Analys av Andi Olluri: Förlänger kemoterapi livslängden eller är det cancer science fiction?

Detta är en sammanställning av den vetenskapliga litteraturen kring modern cancerforskning och dess oförmåga att förbättra livslängd och livskvalitet för patienten. Artikeln diskuterar även medicinsk industripåverkan och propaganda, samt den magnifika kostnad detta orsakar samhället.

Den är skriven på ett sådant sätt att alla kan förstå det tekniska materialet som refereras till. Vad vi finner är att cancerterapier, och screening, i nästan alla fall misslyckas förbättra kliniskt relevanta utfall för patienten, och lanseras nästan alltid på marknaden utan några kliniska bevis för effektivitet.

Slutet av texten nämner industripåverkan och propaganda, som möjliggör att detta kan fortsätta

Text: Andi Olluri. Denna text innehåller inga medicinska råd

Dr Michael Millenson, tongivande primärvårdsforskare, påpekade en gång i tiden att särskilda faktas negligering inom hälsoforskning “påminner om George Orwells 1984, i vilken opassande fakta sväljs av ‘memory hole’ som om de aldrig existerat till att börja med”. En av de mest dramatiska illustrationerna av detta är yret kring modern cancerforskning.(1)

Dr Denis Burkitt, en av historiens inflytelserikaste läkare och cancerforskare, skrev i 1991, två år innan han dog:

Terapeutisk medicin … har, frånsett högt smittsamma sjukdomar, inte reducerat incidensen av sjukdom. Detta generaliserar sig särskilt för cancer … cancerforskning bör fokusera på de miljöfaktorer som orsakar eller förebygger cancer. Istället, ägnar sig forskningen åt detaljerade mekanismer av cancerutveckling eller nya typer av terapier … när man granskar cancer-forskningsområdet i sin helhet, uppstår en ganska deprimerande bild … Egentliga livslängdsförlängningar har åstadkommits endast för ett fåtal cancersjukdomar.

En ökad åldersjusterad livslängd har omintetgjort några som helst framgångar … Under de senaste decennierna har medicin fört ett enormt krig mot cancer, genom att fokusera på tidigare diagnos och förbättrad terapi. Vi vinner inte kriget. Inte desto mindre visar läkare få tecken på att erkänna att sin strategi är felaktig. Detta kan liknas vid ett uttalande av en general från första Världskriget: “Förluster: massiva. Erövrad mark: försumbar. Slutsats: fortsätt” … Det verkar högst sannolikt att molekylärgenetik [i kampen mot cancer] är förutbestämt att bli det största luftslottet någonsin … Medicin har en dålig förmåga, måste man påpeka, att bota i stort sett någon av de västerländska sjukdomarna.(2)

Vi vittnar om detta i det faktum att cancer fortfarande är världens andra ledande dödsorsak, och fortsätter öka dramatiskt i världen. De mest grundläggande fakta är att modern cancermedicin inte minskar cancerbördan i världen, eller förlänger livslängden hos de flesta patienter (särskilt inte under längre tid).

EU publicerade nyligen sin “Cancerplan”. Den visar att antalen årliga cancerfall kommer öka med 24% årligen år 2035 och bli Europas främsta dödsorsak. Därför skapas en fond på €4 miljarder för att finansiera mer screening och drogbehandling – en liten andel av de summor som läggs på cancer”forskning”. Låt oss ta en titt på vad alla miljarder faktiskt går åt.(3)

ULTRAMODERNT KVACKSALVERI 

Nya “moderna”, “individualiserade” droger och deras påstådda “genomslående effektivitet” pumpas ständigt och triumfatoriskt ut till allmänheten, utan att dessa har bevisad meningsfull effekt på cancerpatienters livslängd eller -kvalité. Som en faktamässig fråga är detta inte det minsta kontroversiellt, och tillstås ständigt i den vetenskapliga litteraturen, men sällan när medicin kommunicerar med allmänheten. Detta kräver noggrann analys.

Nästan alla cancerläkemedel som lanseras på marknaden bevisar sin “effektivitet” baserat på studier i vilka man granskar deras effekt på surrogatmarkörer (“surrogate end-points”), snarare än det som spelar roll för cancerpatienten: livslängd och livskvalité.(4)

Till exempel ifall primärtumören krymper, eller tumörernas utvecklingsgrad (så kallad PFS). Men detta har inget samband med huruvida patienten överlever sin cancerdiagnos längre, eller ifall patientens livskvalité förbättras. Användningen av dessa skenbevis “med surrogatmarkörer inom cancerforskning har knappast samband med överlevnad … Bevisen som stödjer användandet av surrogatmarkörer inom cancerforskning är begränsade” (JAMA).(5)

En granskning av ungefär 35 randomiserade studier om effekterna av kliniskt godkända cancerbehandlingar, fann att endast 1/7 av sådana kunde förlänga livslängden hos cancerpatienter, 18 av behandlingarna misslyckades totalt. Forskarna fastställde att “de flesta godkända behandlingar inte har visats, eller kan inte, förbättra kliniskt relevanta utfall”, alltså livslängd eller livskvalité hos patienter.(6)

En studie från 2021, publicerad i British Journal of Cancer, noterade: “många cancerbehandlingar som godkänns av regulatoriska myndigheter är knappast användbara och bidrar inte meningsfullt till att reducera cancerdödlighet, utan leder snarare till orealistiska förväntningar hos patienter”, samt nästan obeskrivligt massiva kostnader.

Studien dokumenterade också mycket omfattande manipulation i de studier som testar dessa cancerdroger.(7) Vid det här laget finns många omfattande studier som alla visar samma sak: att de cancerdroger myndigheter godkänner i de allra flesta fall inte gör mycket mer än att dränera våra plånböcker och utsätta folk för enormt lidande, vilket vi omedelbart vänder oss till.

I 2017 granskade forskare i BMJ de cancerdroger som godkändes mellan 2009-2013: “de flesta droger introducerades till marknaden utan bevis att de gynnar överlevnad eller livskvalité”. Till och med flera år efter att drogerna därefter fått en chans att användas i klinisk praktik för att försöka bevisa sin effektivitet (så kallad post-market analysis), “fanns fortfarande inga övertygande bevis att dessa droger antingen förlängde eller förbättrade liven för de flesta” – man kunde inte påvisa ens “överlevnadsfördelar över … placebo”.(8) Hela 70% av studier av cancerdroger saknar data över livskvalitéförbättringar två år efter lansering.(9)

En studie publicerad i European Journal of Cancer anmärkte att “Kostnaderna och marknaderna för cancerdroger har ökat radikalt, men det har skett ständigt utefter bristande bevis på kliniska fördelar”.(10)

Ett år senare kom en ny systematisk genomgång, dock lika monoton. “Endast 6% och 11% av FDA- och EMA-godkända”, alltså amerikanska och europeiska cancerdroger, “hade kliniskt meningsfulla förbättringar i livskvalité bortom minimalt viktiga förändringar”. “Cancerterapier”, fortsatte de, “godkänns ofta utan bevis” för sin effektivitet.(11)

Faktum är att cancerdroger som godkänns av USA:s FDA “baseras på surrogatmarkörer i 96% av fallen, och de flestas förmåga” att förlänga livslängd “testades inte efteråt”.(12)

I Sverige är situationen knappast annorlunda. Gabriella Strand och hennes kollegor publicerade i juli 2023 en studie (Clinical Drug Investigation), i vilken de undersökte 22 cancerdroger som lanserats på den svenskan marknaden mellan 2010-2022, och fann att “Endast en enda drog hade bevisats förlänga båda livslängd och livskvalité”, medan hela 15 droger inte ens hade försökt testas för detta och “saknade randomiserade kontrollstudier”. “En markant andel av subventionerade cancerdroger … saknar bevis för att kunna förbättra livslängd och livskvalité” för cancerpatienter – trots kostnader på hundratals miljarder kronor.(13)

Kanske kan man hävda att inte rätt cancerdroger – de modernaste, mest sofistikerade och dyraste – testades? Det finns bevis vi kan vända oss till om det också, men förvänta dig inte att hitta det i Cancerfondens PR-kupper. En studie publicerad i december 2022 undersökte just sambandet mellan kostnaden av en drog, och dess effektivitet i att förbättra cancerpatienters livslängd och -kvalité.

Den fann inget samband alls mellan högt pris och drogens effektivitet, snarare tvärtom: “Resultaten av denna analys föreslår motsatsen: cancerdroger som godkänns baserat på förbättringar av överlevnad hade den lägsta årliga kostnaden … vi kunde inte finna någon meningsfull association mellan priset på cancerdroger och deras fördelaktiga resultat” – trots att priserna i EU åtminstone tredubblats sedan tidigt 2000-tal.(14)

En annan studie undersökte, som ett exempel, Cabozantinib – som kostar $170 000 årligen per patient – och dess effektivitet. Studien fann att den “inte förbättrade livslängden och försämrade livskvalité, jämfört med placebo”, och de sammanfattade att till och med åratal efter att dessa typer av droger funnits på marknaden och bevisats vara verkanslösa, klassas de fortfarande som effektiva och säljs för enorma summor. Farmakologiska företag, universitetssammankomster och medicinska expertpaneler skryter om mycket, men helt klart inte om alla sina bragder.(15)

Ett fåtal cancervarianter har under de senaste åren blivit receptiva för cancerdroger, såsom testikelcancer och leukemi. Men det kan inte sägas om de allra flesta av de vanligaste och dödligaste sorterna.

Det kan därför inte råda något tvivel om situationen som råder: “Alla dessa saker pekar på en och samma slutsats: endast en minoritet av nya godkända cancerdroger … ger kliniskt meningsfulla fördelar åt patienter”, och den slutsatsen gäller “trots löftena om precisionsmedicin och yret kring immunterapi” (Journal of the National Cancer Institute).(16) Vi vänder oss genast till att granska denna entusiasm.

FORMULA: UPPHETSNING, UPPMÄRKSAMHET, MISSLYCKANDE, TYSTNAD, UPPREPA 

Under de senaste två till tre decennierna, i och med gensekvensering, nanoteknologi och genomisk teknologi, har mängden cancerdroger, liksom entusiasmen och hoppet om ett botemedel, skjutit i höjden. Otaliga nya droger produceras. Effekten på den globala cancerpandemin har varit precis den man erkänner i den tekniska dokumentationen: praktisk taget noll. Som bekant, skjuter cancerincidensen både i den utvecklade och utvecklande världen i höjden trots dessa medicinska innovationer.

En studie från december 2021 påpekade: “I 2019 insjuknade 23,6 miljoner globalt i cancer”, 10 miljoner dog av sjukdomen, och 250 miljoner friska människoår gick miste. Det är en ökning med 26%, 21% och 16% respektive sedan 2010.(17) I Europa föväntas cancerincidensen öka 24% år 2035 (som jag påpekade ovan), och i USA förväntas ökningen vara 50% år 2050.

Globalt väntas cancerincidens öka 57% år 2050.(18) Dessa fakta, hur pass trivialt självklara de än må vara, har åstadkommit knappt ens en skråma på den allmänna optimismen kring framtidens cancerdroger som ett panacea mot cancerpandemin. Låt oss ta en titt på de egentliga fakta om “precisions-” och immunterapi.

I oktober 2022 publicerades en lång och teknisk analys av två ledande cancerforskare, Razmik Mirzayans och David Murray, om de moderna och efterlängtade så kallade “individanpassade cancerterapierna”, som undersökte varför dessa fortsätter misslyckas gång efter gång, och varför drogerna trots detta fortsätter åtnjuta lyrisk entusiasm och jubel i den medicinska världen. Den är värd att citera nästan i sin helhet. Allt som allt har “fler än 50 års cancerforskning resulterat i … relativt små framsteg i behandlingen av patienter med fasta tumörer [det vill säga mer eller mindre alla tumörer frånsett leukemi, lymfom] … under de senaste sextio åren har minimal eller begränsad framgång åstadkommits med droger”.

Mirzayans och Murray refererade därmed till den stora majoriteten av cancerfall. Studien dokumenterade dessutom mekanismerna genom vilka cancer kan förvärras med kemoterapibehandling. Resultatet av detta är därför, naturligt nog, att “majoriteten” av cancertester “rapporterar farligt missvisande och mycket förvrängd ‘science fiction’ snarare än vetenskap med klinisk relevans”. Forskarna inledde med att konstatera att själva markörerna för så kallade “framgångsfulla” droger – minskning av primärtumör, PFS, störning av tumörmetabolism och så vidare – i själva verket kan vara orsakerna till förvärring av cancern hos patienter:

En stor brist är att sådana test [av cancerdroger] sällan designas för att beskriva tumörens förmåga att föröka sig efter terapiorsakad dvala hos cancerceller (en [för cancern] uthärdlig fas av förökningsstopp), vilket kan reflektera till exempel tidig senescens [minskad celltillväxt], polyploiditet [ökade kromosompar] och/eller utvecklingen av flera cellkärnor, samt pro-överlevnadsfaktorer av döende cancerceller genom phoenix rising [döende cancerceller som återuppstår med vigör], misslyckad apoptos, och/eller anastas (återuppståndelse från att vara döende), tillsammans med immunomodifiering … Historiken av cancerforskning får en att undra ifall moderna strategier för att bota patienter med fasta tumörer ibland orsakar mer skada än nytta.

Jon Geske, ledande cellmetabolism-forskare, dokumenterade tillsammans med sina kollegor redan i 2000/2001 att cancerceller kan genomgå återuppståndelse “efter behandling med kemoterapeutiska droger under förhållanden jämförbara med hur droger ges till patienter” – ett faktum “som gick förbi mestadels onoterat” i den medicinska världen.

2000 publicerades en studie i Oncogene som illustrerade att cancerterapi kunde orsaka cellsenescens och kraftig celldelning. “Genetisk destabilisering i celler som utsätts för” kemoterapi “kan möjligtvis spela en roll i carcinogenes och tumörutveckling”.

Det var ungefär då, i tidigt 2000-tal, gensekvensering exploderade och lade grunden för dagens tekniska “individbaserade” cancerfarmakoloig, där varje patients gener sekvenseras för att ge läkare en mer “precis” drog för respektive patient. Som vi skall se nedan, är detta mer eller mindre PR-spektakel som används i primärt reklamsyfte snarare än terapeutiskt syfte, och som förresten väldigt få patienter är behöriga att använda.

Betänk biologen Robert Weinberg, som på många sätt lanserade denna revolution med sin studie från 2001, “The Hallmarks of Cancer”, en av de viktigaste studierna i onkologi. I en tillbakablick från 2014, i vilken han utvärderade resultaten av denna revolution, skrev han: “Trots tusentals publikationer under de senaste decennierna och nya anticancer-droger och behandlingsstrategier, är antalen misslyckanden hisnande”.

Vi vet också att till exempel kemoterapi, den vanligaste formen av cancerbehandling, utöver allt det ovanstående, kan förvandla cancerceller till så kallade PGCC:s. Dessa är immunresistenta, stora cancerceller i syrefria miljöer som utvecklas mellan ungefär 3-30 dagar efter behandling, och som fort sprids rikligt. Som en studie från 2020 påpekade (Frontiers in Oncology), spelar dessa PGCC:s en “prominent roll i tumörgenes, metastas, terapiresistens och tumöråterväxt efter terapi”. Vad gäller cancerkirurgi återstår problemen: en ökad risk för att den lokala cancern övergår i metastas.

En studie från 2017 (Cancer Research) anmärkte att cancerkirurgi “hämmar antitumör-immunitet, vilket möjliggör för cirkulerande [cancer]celler att överleva, binda sig till organ … orsakar förändringar i vävnader och i själva cancercellerna som underlättar deras migration och invasion” av andra organ. Det kan mycket väl vara fallet, som en omfattande genomgång från 2022 påpekade, att cancerns “superanpassning” till nya pråliga droger och förmågan att överleva, “förstärks enormt genom våra medicinska botningsförsök. Med andra ord kanske vi förökar monster med syftet att förinta dem, då läkemedel designade för maximal utrotning av cancerceller kan resultera i utvecklingen av aggressivare cancer”.(19)

Mirzayans och Murray avslutade med att illustrera falskheten med vilket man publicerar dessa nya “gifter” som stora “genombrott” i kriget mot cancer:

Vetenskapliga analyser om majoriteten av cancerprojektens misslyckanden som involverar nya kemoterapeutiska droger rapporteras sällan. Dessa är mycket publicerade och välfinansierade projekt som hävdas vara “targeted” terapi, “individualiserad” eller “precisionsmedicin”, eller “immunterapi”.

Dessa typer av “nya” anticancer-droger leder till kliniska studier som resulterar i oönskade resultat för patienter med fasta tumörer. Beslutsfattarna av sådana dyra och ouppmärksammade försök antingen nonchalerar de kliniska resultaten eller struntar i och förringar de seriösa konsekvenserna av droger vilka, som allra bäst, förskjuter en patients dödsdom med några veckor eller få månader, ens vid de sällsynta och mest optimistiska fallen.(20)

MER TERAPI, MER AGGRESSIV CANCER? 

Såsom jag indikerade ovan, riskerar cancerbehandlingens i särskilda fall förvärra cancerns aggressivitet, veckor eller månader efter att den temporärt pausar sin spridning efter cancerterapi, genom anastas, “phoenix rising”, polyploidisering, temporär cellsenescens och så vidare.(21) Således förklarade en studie i Nature Cancer, publicerad i april 2023, att celler som överlever celldöd från terapi “bidrar till metastas, aggressivitet och terapitolerans”, och kan förekomma i de flesta “cancerceller från en lång rad olika sorter cancer till allehanda olika behandlingar, särskild individanpassade terapier och kemoterapi”.

Dessa celler beskrivs som “Flatliner-celler”. “Flatliner-celler som överlever programmerad död till följd av terapi har egenskaper som är typiska för drogtoleranta celler vilka är resistenta mot terapi, och därför kan avsikten med de flesta cancerterapier (att orsaka propgrammerad död hos cancer) direkt orsaka de cellulär förändringar vi i själva verket försöker undvika”.(22).

Faktum är att “även cancerceller som är sensitiva för” cancerdroger överlever senescens och blir mer aggressiva “trots” att de utsätts för “till och med överdrivna farmakologiska doser” av kemoterapi, som en studie från i somras publicerad i Oncoscience, noterade. “Trots att de flesta cellerna dör, återstår alltid en del i cellkulturer med förmågan att föröka sig” över tid, och dessa “får egenskaper som liknar stamceller med kapaciteten att transformera sig till flera olika cancerformer”. Det finns nu “hopande bevis att senescens”, som vi tolkar som effektivt dödande av cancerceller, i själva verket “är en övergående fas som kan orsakas av flera olika cancerterapier, och upphävs av celler som uppstår på nytt och återskapar en tumör” med ökad aggressivitet och benägenhet att metastasera.(23)

Det finns nu en mängd representativa fall som visar att “de nuvarande anticancer-terapierna”, de vanligaste kemoterapierna, “är vid de allra bäst fallen felaktiga. Etablerade cancerterapier, såsom strålning och kemoterapi, selekterar för de cancerceller som bäst har förmåga att överleva behandlingar och bli mer resistenta”.(24).

Intressant nog, baseras många kliniska utvärderingar av cancerdrogers effektivitet på deras förmågor att hämma tillväxt av tumörer, beröva dem av överlevnadsförmåga, “döda” dem och så vidare, vilket inte beaktar det faktum att dessa efter en period av senescens återuppstår med ökad aggressivitet (25).

I en studie av Ramzik Mirzayans, publicerad i april 2023 i International Journal of Molecular Sciences, beskrevs bristerna av de flesta av dessa tester: “sådana responser försummas ofta eller tolkas felaktigt som cancercell-död … Trots att dessa tester är väsentliga för att avgöra om en cancerdrog kan förvandla växande cancerceller till ännu farligare men temporärt stillastående cancerceller, misstolkas dessa resultat istället ofta som att effektivt kunna döda cancern”, och förbiser alltså “den avgörande rollen av” bland annat “polyploiditet … vilket är en av orsakerna varför metastatisk cancer är obotlig”. “Det är därför inte förvånande”, avslutade han, “att cancer förblir den andra ledande dödsorsaken i utvecklade länder trots ett halvt sekel intensivt studium och otaliga kliniska studier”.(26)

I juli 2023 publicerade Mirzayans och Murray ytterligare en noggrann studie i ämnet, i vilken de konstaterade att definitiva rön “etablerades redan på 2000-talet” som visade att cancerceller kan återuppta celldelning även efter vad som verkar vara apoptos, celldöd, efter cancerterapi. “Denna återaktivering producerar aggressiva varianter” med “genomisk kaos (såsom polyploiditet, flera DNA-cellkärnor, DNA-mikrokärnor, senescens, apoptosassocierade DNA-skador), snarare än att dö fullständigt”.

De sammanfattade:

Vi befarar att en majoritet (tusentals) av forskare som publicerar studier om cancerdrogernas förmåga att “hämma” cancerceller i teststudier baserar påståendena … på tvetydiga tecken på programmerad celldöd … och att cancercellerna slutar dela på sig temporärt och tolkar dessa som markörer för effektivitet … Få forskare kan erkänna att försöket att hitta “den heliga graalen” av cancerbekämpande läkemedel genom att använda både konventionella och experimentella terapier förblivit till stora delar futilt. Faktum är att snarare än att orsaka “celldöd”, driver ofta dessa terapier cancerceller till temporär dvala som kan utveckla dem till aggressiv och drogresistenta cancervarianter, såsom PGCC [enorma cancerceller med flera cellkärnor], vilket ignorerats av stora delar av forskarkåren.(27)

I korthet, är “kemoterapi potentiellt ett tveeggat svärd: den terapeutiska effekten mot primärtumörer kan motverkas av … cancercellernas spridning … drogresistens och tumörernas återväxt”, och har visats bidra till “alla steg av metastasprocessen”. “På flera olika typer av tumörer har kemoterapi generellt sett inte kunnat kontrollera metastas” (Seminars in Cancer Biology).(28)

Ifall vi granskar kliniska studier kring effekten av kemoterapi på några av de vanligaste cancerformerna, finner vi att “majoriteten av metastastumörer” växer efter att ha krympts initialt; “majoriteten av drogkänsliga cancerceller har då dött bort, och därefter ökar tumörerna av drogresistenta celler, som fortsätter växa” ännu aggressivare (Oncotarget).(29).

Vi behöver därför inte förvånas när vi läser i en av de mest detaljerade studierna om behandlingsorsakad canceraggressivitet: “kontentan av den stora mängden datan som producerats under de senaste decennierna” är att “genotoxiska behandlingar [kemoterapi] orsakar huvudsakligen uthärdlig dvala [dormancy] för cancerceller snarare än att döda dem” (International Journal of Molecular Sciences).(30)

Och skulle cancerbehandlingen döda cellerna finns, återigen, risken för att det faktiskt “kan orsaka drogresistens genom anastasrelaterade mekanismer” och göra cancern ännu farligare (Cell Communication and Signaling).(31)

Som sagt, gäller detta dessutom andra vanliga cancerbehandlingar, såsom resistens efter strålbehandling, samt resistens mot anti-resistens-behandlingar. Det vill säga, cancern blir ironiskt nog resistent mot antiresistens-droger, som en omfattande studie (fler än 300 fotnoter på knappt 20 sidor) från 2022 illustrerade.(32)

Genomsnittet av patienter som överlever 5 år efter sin cancerdiagnos på grund av sin kemoterapi/cytostatika är endast 2,2%, som en studie på nästan 230 000 patienter visade.(33)

PRECISIONSTERAPI MISSAR MÅLET

“Precisionsterapi” är en dyr kategori droger som anpassar typ av cancerdrog utefter specifika rådande mutationer hos cancerpatienter – en dyr och sällan tillämpbar typ av drogbehandling. I allmänhet, “erfar de flesta patienter med cancer inte fördelar från precisionsterapi, och inte heller har denna metod visat förbättrade utfall i kontrollstudier”. “När de betraktas objektivt, är resultaten och utsikterna för precisionsonkologi tillnyktrande. I bästa av fall kan vi förvänta oss endast kortvariga effekter, med tillhörande toxicitet” (Vinay Prasad, världens ledande forskare om cancerfarmoklogisk effektivitet, med nästan 500 publicerade vetenskapliga studier, i Nature).(34) Endast ungefär 13% av cancerpatienter är behöriga att motta precisionsterapi, och endast 7% får sina tumörer krympta av dessa (Annals of Oncology) – vilket inte nödvändigtvis innebär att de lever längre eller bättre.(35)

Detta gäller, som sagt, även för de mest “lovande” och moderna “precisionsmediciner”, immunterapier, och så vidare, som rådande modelingo beskriver drogerna. Två cancerforskare skrev en mycket omfattande granskning av detta i Clinical and Translational Medicine, som med omfattande och noggrann dokumentation beskriver situationen. Även denna är värd att citera i nästan sin helhet. “Immunterapi mot fasta tumörer misslyckas vid 90% av fallen (plus eller minus 5%) enligt regerings- och industrisiffror. Trots enorm skatte- och privat finansiering samt kortvarig entusiasm om missilterapi [droger som transporteras i kroppen direkt till tumören utan att skada resten av vävnaderna] för lokaliserad cancer, är resultaten som produceras av precisionsdroger … mycket dystra och en besvikelse”. Det rådande systemet av cancerforskning, påpekade forskarna, “är ett potent recept för misslyckade terapier som dödar patienter, men som också genererar massiva vinster för företagen”.

Detta väcker allvarliga misstankar om värdet, den dolda agendan och de omfattande kostnaderna av dessa reduktionistiska projekt [cancerdroger] som är giftiga och som ständigt sviker allmänheten … Majoriteten av cancerdroger som hävdas vara “precisionsterapier”, “individanpassade” eller “individualiserad” medicin baseras på … dyra teknologier med liten eller ingen fördel för patienterna … de ständiga misslyckandena av enormt publicerade och omtalade samt välfinansierade cancerprojekt som hävdas vara “precisionsmediciner”, “individanpassade” och “individuella” mediciner eller … “immunterapi” rapporteras sällan … När sådana mycket kostsamt utvecklade droger (gifter) misslyckas på patienter, dras de undand, varpå drogtillverkaren och beslutsfattarna gör små modifikationer eller förändrar protokollet (till exempel genom att ändra dosering, frekvens av drogintag, och kombinering av droger). Sedan används de igen, och omtalas genom stor publicering som “nya” cancerdroger genom [företagens] kontroll av media … Användandet av ord såsom “individanpassad”, “personaliserad” och “precisions-” medicin är attraktivt för att få stöd från politiker och befolkningen, och är samtidigt väldigt lukrativt för beslutsfattare … [drogerna] misslyckas vid 85-95% av försöken, medan de orsakar livshotande biverkningar för patienter och dränerar resurser … de har maximalt 1-3% chans till terapeutisk framgång … Tortyrliknande perioder av överlevnad överväldigar fördelarna [med cancerterapi], och endast skjuter fram “dödsdomen” hos patienter … Det är viktigt att ha i åtanke att kostnaden av … “precisions-” och “individanpassade” droger som gång på gång misslyckas har ökat med 340 gånger under de senaste 10 åren, trots att de har åstadkommit i stort sett ingenting. Detta bedrövliga sätt att kamma hem vinster på lidande patienter kan inte längre fortsätta eller tolereras.(36.)

John Lazo – en av grundarna av modern “individanpassad” cancerterapi och ledande cancerforskare – fördömde samma “överdriven entusiasm” för drogerna. “Trots användning av, och entusiasmen för, precisions- och immunterapi mot cancer, har saker knappast förändrats. Cytotoxiska behandlingar, såsom strålning” fortsätter vara standardbehandling. Samma problem återstår, som alltid:

“Vi vet att en del cancer har stamcell-liknande kroppar som förmodligen har en avgörande roll i tumörtillväxt, men som är inneboende resistenta mot terapier”. En del “patienter har har utsatts för accelererad tillväxt eller hyper-tillväxt av tumörer” av terapierna, men “Inte desto mindre testas kombinationer av immunmanipulerande och anticancer-droger intensivt”, något Lazo passande beskrev som en “spray-and-pray-metod”.(37)

En detaljerad studie publicerad i november 2022 var minst lika deprimerande, men också förutsägbar. Det var nämligen en granskning publicerad i Molecular Oncology som dokumenterade cancerns resistens mot de toppmoderna (inklusive några som just nu är under utveckling) anti-DNA-reparerings-drogerna, som tydligen försöker hindra att cancern återhämtar sig genom att hindra dess genetiska repareringssystem.(38.)

“Trots utvecklingen inom cancerforskning och skapandet av nya metoder såsom immunterapi, genterapi och nanoteknologi”, sammanfattade därför en studie från 2021 i DNA Repair, “är resistens mot terapi en av de mest komplicerade och svåraste hindren för att kunna råda bot på cancer som en av de främsta dödsorsakerna”.(39)

En annan studie i JAMA Oncology, som undersökte de toppmoderna genterapiernas effektivitet mot utvecklad cancer när de används av patienter, noterade att “dessa droger hjälpt endast en minoritet av patienter med avancerad cancer”.(40)

Låt oss, för att förstärka poängen än mer och sammanfatta materialet, nämna endast ett fåtal vetenskapliga studier som granskar och sammanfattar drogkvalitén hos moderna cancerterapier.

Till exempel publicerades en intressant studie i 2020 för Annals of Oncology med titeln “Hur often do highly promising cancer biology discoveries translate into effective treatments?”, i vilken man undersökte flertalet nya cancerdroger som inom den medicinska världen beskrevs som “mycket lovande”, “omvälvande” och “revolutionerande”.

Forskarna fann att de allra flesta baserades på surrogatmarkörer, och färre än en tiondel av drogerna demonstrerade någon fördel alls för patientens livslängd eller livskvalité. De olika typerna av ultramoderna cancerdroger som hävdas vara “enorma framsteg är associerade med endast små faktiska kliniska förbättringar”.(41)

En studie från 2022 i Journal of Cancer Policy granskade FDA:s godkända cancerdroger – vars effektivitet baserades på de tidigare nämnda surrogatmarkörerna – mellan 2005-2022. “Den absoluta majoriteten” av dessa droger “associeras inte med kliniskt meningsfulla resultat och kan orsaka markant skada för patienten”.(42)

Det verkar, därmed, som att “inadekvata kontrollgrupper, surrogatmarkörer, och bekräftandet av flera droger baserat på liknande data leder till godkännandet av cancerdroger” (The Lancet Oncology).(43)

Vinay Prasad svarade i BMJ på en retorisk fråga han själv ställde. “Förbättrar cancerdroger överlevnad eller livskvalité?” Nå, “Du behöver inte veta, enligt vårt riggade regleringssystem” av nya droger.(44)

Dessa saker är inte precis det man får höra bland insamlingsgalornas och hälsotidningarnas måttlösa optimism. Faktum är att i nyhetssidor som rapporterar om cancerforskningens resultat, publiceras information med “låg kvalitét” samt “bias och förvrängningar genom sättet man presenterar resultat”, som en studie publicerad i 2022 noterade. Ofta förekommer dessutom “en avsaknad av att man uppger finansiella intressekonflikter” bland dessa informationskällor.(45)

Eller för att citera en studie som publicerades i februari 2023, som granskade två av världens främsta cancerrelaterade forskningstidningar, som i mångt och mycket ställer agendan för vad som når ut i media och TV: man pumpar ut material med “låg kvalitet och eventuellt förvrängd” information.(46)

Kort sagt: “Precisionsonkologi har producerat många cancerdroger de senaste två decennierna. Men de” har inte resulterat i mycket mer än “att ‘de lågt hängande frukterna’ plockas, och nu når vi en punkt av bristande avkastning. Detta behandlingsparadigm möts av en nästan oundviklig drogresistens”. Vid de bästa fallen kan precisionsdrogerna fungera palliativt, “men de misslyckas generellt sett ‘dra ur rötterna’ – cancercellerna” kommer alltid tillbaka (Pfizers forskarchef för onkologi, Jeffrey Settleman). Trots att forskarvärlden inser dessa problem, fortsätter utvecklingen av meningslösa, dyra droger “vilket drivs, åtminstone delvis, av behovet för den farmaceutiska industrin att skapa patentskyddade droger som kan säljas till överpris” (ledande cancerforskaren René Bernard).(47)

IMMUN MOT IMMUNTERAPI?

Immunterapi består av droger som har till avsikt att blockera mekanismer i kroppen som hämmar immunresponsens eliminering av cancerceller, vacciner och dylikt. Endast en liten minoritet av dessa har förmågan att förlänga livslängden hos cancerpatienter, och de som lyckats gör det endast marginellt. En sammanställning publicerad i Biomedicines noterade att “de flesta studier” i vilka dessa används “mot fasta tumörer [allt utom lymfom, leukemi] har producerat besvikande resultat”, och “Kliniska framgångar har, i många fall, varit väldigt svåra att uppnå”.(48).

I en studie publicerad av flera onkologer från drogindustrin, publicerad i BMJ Journal for Immunotherapy of Cancer, anmärkte man att “de flesta patienter som behandlas med immunterapi antingen erfar ingen effekt, eller utvecklar drogresistens efter en kortlivad klinisk effekt”.(49) Inte nog med det: “en markant andel av patienter [som får immunterapier] utvecklar ändå allvarliga biverkningar och ökar sjukvårdskostnader, samtidigt som sin livskvalite” försämras, och kan kosta skattebetalarna flera miljoner per patient (Targeted Oncology).(50)

Det är inte svårt att förstå varför man finner dessa dystra analyser i den vetenskapliga litteraturen; dyra immunterapier misslyckas konsekvent förlänga livslängden för patienter med de vanligaste cancersorterna, över traditionella cytotoxiska droger (som också är huvudsakligen futila). Således förklarade en metaanalys från 2022, som granskade immunterapier jämfört med vanlig kemoterapi mot tjocktarmscancer, att inga förbättringar för livslängd fanns “mellan immunterapier [ICI] och konventionella terapier”.(51)

En metaanalys från 2023 över alla studier om immunterapier mot prostatacancer fann att de “hittills misslyckats göra några genombrott” och inte förlänger livslängd i någon meningsfull grad. I de flesta fas-3-studier misslyckas de förbättra livslängd än till och med placebo, verkanslöst sockerpiller.(52)

Cochrane Review producerade en metaanalys över immunterapi mot lungcancer, lokal och metastaserad, och “fann att immunterapi … efter kirurgi eller radioterapi i genomsnitt inte gjorde att patienter levde längre. Vi kan inte finna några bevis för att immunterapi förbättrar livskvalité”.(53).

