuppdraget ett politiskt uppdrag.

”De förtroendevalda skall granskas av sina egna”.

Trots att flera åtgärder har vidtagits för att stärka den kommunala revisionens oberoende inom det nuvarande systemet med förtroendevalda revisorer fungerar inte systemet optimalt. Korruptionsskandaler, orimligt höga löner för folkvalda, explosionsartad tillväxt av byråkrati på bekostnad av kärnverksamhet gör att det politiska beroendet av den kommunal revisionens legitimitet kan ifrågasättas. Det behövs därför ett alternativ till den nuvarande kommunala revisionen.

Den kommunala revisionen utgör idag ett uppenbart demokrati- och legitimitetsproblem. Den kommunala revisionen är konstitutionellt svagt förankrad. Därför behövs  en konstitutionellt förankrad revision av den kommunala och regionala verksamheten.

En tänkbar lösning är att utreda om Riksrevisionen som är en myndighet under riksdagen kan fungera som en samlad huvudman för den statliga, den kommunala och regionala revisionen. Tanken med denna modell är att skapa en maximalt oberoende revision genom att huvudmannaskapet läggs på staten och under riksdagen, i en organisation som har stor kunskap och erfarenhet av offentlig revision.

Om Riksrevisionen ska kunna ta över ansvaret för den kommunala revisionen skulle det sannolikt krävas en ändring i grundlagen enligt tidigare överväganden av Statskontoret. Det skulle även krävas ändringar i flera andra befintliga lagar – kommunallagen, lagen (2002:1023) med instruktion för Riksrevisionen och lagen (2003:264) om avgifter vid Riksrevisionen. Behov av följdändringar i annan lagstiftning kan också uppkomma.

En statsrättslig dimension i denna modell  är svår att bedöma. Är det i den svenska förvaltningsmodellen lämpligt att en folkstyrelsenivå svarar för revision av förtroendevalda som är utsedda av en annan folkstyrelsenivå? Det är en fråga som behöver utredas.

B. Riksrevisionen bör lägga fokus på medborgarnytta i effektivitetsrevisionen

Riksrevisionens uppgift är att granska vad statens pengar går till, hur de redovisas och hur effektivt de används. Riksrevisionen är en del av riksdagens kontrollmakt och fyller en viktig funktion genom att ge riksdagen en samlad oberoende revision av staten.

Genom ett grundlagsskyddat oberoende har Riksrevisionen ett starkt mandat att granska statliga myndigheter och verksamheter och utföra oberoende revision som bidrar  till att stärka den demokratiska insynen, en god resursanvändning och en effektiv förvaltning i staten. Effektivitetsrevision innebär att Riksrevisionen granskar hur effektiv den statliga verksamheten är.

Riksrevisionens slutsatser ligger till grund för debatt och beslut om förändringar i viktiga samhällsfrågor, som påverkar medborgare, organisationer och företag. De vänder sig i första hand  till riksdagen (med utskotten och de olika politiska partierna), regeringen och de granskade myndigheterna.

Efter det att Riksrevisionen avslutat en granskning ska Regeringen inom fyra månader (juli och augusti oräknade) lämna en skrivelse till riksdagen och redovisa vilka åtgärder de har vidtagit eller avser att vidta. Ärendet behandlas sedan i riksdagen, men det finns idag ingen samlad och klar bild av ifall eller i vilken omfattning regeringen följer Riksrevisionens rekommendationer och om de påtalade bristerna i offentlig verksamhet har åtgärdats.

Riksrevisionen kan inte vidta några sanktioner i de fall man påträffar fel eller ineffektivitet i en verksamhet.

En viktig åtgärd är att låta skattebetalarna ta del av Riksrevisionens effektivitetsredovisning och de åtgärder som har vidtagits av regeringen som ett led i att göra skatteförbrukning i offentlig sektor transparent för svenska folket.

Riksrevisionen bör därför få i uppdrag att lägga ett medborgarfokus och utveckla sin effektivitetsgranskning så att den även direkt kan riktas till medborgare. Här grundläggs en viktig aspekt av Riksrevisionens legitimitet och roll för att stärka demokratin. Ifall att Riksrevisionens roll skulle vidgas till att granska kommuner och regioner enligt förslaget i punkt B borde en samlad och en lätt tillgänglig  effektivitetsrevision inkluderande Riksrevisionens rekommendationer, regeringens, kommunernas och regionernas vidtagna åtgärder under mandatperioden.

Detta skickas sedan till väljarna i form av en broschyr så att de kan göra mer informerade och väl underbyggda val och på så sätt öka medborgarnas inflytande och därmed stärka demokratin. Detta bör kunna ske i samband med valen vart fjärde år.

C. En fyrstegsprincip behövs för beskattning, resurstilldelning och resursanvändning

Idag definieras alla problem som uppstår i offentlig verksamhet slentrianmässigt som tecken på brist på resurser. Partierna går idag till val och på rent skatteideologiska grunder tävlar om att höja eller sänka skatter. Detta är ohållbart på längre sikt.

En fyrstegsprincip bör därför införas för att säkerställa en god resurshushållning och ändamålsenlig användning av skattemedel. Den bör vägleda politiker på riksnivå och kommunal nivå när beslut övervägs om beskattning, resurstilldelning och resursförbrukning. Varje enskilt steg i fyrstegsprincipen bör täcka in olika aspekter och skeden i resursanvändning och beskattning.

  1. Tänk om
    Det första steget handlar om att först och främst överväga åtgärder som kan påverka hur befintliga skatteresurser kan omdisponeras.
  2. Optimera
    Det andra steget innebär att genomföra åtgärder som medför ett mer effektivt utnyttjande av de befintliga resurserna. Exempel på åtgärder: omfördelning av resurser från politisk och administrativ organisation till kärnverksamhet.
  3. Bygg om
    Vid behov genomförs det tredje steget som innebär mindre kostnader för politisk, administrativ och stödjande organisation.
  4. Bygg nytt
    Det fjärde steget genomförs om behovet inte kan tillgodoses i de tre tidigare stegen. Det betyder omorganisering av kärnverksamhet, effektivisering av ledningsstrukturen för kärnverksamheten.

Det är först när ingen av dessa åtgärder räcker som resurstillskott eller skattehöjningar på statlig, regional eller kommunal nivå kan övervägas.

Text: Hedi Bel Habib


Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq