Michael von der Schulenburg: Detta fredsförslag för Ukraina kan eliminera ett fullskaligt krig

Möjligen det mest banbrytande fredsförslag som lagts fram av någon regering, internationell organisation eller privat part sedan kriget i Ukraina började 2022.

publicerad 26 september 2023
Michael von der Schulenburg. Photo: UN.org via PeaceLab.blog
Michael von der Schulenburg (från FN)

I slutet av augusti 2023 presenterade fyra högt respekterade tyska personligheter ett fredsförslag för att få slut på kriget i Ukraina genom en vapenvila och efterföljande fredsförhandlingar. Detta kan vara det mest banbrytande fredsförslag som någon regering, internationell organisation eller privat part har lagt fram sedan kriget i Ukraina började 2022.

Av Michael von der Schulenburg (hemsida), tidigare biträdande generalsekreterare för FN. Denna artikel har tidigare publicerats på Meer.com

Detta fredsförslag för Ukraina kommer vid en extremt kritisk tidpunkt i Ukrainakriget. Med ett eventuellt misslyckande för den ukrainska motoffensiven och den resulterande försvagningen av de ukrainska väpnade styrkorna, kan NATO ställas inför beslutet inom de närmaste månaderna, kanske till och med inom de närmaste veckorna, att antingen ytterligare trappa upp kriget mot Ryssland eller att gå vidare med förhandlingar.

Ett beslut att fortsätta kriget medför dock den enorma risken att det i allt högre grad kan utvecklas till en direkt konfrontation mellan NATO och Ryssland. Detta skulle inte bara leda till ytterligare lidande för den ukrainska befolkningen, utan det skulle också föra världen ett steg närmare ett kärnvapenkrig.

Det är bara att hoppas att förnuftet skall segra och att NATO, Ukraina och Ryssland ska välja ett eldupphör med omedelbara fredsförhandlingar. Det detaljerade tyska fredsförslaget har nu visat vägen mot detta mål. Det är därför ytterst angeläget att uppmärksamma politiska beslutsfattare runt om i världen på detta fredsförslag och vinna allmänhetens stöd för det.

Afrikanska unionen, Kina, Brasilien, Mexiko och Indonesien har lagt fram fredsförslag, och ett fredsförslag har tidigare utarbetats på inbjudan av Vatikanen. Dessutom har Turkiet och Israel tagit lovvärda fredsinitiativ.

Men Europeiska unionen, som borde vara mest angelägen om fred i Europa och som själv är djupt involverad i detta krig, har ännu inte lagt fram något förslag om hur detta krig skall kunna avslutas genom en politisk lösning.

Med undantag för ett förslag om fredsförhandlingar från Italiens tidigare premiärminister Draghi för ett år sedan har inte heller någon av EU:s medlemsstater tagit något eget fredsinitiativ. Tyvärr gäller detta även för den tyska regeringen.

Vid en tidpunkt då kriget i Ukraina utgör en yttersta fara för Europa verkar Europeiska unionen ha förfallit till politisk stelbenthet. EU har varken någon egen uppenbar strategi för vad man vill uppnå med sitt militära stöd för att dra ut på kriget i Ukraina, eller några idéer om hur ett fredligt Europa skulle kunna se ut efter detta krig.

Som om denna gamla kontinent inte hade lärt sig något av de fruktansvärda erfarenheterna från de två världskrigen, som liksom det ukrainska kriget nu huvudsakligen utkämpades på europeisk mark, håller den fortfarande fast vid alltmer orealistiska maximikrav och den chockerande idén att dessa kan uppnås på slagfältet.

I denna process håller Ukraina uppenbarligen på att tömmas på pengar i ordets rätta bemärkelse. EU:s politik verkar också vara döv för de politiska, sociala och ekonomiska konsekvenser som ett fortsatt krig kommer att få för människorna i Europa och runt om i världen och de enorma faror som mänskligheten skulle utsättas för genom en fortsatt upptrappning.

Mot denna bakgrund blir det tydligt varför ett sådant detaljerat tyskt fredsförslag är av så stor betydelse just nu. Det bryter med den ödesdigra tron att militära segrar skulle kunna skapa fred och skisserar i stället vägar för att uppnå en fredlig lösning på detta krig genom politiska förhandlingar.

I den nuvarande mycket krigiska atmosfären i europeisk politik, media och tankesmedjor kräver detta ett stort personligt mod av initiativtagarna att stå upp för freden.