Metaanalyser från både 2022 och 2023 fann att immunterapi mot estrogennegativ bröstcancer “har ingen effekt på livslängd”, “ingen fördel” framför kemoterapi.(54)

BETYDER FÖRLÄNGD ÖVERLEVNAD I EN STUDIE NÖDVÄNDIGTVIS NÅGONTING I DEN VERKLIGA VÄRLDEN?

Cancercellernas adaptivitet och till yttre omständigheter har alltid varit “cancerterapins Akilleshäl”, och faktiskt en av orsakerna till tumörresistens som orsakas av “terapi”. “Till följd av av tumörcellers metabola flexibilitet, orsakar cancerterapeutiska försök ett skifte i [tumören] metabolism endast åt ett annat håll och orsakar en resistensmekanism”, så att cancern kan genomföra “adekvat förökning, invasion, migration och fortsatt framgångsfull tumörogenes” (Frontiers in Oncology).(55)

“Metastas selekterar för cancerceller”, noterade en detaljerad studie i Cell från april 2023, “som har förmågan att dynamiskt omprogrammera sig själva och anpassa sig till olika former av påfrestningar, undgå immunförsvaret och kapa värdens biologi för att livnära tumörtillväxt. Samma adaptiva stresstålighet och tumörregenerativa egenskaper av cancerceller gör att de kan uthärda och frodas efter terapi. Det fasta sambandet mellan metastas och terapiresistens är uppenbart … Terapi utövar selektiva tryck på cancermetastas, vilket framkallar tumörkloner med resistensmutationer”.(56)

Douglas Hanahan, en av världens mest framstående cancerforskare, samt medförfattare till Weinbergs monumentala “The Hallmarks of Cancer”, frågade i 2014, i Lancet, med samma retoriska stil som Dr. Burkitt över 20 år dessförinnan: “Vinner vi kriget mot cancer, nu 40 år senare? Svaret är, generellt sett, nej. Trots skapandet av hundratals nya anticancer-droger, inklusive avancerade terapier (så kallade mirakelkurer) som riktas mot fiendens särskilda vapen i dess vapenförråd, är konsensuset att det för de allra flesta former av cancer är ovanligt med långvarig överlevnad, och botande är ännu ovanligare”.(57)

Vi har redan diskuterat att de allra flesta(58) studier använder surrogatmarkörer som nästan aldrig (>9/10 fall) har någon relation till ökad livslängd eller -kvalité för patienter.(59)

För att upprepa: “många cancerdroger som godkänns med den amerikanska FDA:s genombrottsstämpel baseras vid 96% av fallen på surrogatmarkörer, och många undersöks inte senare för sin förmåga att förlänga livslängd”, liksom liknande i Europa och annanstans, och detta “resulterar inte nödvändigtvis i förlängd livslängd eller livskvalité för patienten” (Cancer Biotherapy and Radiopharmaceuticals).(60)

Såsom noterades ovan, har de studier som visat ökad livslängd i de flesta fall mycket marginell effekt, jämfört med placebo. Men det är inte svårt att föreställa sig att vi bidrar till den massiva medicinska propagandan genom att blint anta att denna ökning resulterar i ökad livslängd i den verkliga världen, när patienten faktiskt tar dessa gifter i sjukhus och lever sitt vardagliga liv – inte kontrollerade labbmiljöer, under studier.

Vi bör därför ställa oss själva frågan huruvida vi bör betrakta också de i cancerstudier mycket sällan använda parametrarna överlevnadlängd och överlevnadskvalité (det enda som spelar roll för patienter) som surrogatmarkörer för överlevnadslängd och överlevnadskvalite för patienter i den verkliga världen, i verkliga situationer. Denna fråga ställs sällan annanstans än i tekniska tidskrifter, undangömda från en allmän läsekrets; praktiskt nog, med tanke på att svaren riskerar vara hädiska i en kultur av avgudadyrkan av droger, och tron på magiartade lösningar på våra problem.

Således förklarade en studie i Oncologist att kliniska studiers påvisade effektivitet av cancerdroger riskerar att i en hel del fall bli “extremt utspädda eller fullständigt försvinna när de så småningom används i den verkliga världen”.(61)

I en analys kring frågan, publicerad i JAMA Oncology, och skriven av Shail Mailankody samt Vinay Prasad, kan vi läsa ganska pertinent analys om olika mekanismer som resulterar i att kliniska resultat av droger inte motsvarar deras effekt när de tillämpas i den verkliga världen.

Som ett exempel, nämner de diskrepansen mellan abstrakt studie- och praktisk effekt hos njucancer-drogen Sorafenib när den ges till patienter, vilket “inte är ett isolerat” fall, “utan är snarare representativt för sämre kliniska utfall” med andra cancerdroger:

Trots att ökad överlevnadslängd är en guldstandard [när man testar drogernas effektivitet], har FDA demonstrerat flexibilitet i sitt accepterande av surrogatmarkörer … Under de senaste åren har tre upptäckter – att överlevnadsförbättringar av cancerdroger är marginella, att testerna med dessa utförs på icke-representativa populationer och att studier på utfallen av drogerna i verkliga situationer visar ingen fördel eller försvinnande fördelar till följd av användning av droger – förstärkt varandra och lett till en förvånande slutsats: till och med överlevnadslängd i kliniska studier av cancerdroger kan mycket väl vara surrogatmarkörer [det vill säga endast knappt irrelevanta].

Trots att det finns exempel på transformativa cancerdroger … förlänger cancerdroger livslängd generellt sett försumbart lite. I en granskning av 71 droger mot fasta tumörer, godkända mellan 2002-2012, fann Fojo et al. att den genomsnittliga förlängningen av livslängden hos patienter var 2,1 månader med dessa droger. Kumar et al.granskade 47 godkända cancerdroger och fann att endast 9% gav någorlunda ökad livslängd, det vill säga 2,5 månader … Omfattande studier genomförs fortfarande på icke-representativa populationer.

Trots att andelen amerikanska patienter med cancer som är 65, 70 och 75 år gamla utgör 60%, 46% respektive 31% av patientgruppen , utgör samma åldersgrupper endast 36%, 20% respektive 9% av patienterna i cancerstudier mellan 1992-2002. I studier mellan 2007-2010 var totalt 33% av patienter över 65 år gamla, andelen som är över 70 år gamla rapporteras inte, och 10% var över 75 år gamla. Gamla patienter i verkliga situationer är mer benägna att få allvarliga bieffekter eller avsluta behandlingar, till och med de som anses vara mer skonsamma … Det finns bevis på att den praktiska tillämpningen av nya anticancer-droger misslyckas producera de resultat de producerar i kliniska studier … Fördelarna med de flesta cancerdroger är marginella, och dessa fördelar ser vi hos noggrant utvalda, unga, hälsosamma patienter.(62)

“Trots alla mycket dyra, toxiska och radikala ‘vapen’” vi utvecklar mot cancer, “har fienderna inte totalt förintats. Tvärtom. Dessa [droger] orsakar urskillningslös skada samt onödig toxicitet i normala celler och försämrar obönhörligen patientens livskvalité. Till och med nya ‘mirakelkurer’ som avser att selektivt döda cancerceller i tumörens mikromiljö … de misslyckas med att förinta resterande tumörer, vilka typiskt sett förökar sig igen efter ett år eller kortare tid. Och när cancern kommer tillbaka är den än mer ondartad och okontrollerbar än tidigare. Alltså är inte mer dödande av cancerceller, som om de vore terrorister, alltid något man bör sträva efter” (Journal of Cancer Prevention).(63)

Harvey Turner, ledande cancerteoretiker från australien, inflikade i Cancer Biotherapy and Radiopharmaceuticals, att vi trots allt står inför det faktum att “åtminstone några cancerceller överlever i stort sett alla moderna systematiska behandlingar, till och med de som använder sig av flera droger. Terapi mot fasta tumörer är sällan botande”, och “Försök att besegra resistens har nått minimal klinisk framgång”. Han noterade att exempelvis “malignt melanom, prostata- och bröstcancer”, som cirkulerar i patientens blod- och lymforgan, “kan gå i viloläge för att senare ‘vakna’ efter flera år och orsaka dödliga metastaser”.

Dessutom: “En anmärkningsvärd andel av patienter som genomgår vad som verkar vara framgångsfull behandling av tidig cancer har dolda mikrometastaser eller obskyra cancerrester, som håller sig vid liv efter terapi”. Men dessa obekväma fakta har inte desto mindre ingen effekt på den sensationalistiska och bombastiska lingo som omger cancerdroger i media och hälsotidskrifter – “det krigsinriktade språket kring cancer, vilket refererar till kemoterapi som bombmattor, och individanpassad terapi som precisionsstyrda missiler”.(64)

VÄLTRA I OSÄKERHETEN

Ett kanske minst lika viktigt, men mer subtilt bekymmer vi finner när vi granskar den medicinska dokumentationen kring cancerdroger, är den farmaceutiska industrins omfattande inblandning i akademi, sjukvårdssystemet som sådant, de akademiska tidskrifterna dessa cancerstudier publiceras i, och än viktigare, industrins inblandning i själva studiernas konstruktion och genomförande. De allra flesta (>75%) kliniska studier finansieras av privata drogföretag, som också finansierar universiteten och tidskrifterna på ett eller annat sätt. Här bör vi citera en omfattande granskning som publicerades i juni 2022, av European Respiratory Society.

Problemet med finansiering av denna sort är, förstås, att “Drog- och medicinproducenter är privata företag med ett ansvar att maximera sina aktiehållares profiter”, vilket förstås går före behovet av att ge patienten bästa möjliga “vård”. “För att åstadkomma detta, utövar industri påverkan på varenda del av vårdgivning, inklusive medicinsk forskning, medicinsk utbildning, riktlinjer i klinisk utveckling, doktorers ordinering av medicin och genom direkt interaktion med patienter” och läkare. “Det är viktigt att notera att majoriteten av nya medicinska produkter och droger är utvecklade av industrin, och trots att individuella forskare må ha altruistiska intentioner, utvecklar företagen dessa för att gå med vinst”.(65)

En studie publicerad i 2019 i BMJ fann att “prominenta tidskrifter inte utövade någon skillnad i sina granskares bedömning av studier” som deklarerade intressekonflikter med industri eller inte. “Den Europeiska Läkemedelsmyndigheten [EMA] ansvarar för granskning och användning av medicinska produkter inom EU. Bidrag som betalas av de företag som önskar få sina produkter godkända” av samma granskande myndighet “utgjorde 86% av EMA:s finansiering i 2021”. “Att majoriteten av den reglerande myndighetens finansiering kommer från farmaceutiska företag utgör en intressekonflikt. Även om alla beslut EMA fattar betraktas som fria och opartiska, dikteras den regulatoriska agendan av intressen från den farmaceutiska industrin”. “I Europa har studier visat att få akademiska sjukhus” har “regleringar av intresskonflikter”, vilket “Riskerar att främja överdiagnos eller medicinering av det normala livet” samt “orsaka skada genom onödig eller osäker medicinsk intervention”.

En granskning av 223 publicerade riktlinjer fann att endast ungefär 10% av dessa deklarerar att de som skriver dessa har intressekonflikter hos läkemedelsindustrin. Vid det här laget har det dessutom publicerats en massiv litteratur som otvetydigt demonstrerar att lärare och andra medicinska “experter” som tar emot pengar eller andra bidrag från farmaceutiska industrier, är obönhörligen mer benägna att främja deras agenda och produkter i kliniken och akademi, “i en dos-respons-effekt”.

Faktum är att “industripåverkan på sjukvård har knappast något värde för patientvård. Industri har en bindande plikt till sina aktieägare och detta torde ha en skadlig effekt på beslutsfattande inom sjukvård”. Alltså spelar det ingen roll att läkare, doktorer och andra funktionärer inom sjukvårdssystemet “må anta dessa roller i god tro och med sina patienters bästa som prioritering”, eftersom “det finns en växande och överväldigande mängd bevis som illustrerar att dessa relationer främjar industrins aktieägares intressen snarare än patienternas”.

Utöver detta, är “Många medicinska tidskrifter beroende av inkomster från industrireklam samt deras innehåll (i form av industri-sponsrade studier) för att främja prenumerationer. Detta leder till intressekonflikter i vilka tidskriftens finansiella överlevnad är beroende av fortsatt engagemang med industri. Industrins kontroll över akademi lär underminera den akademiska processen, vilket leder till en ‘illusion av evidensbaserad medicin’”.(66)

Vikten av lobbying och industrifinansiering av forskning och olika betalningar till läkare, och konsekvenserna detta har för akademisk integritet, kan inte nog understrykas. Och än mer bör man understryka hur massiv denna påverkan och hur illa reglerad den är. Vi får en inblick i detta i en massiv och mycket detaljerad studie över europeiska regler i 37 europeiska länder kring intressekonflikt-deklarationer mellan big business och akademi, sjukhus, vårdgivare och så vidare, publicerad i 2022 av International Journal of Health Policy and Management. Den fann att endast fem länder har någon form av statlig reglering som styr deklarationen av “åtminstone någon del av forskningsfinansiering” från privata företag. De övriga, såsom Sverige, överlåter finansieringsdeklarationer från företag till företagen och lärosätena själva. “Bristen på transparens i forskningsfinansiering i länder med självreglerande industrier innebär att stora summor pengar inte registreras och att intressekonflikter går omärkta. Deklarationer krävda enligt lag existerar i endast ett fåtal länder och bidrar sällan till ökad transparens i praktiken”. “De flesta europeiska länder följer en självreglerande modell vad gäller deklarationen av finansiering, med minimala standarder”, som möjliggör bolagens tysta finansiering och därmed kontroll av det medicinska forskningssystemet. Det som däremot deklareras, rapporteras till allmänheten som “samlade summor utan att mottagarna nämns”, vilket “allvarligt underminerar analys” om vem som får vad från vem. Dessutom har “studier som granskar självregleringen av drogernas marknadsföring dokumenterat en markant diskrepans mellan industriregler och industriernas eller specifika företags faktiska beteenden”.

Inte endast spenderar farmaceutiska företag flera miljarder dollar i “lobbying och politiska kampanjer” mot stater (legaliserad korruption, som det heter på svenska), utan snarare får de också tiotals miljarder i bidrag av skattepengarna för att producera ofta verkanslösa kopiavarianter av tidigare existerande droger; skattebetalarna står alltså för den finansiella risken, medan läkemedelsbolagen kammar hem vinsterna och patenten. “Företag etablerar partnerskap med” lärosäten och statliga finansiering- och forskningsorganisationer, och “kommersialiserar upptäckter som tagits fram på offentligt finansierade akademiska forskningscenter, vilket är platsen där de flesta innovativa molekyler skapas”.

“I kontexten av drogutveckling, skapas vinstinkomster genom att företag prioriterar små modifikationer av redan existerande droger, vilka ger minimala terapeutiska framgångar, framför riskfyllda investeringar i nya innovativa droger”. Detta är vad cancergalorna och de stora cancerkampanjerna kallar “forskning”.(67)

I Sverige spenderar ett fåtal farmaceutiska bolag tiotals miljoner kronor varje år på sina frontgrupper i samhället och genomför “komersiellt driven finansiering” av så kallade informationskampanjer, som främjar företagens “drogportföljer”. Därtill pågår, givetvis, omfattande lobbying “som riktar sig mot högt uppsatta politiska beslutsfattare” (PLoS One).(68)

Betänk en monumentalt viktig studie utförd av bland andra Kristine Rasmussen, Rita Redberg och Peter Götzsche, ledande forskare kring industripåverkan, publicerad i BMJ i 2018. De studerade 200 kliniska studier som publicerats i de sju ledande akademiska tidskrifterna.

De fann att “Representanter med industrifinansiering var medförfattare till 173 (87%) av publikationer; 183 (92%) medgav att finansiärerna designade studierna”, samt att “Dataanalys”, alltså granskningen av en studies slutresultat och rådata, “som inblandade finansiärerna skedde i 146 (73%) av studierna, och akademiska författare i 79 studier (40%)” – vilket möjliggör för företagen att manipulera, förvränga och förtiga information på ett sådant sätt att de framställer resultaten om sina droger på ett alltför rosigt vis. Det mest chockerande är att det i studier är vanligare att företagens representanter granskar en studies resultat (73%), än vad faktiska forskare gör (40%). Spökskriveri förekommer också ofta.(69)

Detta gäller inte endast onkologi, utan också övrig medicin – ett faktum som måste fullt ut uppskattas.

Kort sagt, är “industrifinansiärer regelbundet involverade i vartenda steg av en studie”.(70)

“Samtida randomiserade kliniska cancerstudier mäter putativa surrogatmarkörer”, som aldrig visats korrelera med förlängd livslängd för cancerpatienter, “och är nästan uteslutande finansierade av den farmaceutiska industrin” (JAMA Oncology).(71)

FRONTLINJEN ÄR ÖVERALLT 

Vad jag diskuterat än så länge är förutsägbart nog oförenligt med de samhälleliga, ekonomiska och strukturella målen sjukvård i ett samhälle sägs ha: evidensbaserad medicin som gynnar samhällets sjuka. I själva verket är de främst att tjäna producenterna, klienterna (drogindustrier, sjukhus, finansintressen inblandade i lärosäten) och deras förmåga att maximera marknadsandelar och profit. Därför kommer denna typ av kritisk information och analys negligeras, tystas eller förvrängas i det allmänna informationssystemet.

För att nå detta ändamål har en massiv PR-apparatur skapats av drogindustrin, med ständiga cancerfonder, utbildning som syftar till att skapa en armé av lydiga soldater i akademi som specialiseras på att blint följa order, liksom reklamer, allmänna kampanjer och så vidare, vilka oundvikligen genomtränger våra dagliga liv.

“Reklamer som annonserar cancercenter är oundvikliga i USA. De hänger på motorvägarna och sänds på TV-sändningens höjdpunkt” – likt i övriga västvärlden, inklusive Sverige, dock fördolda som “informationskampanjer” och andra inslag. Reklamerna “hävdar framgångsfulla resultat, andra refererar till kliniska studier, och många presenterar hjärtevärmande patientberättelser som inte är representativa”, som en studie i Lancet Oncology noterade.(72)

En stapelvara i de varierande cancerfondernas, de omtalade galornas och hälsoorganisationernas propaganda, däremot, är att övertyga tittaren eller läsaren om att ha tillförsikt för “forskningens” nära förestående “genombrott” i att upptäcka “ett botemedel” mot cancer, bara om de får tillräckligt med finansiering – något som har upprepats i varierande form i decennier, varje gång med samma resultat.

Vi bör därför vara medvetna om vilket system vi står inför, och hur det skapats:

Skapandet av en mycket rangordnad och sofistikerad medicinsk hierarki i 1800- och 1900-talen inom högre lärosäten (e.g. medicinska skolor, organisationer) stöttades av businessmän och filantroper med avsikten att profitera från droger … Detta etablissemang har lyckats kamma hem/spendera flera biljoner från offentliga och privata resurser … med förevändningen av att skapa “selektiv” terapi, “precisions-” eller “individanpassad” medicin … det är inte överraskande att resultaten av sådana ologiska tillvägagångssätt (“medicinska/vetenskapliga ponzibedrägerier”) har en grad av misslyckande på 90% (plus eller minus 5) på fasta tumörer … Kriget mot cancer är ett väldigt dyrt bidragsprogram från staten till medlemmarna av etablissemanget och deras surrogater som kontinuerligt tar emot stora summor pengar och erhåller långa karriärer … Etablissemanget förbehåller rätten att glamorisera och publicera alltför många droger … med liten eller ingen etisk eller säkerhetsmässig kort- eller långsiktig prövning eller undersökning av hälsoriskerna med sådana projekt … Politiker och allmänheten bör närmare granska det långvariga “medicinska/vetenskapliga ponzibedrägeriet” som canceretablissemanget skapat för att kontrollera ett drogberoende och sjukligt samhälle. Miljontals cancerpatienter som deltar i kliniska studier behandlas med droger (gifter) och ingrepp som skrinlägger deras dödsdom under en kort tid, medan deras resurser (försäkring och personliga förmögenheter) dräneras. I detta ponzibedrägeri, har inte endast biljoner dollar slösats på “molekylära ‘false flags’”, utan snarare har dessutom miljontals oersättliga liv gått miste i illegala och oetiska brott mot mänskligheten.(73)

“OSCAR-PRIS FÖR BEDRÄGLIG STATISTIK”

En kritisk aspekt att förstå när cancerfonderna och deras anställda PR-firmor hävdar att 5- till 10-års överlevnadslängden “ökat dramatiskt” under de senaste decennierna, och att detta skulle vara ett bevis för cancerbehandlingarnas effektivitet, är att vi har att göra med lead-time bias.

Lead-time bias är ett omfattande fenomen inom industripropaganda som innebär att en person behandlas som patient under längre tid än vad som är av kliniskt behov. Föreställ dig att vi har 10 personer som vi vet kommer dö inom fem år av valfri cancersort. Detta innebär att chansen för 5-årsöverlevnad är 0%. Förutsätt däremot att dessa personer diagnostiseras 10 år innan de dör. Då har man inte förlängt deras livslängd, utan snarare endast tiden de behandlas som patienter, men helt plötsligt är 5-årsöverlevnaden 100%, trots att alla dör av cancer vid samma ålder.

Med andra ord har överlevnadslängden förlängts, men mortaliteten och sjukdomsbördan har inte förändrats det minsta. Med andra ord rena tricks, statistisk manipulation. Det är på detta sätt man kommer fram till att prognoserna för tumörer förbättrats under de senaste decennierna, inte genom nya droger. Litteraturen är rätt tydlig om fenomenet, och jag skall presentera endast några studier som visar poängen.

“Det är välkänt att dessa siffror”, alltså ökade 5-års och 10-års överlevnad, “inte säger ett skvatt om reduktion av moralitet. Faktum är att överlevnadsgrad inte ens är relaterad till reduktion av mortalitet”, som Lisa Schwartz och hennes kollega Steven Woloshin, de som bedrev den mest omfattande forskningen om cancer och screening, förklarade. “Ifall det fanns ett Oscar-pris för bedräglig statistik, hade användandet av överlevnadsstatistik för att bevisa screeningens fördelar utan tvekan vunnit det priset utan konkurrens” – alltså mer förledande än de tricks tobaksidustrin använder sig av, vilket inte är särskilt förvånande.(74)

“Cancer-screening har aldrig bevisats kunna ‘rädda liv'”, som Vinay Prasad, världens ledande forskare inom onkologisk farmakologi, påpekade tillsammans med sina kollegor. “Trots tydliggörandet av riskerna med cancerscreening, hävdar somliga fortfarande att det ‘räddar liv’”, men det “berövar folk från information om det som spelar mest roll för dem: att deras risk att dö reduceras”. Det gör den inte genom screening, och de studier som granskar effekten finner oförvånande nog att “total mortalitet” hos de som får screening “är oförändrad eller ökar”. “Riskerna med screening är obestridliga, men dess fördelar för mortalitet är inte det”.(75)

Återigen: av de skäl jag nämnde ovan. Naturligtvis finns inte ens i närheten lika mycket material som påpekar det numera självklara jämfört med de extatiska och välfinansierade propaganda-lovorden om screening, men lyckligtvis finns det en meta-analys. Den publicerade av Schwartz, Woloshin och deras kollega Gillbert Weslch, med titeln “Are increasing 5-year survival rates evidence of success against cancer?”, och granskade relationen mellan ökade 5-års överlevnad och minskad mortalitet från cancer hos patienter som genomgår screening. De fann att “Det fanns väldigt liten relation mellan förändringen av 5-års överlevnad för en specifik tumör och förändringen av tumörrelaterad mortalitet … förändring i 5-års överlevnad över tid har knapp relation med cancermortalitet”. “Förbättringen av 5-års överlvand”, anmärkte de, “reflekterar inte reducerad sjukdomsbörda och bör inte missuppfattas som bevis för förbättrad prevention, screening eller terapi. Förbättrad 5-års överlevnad reflekterar förmodligen istället fler diagnoser”, oftast onödiga, “och oförändrad mortalitet – förmodligen ökad sjukdomsbörda”.(76)

Ytterligare en faktor är överdiagnos, ännu ett massivt dokumenterat fall av manipulation som går ut på att man genom screening diagnostiserar fall av cancer som aldrig hade manifesterats i kliniska besvär eller som hade varit ockulta livet ut, och inte orsakat besvär förrän dödsfall av andra orsaker. Detta har däremot den lustiga effekten av att framställa ökad 5-års överlevnad som framgångar i kampen mot cancer. Detta är orsaken till yran om screeningar man ser överallt; det har alltför stort propagandavärde för att informera allmänheten om.(77)

Låt oss ta en ytterst begränsad titt på den okontroversiella dokumentationen.

I en studie som granskade fler randomiserade studier kring screening, kan vi läsa att “resultatet av dessa studier är chockerande likartade – både för bristen av effektivitet och omfattningen av överdiagnos” hos i stort sett alla screeningformer. De eventuella “fördelarna” av screening “utmynnar i endast marginell förändring i absolut effekt” av cancerterapi på mortalitet samt livslängd. “Observationsstudier”, noterar de, “rapporterar höga nivåer av överdiagnos, från 22%-54%”. Vi bör därför omvärdera screening helt och hållet, men “Detta lär inte bli lätt, eftersom stater, forskningsfinansiärer, vetenskapsmän och medicinska experter har ett intresse av att fortsätta aktiviteter” som genererar feta stålar på bekstonaden av i stort sett alla andra.(78)

En studie i BMJ noterade klarsynt: “Trots att överdiagnos orsakar skada, framställs dess effekter ironiskt nog som fördelar. Folk med överdiagnostiserad sjukdom klarar sig bra, per definition, eftersom deras sjukdomar är icke-progressiva. De ‘botas’ när bot inte behövs till att börja med. Detta skapar en cykel som förstärker sig själv och leder till mer överdiagnos. Screening som resulterar i överdiagnos skapar bättre överlevnadssiffror [som är irrelevanta hursomhelst] genom att späda ut de totala diagnoserna med icke-progressiva fall, vilket skapar illusionen av att screening är effektivare än vad som verkligen är fallet”.(79).

Vad som skapats istället, eftersom kritiskt tänkande motarbetas på varje punkt, är “En kultur av förespråkande och propagerande för aggressiv” screening, som förstås i sin tur “skapar finansiella framgångar för drog- och teknikproducenterna”, och drivs av “ekonomiska incitament, som förvränger avsiktligen eller ej” de egentliga fakta. Dessa “lukrativa” krafter “leder till dyra behandlingar, särskilt för populationer med asymtomatiska individer”.(80)

Allt som allt sammanfattade en studie av Journal of the National Cancer Center, publicerad i december 2022, bilden rätt bra:

Allomfattande reklamer till allmänheten understryker de påstådda fördelarna med screening baserat på antagandet att behandling av cancer vid ett tidigt skede innan den sprider sig till andra organ gör den lättare att behandla med drägliga interventioner.

Denna intuition är så stark att allmänna kampanjer lanseras utan att dessförinnan genomföra definitiva studier … [Men de sänker inte cancerdödlighet, och screening fångar] icke-progressiv och sakta utvecklande knölar [lesions] som inte behöver orsaka symtom eller lidande under en persons återstående naturliga livstid: detta kallas “överdiagnos” … trots att många cancer som fångas på scan har dödligt potential, har många andra en väldig seg eller ingen progression alls …. Tyvärr har incidensen av avancerade cancer inte visats minska i relation till användningen av flera olika screeningmetoder … tekniska framgångar inom screening kan leda till mer överdiagnos … och därmed förvärra överdiagnos.(81)

Bretthauer och kollegors enorma metaanalys över 18 studier på 2.1 miljoner patienter, från augusti 2023, publicerad i JAMA Internal Medicine, var ur detta hänseende banbrytande. Den undersökte förmågan av de vanligaste screeningformerna (prostatacancer-screening, mammografi, koloskopi, lungcancer-screening m.m.) – frånsett sigmoidoskopi – att förlänga liv, och fann “att tillgänglig bevis inte styrker påståendet att vanliga cancer-screeningtest förlänger livslängden”.(82)

Vi befinner oss nu i en fas i vilket screening uppmanas till allt fler människor, trots bevis på att det förbättrar deltagarnas hälsoutfall, och där alltfler otestade blodprovs- och genetiska screeningtester kommer förmodligen lanseras utan minsta uns av bevis för effektivitet. Detta sker eftersom det genererar enorma profiter för drogbolagen, och tillverkare av screeningapparater. “De flesta av” dessa “är patentbelagda produkter, och var påtänkta och utvecklade av bolag från den privata sektorn”. Finansiella annonseringar (förtäckta som “studier”) kring dessa produkter skrivs av industrirelaterade undersökare, oftast ett nätverka av ständigt återkommande, till synes oberoende, “osynliga kollegor” som producerar vad som “framstår som akademiskt arbete”, men är i själva verket “skapat för att marknadsföra produkter”. 90% av genomiska och diagnostiska tester är industrifinansierade produkter, och utvärderas oftast av industrirepresentanter. De så kallade studierna av dessa produkternas effektivitet baseras på “industripåtänkta, -finansierade och -skapade bevis” – “industrin utbreder sig nu tvärs över hela forskningsprocessen”.(83)

I augusti 2023 publicerades en omfattande sammanställning om den fullständiga bristen på randomiserade kontrollstudier kring fördelarna och nackdelarna med blodbaserade cancertester, i JAMA Internal Medicine. Allt som allt “kan endast få patienter potentiellt gynnas [av dessa], medan alla kan potentiellt skadas”, och “många fler personer utsätts för skadorna än fördelarna”.(84)

I samma nummer av tidningen publicerades en rapport av Michael Bretthauer och hans kollegor, i vilken de informerade att “det är svårt eller faktiskt omöjligt att fasa ut screeningprogram, till och med efter att forskning misslyckats bevisa några meningsfulla fördelar med dem”. Anledningen till detta, noterade de, är att “transparent, evidensbaserad diskussion om cancerscreening-test kring deras fördelar och nackdelar utgör ett hot mot mäktiga finansiärer …

Vi är inte medvetna om några initiativ från cancersamfund som syftar till att minska användandet av, eller upphäva helt, cancerscreening-program som visats ha få eller inga fördelar för patienter. Därmed bidrar cancersamfund till fortsatt användning av cancerscreening”. De avslutade:

En fundamental paradox råder inom medicin under det tjugoförsta århundradet. Farmaceutiska behandlingar, vaccinationer, eller invasiva medicinska prylar kräver i allmänhet randomiserade interventionsstudier för att undersöka dess fördelar och nackdelar innan rekommendationer och allmän användning av dem inleds. Ens antydningar om deras skada kan orsaka att de dras undan från marknaden.

I kontrast kan cancerscreening – nu också tidiga [oprövade blodbaserade och genetiska] multicancer-upptäckande tester – lanseras som fullskaliga mänskliga experiment innan ens den mest elementära informationen om dess effektivitet, fördelar, skador och kostnad produceras. Alla nämnda aktörer har finansiella [screeningmarknaden i enbart USA är värd $40-$80 miljarder årligen] eller andra självintressen som stödjer fortsatt användning av cancerscreening, trots bristande bevis på att sådana gör mer nytta än skada.(85)

Och lukrativt är det – minst sagt. Bland de 10 största läkemedelsbolagen i världen kom 70% av intäkterna från cancerdroger det sista decenniet, och producerar ungefär $100 miljarder i profit.(86)

Allt som allt, är de flesta cancerdroger och -screeningprogram finansiella produkter, inte behandlingsinstrument. Onkologi är huvudsakligen en systematisk överföring av inkomster från skattebetalare till bolag – och då är lidandet hos de som utsätts värst av detta, patienterna, inte mycket mer än en bisak.

Text: Andi Olluri

Referenser

1. Millenson, M.L. (2003) “The silence,” Health affairs (Millwood, Va.), 22(2), p. 103.
2. Temple, N. J., & Burkitt, D. P. (1991). The war on cancer–failure of therapy and research: discussion paper. Journal of the Royal Society of Medicine, 84(2), 95–98. https://doi.org/10.1177/014107689108400214
3. Cancerfonden (2023). “EU:s cancerplan i Sverige”. Cancerfonden.
4. Walia, A., Tuia, J., & Prasad, V. (2023). Progression-free survival, disease-free survival and other composite end points in oncology: improved reporting is needed. Nature reviews. Clinical oncology, 10.1038/s41571-023-00823-5. Advance online publication. https://doi.org/10.1038/s41571-023-00823-5.
5. Prasad, V., Kim, C., Burotto, M., & Vandross, A. (2015). The Strength of Association Between Surrogate End Points and Survival in Oncology: A Systematic Review of Trial-Level Meta-analyses. JAMA internal medicine, 175(8), 1389–1398. https://doi.org/10.1001/jamainternmed.2015.2829
6. Kim C, Prasad V. Cancer Drugs Approved on the Basis of a Surrogate End Point and Subsequent Overall Survival: An Analysis of 5 Years of US Food and Drug Administration Approvals. JAMA Intern Med. 2015;175(12):1992–1994. doi:10.1001/jamainternmed.2015.5868
7. Schnog, JJ.B., Samson, M.J., Gans, R.O.B. et al. An urgent call to raise the bar in oncology. Br J Cancer 125, 1477–1485 (2021). https://doi.org/10.1038/s41416-021-01495-7
8. Davis C, Naci H, Gurpinar E, Poplavska E, Pinto A, Aggarwal A. Availability of evidence of benefits on overall survival and quality of life of cancer drugs approved by European Medicines Agency: retrospective cohort study of drug approvals 2009-13. BMJ. 2017 Oct 4;359:j4530. doi: 10.1136/bmj.j4530. PMID: 28978555; PMCID: PMC5627352
9. Hackshaw AModern cancer trials still lack information about QoL impacts on patientsBMJ Oncology 2023;2:e000062. doi: 10.1136/bmjonc-2023-000062
10. Grössmann, N., Robausch, M., Rothschedl, E., Wild, C., Simon, J. Publicly accessible evidence of health-related quality of life benefits associated with cancer drugs approved by the European Medicines Agency between 2009 and 2015. ECJ 2020 Feb 28. 129. 23-31. https://doi.org/10.1016/j.ecja.2020.01.020
11. Arciero V, Delos Santos S, Koshy L, Rahmadian A, Saluja R, Everest L, Parmar A, Chan KKW. Assessment of Food and Drug Administration- and European Medicines Agency-Approved Systemic Oncology Therapies and Clinically Meaningful Improvements in Quality of Life: A Systematic Review. JAMA Netw Open. 2021 Feb 1;4(2):e2033004. doi: 10.1001/jamanetworkopen.2020.33004. PMID: 33570573; PMCID: PMC7879236
12. Turner J. H. (2021). Ethics of Pharma Clinical Trials in the Era of Precision Oncology. Cancer biotherapy & radiopharmaceuticals, 36(1), 1–9. https://doi.org/10.1089/cbr.2020.4129
13. (Chauca Strand, G., Johansson, N., Jakobsson, N., Bonander, C., & Svensson, M. (2023). Cancer Drugs Reimbursed with Limited Evidence on Overall Survival and Quality of Life: Do Follow-Up Studies Confirm Patient Benefits?. Clinical drug investigation, 43(8), 621–633. https://doi.org/10.1007/s40261-023-01285-4
14. Miljkovic MD, Tuia JE, Olivier T, Haslam A, Prasad V. Association Between US Drug Price and Measures of Efficacy for Oncology Drugs Approved by the US Food and Drug Administration From 2015 to 2020. JAMA Intern Med. 2022 Dec 1;182(12):1319-1320. doi: 10.1001/jamainternmed.2022.4924. PMID: 36315136; PMCID: PMC9623474
15. Rupp T, Zuckerman D. Quality of Life, Overall Survival, and Costs of Cancer Drugs Approved Based on Surrogate Endpoints. JAMA Intern Med. 2017;177(2):276–277. doi:10.1001/jamainternmed.2016.7761
16. Richard L Schilsky, Lowell E Schnipper, Hans Christian Andersen and the Value of New Cancer Treatments, JNCI: Journal of the National Cancer Institute, Volume 110, Issue 5, May 2018, Pages 441–442, https://doi.org/10.1093/jnci/djx261
17. Global Burden of Disease 2019 Cancer Collaboration. Cancer Incidence, Mortality, Years of Life Lost, Years Lived With Disability, and Disability-Adjusted Life Years for 29 Cancer Groups From 2010 to 2019: A Systematic Analysis for the Global Burden of Disease Study 2019. JAMA Oncol. 2022;8(3):420–444. doi:10.1001/jamaoncol.2021.6987

18 .Global Burden of Disease 2019 Cancer Collaboration. Cancer Incidence, Mortality, Years of Life Lost, Years Lived With Disability, and Disability-Adjusted Life Years for 29 Cancer Groups From 2010 to 2019: A Systematic Analysis for the Global Burden of Disease Study 2019. JAMA Oncol. 2022;8(3):420–444. doi:10.1001/jamaoncol.2021.6987

19. Mirzayans, R., & Murray, D. (2022). What Are the Reasons for Continuing Failures in Cancer Therapy? Are Misleading/Inappropriate Preclinical Assays to Be Blamed? Might Some Modern Therapies Cause More Harm than Benefit?. International journal of molecular sciences, 23(21), 13217. https://doi.org/10.3390/ijms232113217
20. Ibid.
21. Mohammed, R. N., Khosravi, M., Rahman, H. S., Adili, A., Kamali, N., Soloshenkov, P. P., Thangavelu, L., Saeedi, H., Shomali, N., Tamjidifar, R., Isazadeh, A., Aslaminabad, R., & Akbari, M. (2022). Anastasis: cell recovery mechanisms and potential role in cancer. Cell communication and signaling : CCS, 20(1), 81. https://doi.org/10.1186/s12964-022-00880-w
22. Mohammed, R. N., Khosravi, M., Rahman, H. S., Adili, A., Kamali, N., Soloshenkov, P. P., Thangavelu, L., Saeedi, H., Shomali, N., Tamjidifar, R., Isazadeh, A., Aslaminabad, R., & Akbari, M. (2022). Anastasis: cell recovery mechanisms and potential role in cancer. Cell communication and signaling : CCS, 20(1), 81. https://doi.org/10.1186/s12964-022-00880-w
23. Prakash, R., & Telleria, C. M. (2023). Cancer cell repopulation after therapy: which is the mechanism?. Oncoscience, 10, 14–19. https://doi.org/10.18632/oncoscience.577 se också Mirzayans, R., Andrais, B., & Murray, D. (2018). Roles of Polyploid/Multinucleated Giant Cancer Cells in Metastasis and Disease Relapse Following Anticancer Treatment. Cancers, 10(4), 118. https://doi.org/10.3390/cancers10040118)
24. Mirzayans, R., & Murray, D. (2020). Do TUNEL and Other Apoptosis Assays Detect Cell Death in Preclinical Studies?. International journal of molecular sciences, 21(23), 9090. https://doi.org/10.3390/ijms21239090
25. Gnocchi, D., Nikolic, D., Paparella, R. R., Sabbà, C., & Mazzocca, A. (2023). Cellular Adaptation Takes Advantage of Atavistic Regression Programs during Carcinogenesis. Cancers, 15(15), 3942. https://doi.org/10.3390/cancers15153942
26. Mirzayans R. (2023). The Cellular Response to DNA Damage: From DNA Repair to Polyploidy and Beyond. International journal of molecular sciences, 24(7), 6852. https://doi.org/10.3390/ijms24076852
27. Mirzayans, R., & Murray, D. (2023). Intratumor Heterogeneity and Treatment Resistance of Solid Tumors with a Focus on Polyploid/Senescent Giant Cancer Cells (PGCCs). International journal of molecular sciences, 24(14), 11534. https://doi.org/10.3390/ijms241411534
28. D’Alterio, C., Scala, S., Sozzi, G., Roz, L., & Bertolini, G. (2020). Paradoxical effects of chemotherapy on tumor relapse and metastasis promotion. Seminars in cancer biology, 60, 351–361. https://doi.org/10.1016/j.semcancer.2019.08.019
29. Blagoev, K. B., Iordanov, R., Zhou, M., Fojo, T., & Bates, S. E. (2021). Drug resistant cells with very large proliferative potential grow exponentially in metastatic prostate cancer. Oncotarget, 12(1), 15–21. https://doi.org/10.18632/oncotarget.27855
30. Mirzayans R, Andrais B, Scott A, Wang YW, Kumar P, Murray D. Multinucleated Giant Cancer Cells Produced in Response to Ionizing Radiation Retain Viability and Replicate Their Genome. Int J Mol Sci. 2017 Feb 8;18(2):360. doi: 10.3390/ijms18020360. PMID: 28208747; PMCID: PMC5343895
31. Mohammed RN, Khosravi M, Rahman HS, Adili A, Kamali N, Soloshenkov PP, Thangavelu L, Saeedi H, Shomali N, Tamjidifar R, Isazadeh A, Aslaminabad R, Akbari M. Anastasis: cell recovery mechanisms and potential role in cancer. Cell Commun Signal. 2022 Jun 3;20(1):81. doi: 10.1186/s12964-022-00880-w. Erratum in: Cell Commun Signal. 2022 Jun 16;20(1):91. PMID: 35659306; PMCID: PMC9166643
32. Jurkovicova, D., Neophytou, C. M., Gašparović, A. Č., & Gonçalves, A. C. (2022). DNA Damage Response in Cancer Therapy and Resistance: Challenges and Opportunities. International journal of molecular sciences, 23(23), 14672. https://doi.org/10.3390/ijms232314672
33. Morgan, G., Ward, R., & Barton, M. (2004). The contribution of cytotoxic chemotherapy to 5-year survival in adult malignancies. Clinical oncology (Royal College of Radiologists (Great Britain)), 16(8), 549–560. https://doi.org/10.1016/j.clon.2004.06.007. De noterade: “nya kemoterapier lanseras som ett banbrytande framsteg i kampen mot cancer, för att senare endast avfärddas i tystnad utan den fanfar de lanserades med”
34. Prasad V. (2016). Perspective: The precision-oncology illusion. Nature, 537(7619), S63. https://doi.org/10.1038/537S63a
35. Haslam, A., Kim, M. S., & Prasad, V. (2021). Updated estimates of eligibility for and response to genome-targeted oncology drugs among US cancer patients, 2006-2020. Annals of oncology : official journal of the European Society for Medical Oncology, 32(7), 926–932. https://doi.org/10.1016/j.annonc.2021.04.003
36. Maeda, H., & Khatami, M. (2018). Analyses of repeated failures in cancer therapy for solid tumors: poor tumor-selective drug delivery, low therapeutic efficacy and unsustainable costs. Clinical and translational medicine, 7(1), 11. https://doi.org/10.1186/s40169-018-0185-6. För att ge ett exmepel på “de astronomiska kostnaderna av” dessa huvudsakligen misslyckade droger, nämner Maeda och Khatami Doxil och Abraxian, som kostar nästan 50 000 kr per injektion, “utan meningsfull överlevnadsförbättring” för cancerpatienter
37. Lazo J. S. (2019). The hubris and humility of cancer pharmacology in the post immuno-oncology era. Pharmacology research & perspectives, 7(6), e00527. https://doi.org/10.1002/prp2.527
38. Baxter JS, Zatreanu D, Pettitt SJ, Lord CJ. Resistance to DNA repair inhibitors in cancer. Mol Oncol. 2022 Nov;16(21):3811-3827. doi: 10.1002/1878-0261.13224. Epub 2022 Jun 5. PMID: 35567571; PMCID: PMC9627783
39. Sadoughi, F., Mirsafaei, L., Dana, P. M., Hallajzadeh, J., Asemi, Z., Mansournia, M. A., Montazer, M., Hosseinpour, M., & Yousefi, B. (2021). The role of DNA damage response in chemo- and radio-resistance of cancer cells: Can DDR inhibitors sole the problem?. DNA repair, 101, 103074. https://doi.org/10.1016/j.dnarep.2021.103074
40. Marquart J, Chen EY, Prasad V. Estimation of the Percentage of US Patients With Cancer Who Benefit From Genome-Driven Oncology. JAMA Oncol. 2018;4(8):1093–1098. doi:10.1001/jamaoncol.2018.1660
41. Waters, R. S., & Prasad, V. (2021). How often do highly promising cancer biology discoveries translate into effective treatments?. Annals of oncology : official journal of the European Society for Medical Oncology, 32(2), 136–138. https://doi.org/10.1016/j.annonc.2020.10.484
42. Walia, A., Haslam, A., & Prasad, V. (2022). FDA validation of surrogate endpoints in oncology: 2005-2022. Journal of cancer policy, 34, 100364. https://doi.org/10.1016/j.jcpo.2022.100364
43. Benjamin, D. J., Prasad, V., & Lythgoe, M. P. (2022). FDA decisions on new oncological drugs. The Lancet. Oncology, 23(5), 585–586. https://doi.org/10.1016/S1470-2045(22)00135-8
44. Prasad V. Do cancer drugs improve survival or quality of life? BMJ. 2017 Oct 4;359:j4528. doi: 10.1136/bmj.j4528. PMID: 28978548; PMCID: PMC5695531
45. Naman Sharma, Cole Wayant, Karun Neupane, Jyotirmayee Lenka, Katherine Berger, Aaron Goodman, Christopher Booth, Vinay Prasad, Ghulam Rehman Mohyuddin; Hype, Spin or Accurate Reporting: The Quality of Reporting on Oncology News Website. Blood 2022; 140 (Supplement 1): 10835–10836. doi: https://doi.org/10.1182/blood-2022-167903
46. Sharma, N., Wayant, C., Neupane, K., Lenka, J., Berger, K., Goodman, A. M., Booth, C. M., Prasad, V., & Mohyuddin, G. R. (2023). Quality of content reporting on two major oncology media websites: OncLive and Targeted Oncology. Journal of cancer policy, 100411. Advance online publication. https://doi.org/10.1016/j.jcpo.2023.100411
47. Loi, S., Settleman, J., Joyce, J. A., Pramesh, C. S., Bernards, R., Fan, J., Merchant, J. L., Moslehi, J., & Sellers, W. R. (2023). The next big questions in cancer research. Cell, 186(8), 1523–1527. https://doi.org/10.1016/j.cell.2023.01.037
48. Guha, P., Heatherton, K. R., O’Connell, K. P., Alexander, I. S., & Katz, S. C. (2022). Assessing the Future of Solid Tumor Immunotherapy. Biomedicines, 10(3), 655. https://doi.org/10.3390/biomedicines10030655
49. Kluger, H. M., Tawbi, H., Feltquate, D., LaVallee, T., Rizvi, N. A., Sharon, E., Sosman, J., & Sullivan, R. J. (2023). Society for Immunotherapy of Cancer (SITC) checkpoint inhibitor resistance definitions: efforts to harmonize terminology and accelerate immuno-oncology drug development. Journal for immunotherapy of cancer, 11(7), e007309. https://doi.org/10.1136/jitc-2023-007309