Deras fredsförslag bygger också på den västerländska uppfattningen att Ryssland har inlett ett olagligt angreppskrig och att Ukraina därför har all rätt att försvara sig militärt och att acceptera utländskt militärt stöd för att göra detta.

Man går dock ett avgörande steg längre genom att betona att detta “inte befriar regeringen i Kiev och dess stödjande stater … från att politiskt främja uppnåendet av en rättvis och varaktig fred”. Nu när detta krig har gått in i ett mycket destruktivt skede, där det inte längre kan finnas några segrare, har deras uppmaning till alla stridande parter och deras stödjande stater att det är dags att söka en politisk lösning för fred blivit ännu mer angelägen.

Initiativtagarna kräver därför inte bara ett omedelbart eldupphör längs de befintliga frontlinjerna, utan kräver också att fredsförhandlingar inleds samtidigt för att förhindra en “frysning” av denna eldupphörslinje och därmed av hela konflikten.

För att undvika alla förseningar på grund av politisk rävspel föreslår de att dessa fredsförhandlingar går direkt till de centrala kontroversiella frågorna i konflikten:

  • ett neutralt Ukraina,
  • säkerhetsgarantier för Ukraina,
  • den framtida statusen för regionerna Luhansk, Donetsk, Zaporizhzhya och Kherson
  • samt Krim.

För var och en av dessa kontroversiella frågor skisserar de möjliga lösningar som bygger på resultaten av de rysk-ukrainska fredssamtalen i mars 2022 och på Ukrainas förhandlingsposition vid fredstoppmötet i Istanbul den 29 mars 2022.

Initiativtagarna kräver alltså inte bara ett omedelbart eldupphör längs de befintliga frontlinjerna, utan kräver också att fredsförhandlingar inleds samtidigt för att förhindra en “frysning” av denna eldupphörslinje och därmed av hela konflikten.

För att undvika alla förseningar på grund av politisk rävspel föreslår de att dessa fredsförhandlingar går direkt till de centrala kontroversiella frågorna i konflikten: ett neutralt Ukraina, säkerhetsgarantier för Ukraina, den framtida statusen för regionerna Luhansk, Donetsk, Zaporizhzhya och Kherson, samt Krim.

För var och en av dessa kontroversiella frågor skisserar de möjliga lösningar som bygger på resultaten av de rysk-ukrainska fredssamtalen i mars 2022 och på Ukrainas förhandlingsposition vid fredstoppmötet i Istanbul den 29 mars 2022.

Detta fredsförslag från Tyskland kompletterar de fredsförslag som redan lagts fram av länder eller regionala organisationer utanför Europa. Liksom dessa utgår det från att ryska säkerhetsintressen, såsom de beskrivs i Rysslands brev till Nato och USA av den 17 december 2021, måste beaktas.

Men i motsats till de åsikter som råder inom EU delar initiativtagarna till det tyska fredsförslaget de icke-västliga ländernas bedömning att Rysslands president Putin är mycket villig att förhandla om fred. Detta innebär ännu inte att förhandlingspositionerna har närmat sig varandra.

Som i alla andra fredsförhandlingar, även i fallet med kriget i Ukraina, måste man noggrant förhandla om de stridande parternas och deras stödstaters motstridiga intressen. Detta kommer utan tvekan att bli oerhört svårt eftersom det inte finns något förtroende mellan de stridande parterna; fredsförhandlingar äger rum mellan krigsfiender och inte mellan vänner.

Den väg som Tysklands fredsförslag nu stakar ut för en förhandlingsfred innebär dock en stor fördel jämfört med varje ytterligare försök att uppnå en militärt påtvingad lösning.

Därför borde det ligga i EU:s och dess medlemsstaters egenintresse att helhjärtat anamma detta fredsförslag. För det kommer att vara EU som förlorar i detta krig. EU skulle inte bara befinna sig i frontlinjen om detta krig eskalerade till en direkt konfrontation mellan Nato och Ryssland, utan skulle också få ta hand om alla andra negativa aspekter av krigets följder.

Detta omfattar inte bara de nuvarande kostnaderna för kriget utan, vilket är ännu viktigare, de långsiktiga kostnaderna för att behöva försörja ett förstört, utarmat och avfolkningsdrabbat Ukraina. Medan USA har möjlighet att dra sig tillbaka över Atlanten, kommer EU dock att fortsätta att möta många av världens krisregioner i sitt omedelbara grannskap.