50. Pichardo, R., Abu Omar, Y., Wani, K., Shango, K., & Wang, D. (2023). Uncovering the Burden of Immune-Related Adverse Events in Immunotherapy: Insights from a Nationally Representative Sample. Targeted oncology, 18(3), 451–461. https://doi.org/10.1007/s11523-023-00969-3
51. Zeng, T., Fang, X., Lu, J., Zhong, Y., Lin, X., Lin, Z., Wang, N., Jiang, J., & Lin, S. (2022). Efficacy and safety of immune checkpoint inhibitors in colorectal cancer: a systematic review and meta-analysis. International journal of colorectal disease, 37(1), 251–258. https://doi.org/10.1007/s00384-021-04028-z
52. Rehman, L. U., Nisar, M. H., Fatima, W., Sarfraz, A., Azeem, N., Sarfraz, Z., Robles-Velasco, K., & Cherrez-Ojeda, I. (2023). Immunotherapy for Prostate Cancer: A Current Systematic Review and Patient Centric Perspectives. Journal of clinical medicine, 12(4), 1446. https://doi.org/10.3390/jcm12041446
53. Zhu, J., Li, R., Tiselius, E., Roudi, R., Teghararian, O., Suo, C., & Song, H. (2017). Immunotherapy (excluding checkpoint inhibitors) for stage I to III non-small cell lung cancer treated with surgery or radiotherapy with curative intent. The Cochrane database of systematic reviews, 12(12), CD011300. https://doi.org/10.1002/14651858.CD011300.pub2
54. Qi, Y., Zhang, W., Jiang, R., Xu, O., Kong, X., Zhang, L., Fang, Y., Wang, J., & Wang, J. (2022). Efficacy and safety of PD-1 and PD-L1 inhibitors combined with chemotherapy in randomized clinical trials among triple-negative breast cancer. Frontiers in pharmacology, 13, 960323. https://doi.org/10.3389/fphar.2022.960323; Zhang, W., He, Y., Tang, Y., Dai, W., Si, Y., Mao, F., Xu, J., Yu, C., & Sun, X. (2023). A meta-analysis of application of PD-1/PD-L1 inhibitor-based immunotherapy in unresectable locally advanced triple-negative breast cancer. Immunotherapy, 15(13), 1073–1088. https://doi.org/10.2217/imt-2023-0023
55. Läsche M, Emons G, Gründker C. Shedding New Light on Cancer Metabolism: A Metabolic Tightrope Between Life and Death. Front Oncol. 2020;10:409. Published 2020 Mar 31. doi:10.3389/fonc.2020.00409. För noggrann och teknisk diskussion, se e.g. Chae HS, Hong ST. Overview of Cancer Metabolism and Signaling Transduction. Int J Mol Sci. 2022;24(1):12. Published 2022 Dec 20. doi:10.3390/ijms24010012
56. Gerstberger S, Jiang Q, Ganesh K. Metastasis. Cell. 2023;186(8):1564-1579. doi:10.1016/j.cell.2023.03.003
57. Hanahan D. Rethinking the war on cancer. Lancet. 2014;383(9916):558-563. doi:10.1016/S0140-6736(13)62226-6
58. Ribeiro TB, Ribeiro A, Rodrigues LO, Harada G, Nobre MRC. U.S. Food and Drug Administration anticancer drug approval trends from 2016 to 2018 for lung, colorectal, breast, and prostate cancer. Int J Technol Assess Health Care. 2020;36(1):20-28. doi:10.1017/S0266462319000813
59. DiMagno SSP, Glickman A, Emanuel EJ. Accelerated Approval of Cancer Drugs-Righting the Ship of the US Food and Drug Administration. JAMA Intern Med. 2019;179(7):922-923. doi:10.1001/jamainternmed.2019.0584
60. Turner JH. Ethics of Pharma Clinical Trials in the Era of Precision Oncology. Cancer Biother Radiopharm. 2021;36(1):1-9. doi:10.1089/cbr.2020.4129
61. Di Maio M, Perrone F, Conte P. Real-World Evidence in Oncology: Opportunities and Limitations. Oncologist. 2020;25(5):e746-e752. doi:10.1634/theoncologist.2019-0647
62. Mailankody S, Prasad V. Overall Survival in Cancer Drug Trials as a New Surrogate End Point for Overall Survival in the Real World. JAMA Oncol. 2017;3(7):889-890. doi:10.1001/jamaoncol.2016.5296
63. Surh YJ. The 50-Year War on Cancer Revisited: Should We Continue to Fight the Enemy Within?. J Cancer Prev. 2021;26(4):219-223. doi:10.15430/JCP.2021.26.4.219
64. Turner JH. Prospect of Cure in Cancer Care. Cancer Biother Radiopharm. 2021;36(3):231-236. doi:10.1089/cbr.2020.4621
65. Trayer J, Rowbotham NJ, Boyle RJ, Smyth AR. Industry influence in healthcare harms patients: myth or maxim?. Breathe (Sheff). 2022;18(2):220010. doi:10.1183/20734735.0010-2022
66. Ibid.
67. Ozieranski P, Martinon L, Jachiet PA, Mulinari S. Tip of the Iceberg? Country- and Company-Level Analysis of Drug Company Payments for Research and Development in Europe [published online ahead of print, 2022 Mar 15]. Int J Health Policy Manag. 2022;11(12):2842-2859. doi:10.34172/ijhpm.2022.6575
68. Mulinari, S., Vilhelmsson, A., Rickard, E., & Ozieranski, P. (2020). Five years of pharmaceutical industry funding of patient organisations in Sweden: Cross-sectional study of companies, patient organisations and drugs. PloS one, 15(6), e0235021. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0235021
69. Rasmussen K, Bero L, Redberg R, Gøtzsche PC, Lundh A. Collaboration between academics and industry in clinical trials: cross sectional study of publications and survey of lead academic authors [published correction appears in BMJ. 2018 Oct 11;363:k4298]. BMJ. 2018;363:k3654. Published 2018 Oct 3. doi:10.1136/bmj.k3654
70. Heston TF, Olson AH. Independent or codependent?-industry, academics, and the publication of medical research. Ann Transl Med. 2018;6(Suppl 2):S115. doi:10.21037/atm.2018.11.70
71. Del Paggio, J. C., Berry, J. S., Hopman, W. M., Eisenhauer, E. A., Prasad, V., Gyawali, B., & Booth, C. M. (2021). Evolution of the Randomized Clinical Trial in the Era of Precision Oncology. JAMA oncology, 7(5), 728–734. https://doi.org/10.1001/jamaoncol.2021.0379
72. Lipitz-Snyderman A, Vater L, Curry M, et al. Cancer hospital advertising and outcomes: trust the messenger?. Lancet Oncol. 2019;20(6):760-762. doi:10.1016/S1470-2045(19)30316-X
73. Khatami M. Safety concerns and hidden agenda behind HPV vaccines: another generation of drug-dependent society?. Clin Transl Med. 2016;5(1):46. doi:10.1186/s40169-016-0126-1
74. Woloshin S, Schwartz LM. How a charity oversells mammography. BMJ. 2012;345:e5132. Published 2012 Aug 2. doi:10.1136/bmj.e5132
75. Prasad V, Lenzer J, Newman DH. Why cancer screening has never been shown to “save lives”–and what we can do about it. BMJ. 2016;352:h6080. Published 2016 Jan 6. doi:10.1136/bmj.h6080
76. Welch HG, Schwartz LM, Woloshin S. Are increasing 5-year survival rates evidence of success against cancer?. JAMA. 2000;283(22):2975-2978. doi:10.1001/jama.283.22.2975
77. Brodersen J, Kramer BS, Macdonald H, Schwartz LM, Woloshin S. Focusing on overdiagnosis as a driver of too much medicine. BMJ. 2018;362:k3494. Published 2018 Aug 17. doi:10.1136/bmj.k3494
78. Kalager M, Adami HO, Bretthauer M. Too much mammography. BMJ. 2014;348:g1403. Published 2014 Feb 11. doi:10.1136/bmj.g1403
79. Brodersen J, Kramer BS, Macdonald H, Schwartz LM, Woloshin S. Focusing on overdiagnosis as a driver of too much medicine. BMJ. 2018;362:k3494. Published 2018 Aug 17. doi:10.1136/bmj.k3494
80. Mandl KD, Manrai AK. Potential Excessive Testing at Scale: Biomarkers, Genomics, and Machine Learning. JAMA. 2019;321(8):739-740. doi:10.1001/jama.2019.0286
81. Dunn BK, Woloshin S, Xie H, Kramer BS. Cancer overdiagnosis: a challenge in the era of screening. J Natl Cancer Cent. 2022;2(4):235-242. doi:10.1016/j.jncc.2022.08.005
82. Bretthauer, M., Wieszczy, P., Løberg, M., Kaminski, M. F., Werner, T. F., Helsingen, L. M., Mori, Y., Holme, Ø., Adami, H. O., & Kalager, M. (2023). Estimated Lifetime Gained With Cancer Screening Tests: A Meta-Analysis of Randomized Clinical Trials. JAMA internal medicine, e233798. Advance online publication. https://doi.org/10.1001/jamainternmed.2023.3798
83. Parker, G., Hunter, S., Hogarth, S., & Miller, F. A. (2023). Industry involvement in evidence production for genomic medicine: A bibliometric and funding analysis of decision impact studies. PloS one, 18(4), e0285122. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0285122
84. Carr, D. J., & Welch, H. G. (2023). Assessing the Clinical Utility of Liquid Biopsies Across 5 Potential Indications From Therapy Selection to Population Screening: A Review. JAMA internal medicine, 183(10), 1144–1151. https://doi.org/10.1001/jamainternmed.2023.3603
85. Adami, H. O., Kalager, M., & Bretthauer, M. (2023). The Future of Cancer Screening-Guided Without Conflicts of Interest. JAMA internal medicine, 183(10), 1047–1048. https://doi.org/10.1001/jamainternmed.2023.4064
86. Meyers, D. E., Meyers, B. S., Chisamore, T. M., Wright, K., Gyawali, B., Prasad, V., Sullivan, R., & Booth, C. M. (2022). Trends in drug revenue among major pharmaceutical companies: A 2010-2019 cohort study. Cancer, 128(2), 311–316. https://doi.org/10.1002/cncr.33934