Det kommer också att vara EU:s ekonomi som drabbas hårdast, inte bara av de egna sanktionerna utan också av ökade råvarukostnader, förlust av avsättningsmarknader och avbrott i de direkta handelsvägarna till tillväxtregionerna i Asien.

Och om man rätt tolkar signalerna från BRICS+-toppmötet, Shanghai Cooperation Organization och nu även G-20-toppmötet, kan man dra slutsatsen att det inte är Ryssland som är internationellt isolerat, utan att det snarare är EU som förlorar internationellt inflytande på grund av sin Ukraina-politik, sitt misslyckande att förhindra kriget i Ukraina och nu sin ovilja att få ett slut på det.

Det är EU som nu desperat behöver fred, och det tyska fredsförslaget bör accepteras som en engångsföreteelse som skulle göra det möjligt för EU att ändra sin politik för att uppnå denna fred och samtidigt avstå från att stödja ett fortsatt krig.

Det tyska fredsförslaget är starkt beroende av en avgörande roll för Förenta nationerna i genomförandet. Enligt förslaget skall ramen för en omfattande vapenvila beslutas i FN:s säkerhetsråd, medan övervakningen av demilitariseringen av de nu ryskockuperade territorierna och den militära separationen av styrkorna längs vapenvilans linje skall garanteras av FN:s fredsbevarande styrkor.

Efterföljande fredsförhandlingar skall äga rum under överinseende av FN:s generalsekreterare eller en av denne utsedd högkommissarie. Eftersom FN, FN:s säkerhetsråd och FN:s generalsekreterare har spelat en ganska undanskymd roll i denna konflikt, kommer dessa förslag säkert att ifrågasättas av många observatörer.

Ändå skulle just dessa förslag kunna få en långtgående betydelse för världsfreden. Det skulle leda till en återupprättelse av denna världsorganisation som är så oumbärlig och central för upprätthållandet av världsfreden.

Det skulle innebära att medlemsländernas olika fredsförslag och fredsinitiativ inom ramen för FN skulle kunna mötas, inte som konkurrerande utan som ömsesidigt förstärkande fredskrafter.

En sådan förstärkning av Förenta nationerna och den därmed sammanhängande bekräftelsen av FN-stadgans universalitet skulle säkert välkomnas av den stora majoriteten av medlemsländerna. Det tyska fredsförslaget skulle kunna ge ett avgörande bidrag till detta.

Förenta nationerna och FN-stadgan kom en gång till som ett svar på Tysklands fruktansvärda krigsförbrytelser och grymheter under andra världskriget. Tyskland bör därför känna ett särskilt ansvar för att upprätthålla FN-stadgans skyldighet för alla medlemsstater att söka fredliga lösningar på konflikter och förebygga krig.

Detta banbrytande fredsförslag, som nu presenteras av fyra framstående tyska personligheter, är ett steg mot att Tyskland uppfyller sitt särskilda ansvar. Om EU och det internationella samfundet vill få ett fredligt slut på kriget i Ukraina och bevara världsfreden, kommer det inte att finnas några alternativ till detta fredsförslag!

Av Michael von der Schulenburg (hemsida)(författarprofil), tidigare biträdande generalsekreterare för FN där han arbetade i över 34 år. 2017 publicerade han boken “On Building Peace – rescuing the Nation-State and saving the United Nations, AUP.


Relaterat

1 Peter Brandt, son till den tidigare tyske förbundskanslern Willy Brandt, initiativtagare till Ostpolitik, tidigare historieprofessor och stark röst för den tyska fredsrörelsen, tyska fackföreningar och det socialdemokratiska partiet.
Hajo Funke, tidigare professor i antisemitism/högerpopulism och internationella konflikter vid Otto-Suhr-institutet, Tysklands ledande politiska universitets tankesmedja
Harald Kujat, högst rankad tysk general (rtd. ), tjänstgjorde som tysk försvarschef (Generalinspekteur der Bundeswehr) från 2000 till 2002 och från 2002 till 2005 som ordförande för Natos militära kommitté, ordförande för NATO:s råd för Ryssland och Natos kommission för Ukraina för generalstabschefer.
Horst Teltschik, tidigare utrikesrådgivare åt Tysklands förbundskansler Helmut Kohl under slutet av det kalla kriget och förhandlingarna med de fyra makterna som ledde fram till Tysklands återförening 1991.

#fredsförslag för Ukraina

ArcanumSkolan 2024

Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq