Att skapa nya arbeten inom den privata sektorn blir en primär och övergripande fråga i det framtida samhället. Målet är att skapa meningsfulla arbeten, som vilar antingen på en reell efterfrågan från kommersiella kunder eller gäller funktioner, som anses vara verkligen samhällsnödvändiga.
Se även del 1: Den Civila Välfärdsstaten – Ekonomisk politik och “den ofantliga sektorn”
Endast meningsfulla arbeten är motiverade och ekonomiskt varaktiga. I den utsträckning det är möjligt, försöker en frihetlig regering att anpassa rationaliseringen av offentliga sektorn till framväxten av nya företag och arbetstillfällen.
Avsedda reformer och senare automatiseringen, digitaliseringen, utnyttjandet av AI mm innebär successivt att ett betydande antal existerande arbetstillfällen försvinner. Antalet arbeten, som rätt automatiskt framkommer som en följd av ny teknik och reformerna, räcker inte alls.
Dessutom har genom massinvandringen tillkommit och fortfarande tillkommer ett stort antal arbetssökande, vilka nu är eller länge varit arbetslösa.
Genom invandringen finns idag ett stort antal människor utan tillräcklig yrkeskompetens för tillgängliga arbeten, vilket inledningsvis ställer krav på utbildning som även motverkar brister i språkkunskap, ovana avseende digitala system och eventuellt bristande beteende och arbetsvanor.
Ett särskilt problem gäller parallellt svårigheten för utländska akademiskt välutbildade personer att få inträde på den svenska arbetsmarknaden. Det är oklart, vad detta främst beror på.
Den höga frekvensen under senare år av subventionerade enklare arbeten för invandrare kan vara psykiskt viktiga för individen men belastar offentliga finanser och kan snedvrida konkurrensen, och bör skäras ned. Betydelsen av nya arbeten på nya områden beror på, att sådana särskilt kan bidra till den allmänna höjningen av levnadsstandarden.
Denna bakgrund innebär, att arbetet att förbättra förutsättningarna för det svenska näringslivet måste starta omedelbart den frihetliga administrationen tillträder. Det gäller en rad ändringar av skatter, avgifter och viss lagstiftning, som realiserar inriktningen av det offentliga att stödja nystartade företag.
Förändringen av den allmänna miljön för näringslivet berördes i Del 4 och är troligen av stor betydelse för att verkligen stimulera passiviserade och indoktrinerade medborgare att tänka fritt om sin yrkesinriktning och mål.
Att ha ett arbete är av många skäl ytterst viktigt för en individs upplevelse av sin levnad. Att t ex tillåta fackföreningsrörelsen att hindra inträdesarbeten till låga löner för unga eller mindre kompetenta individer är därför inte bara irrationellt utan inhumant.
Det hindrar direkt individens utveckling och lycka för någon maktförmån, som gynnar de fackliga organisationerna. Beroende på marknadernas oerhört viktiga roll i ett libertarianskt samhälle finns vissa begränsningar av människors ekonomiska handlingsfrihet. För att varaktigt upprätthålla verklig konkurrens på marknader och hindra en- eller fåtalsvälde, måste olämpligt beteende med sådana syften hindras.
Om ett mera varaktigt monopol hotar, eller oligopolföretag överenskommer om priser el dyl, är sådant beteende förbjudet och beivras. Det svenska beteendet hos multinationella företag, som allmänt i världen visar liknande tendenser, granskas.
För arbetet i övrigt råder full frihet inom lagens ramar, där traditionella civilrättsliga regler beaktas, och ägaren för det egna företagets ändamål ska kunna behålla den största delen av uppnått resultat.
Omvandlingen av den offentliga sektorn
Kostnaderna i svenska offentliga förvaltningar har tidigare varit mycket höga jämfört med utlandet (1). Läget år 2000 visade på en ”…mycket låg effektivitet och återspeglar därför inte den uppnådda välfärden. Svensk offentlig sektor hade år 2000 ett resurseffektivitetsindex på 0,57. För varje betald skattekrona fick svenskarna en välfärd motsvarande endast 57 öre.
Detta betyder att Sverige kunde ha uppnått samma välfärdsresultat med bara nära hälften av de skattemedel som förbrukades….Om svenska skattemedel förvaltades effektivt år 2000 skulle utgifterna varit 500 miljarder kronor lägre, utan att resultatet blivit sämre”(2).
Detta negativa tillstånd kan fortfarande existera även efter den rationalisering, som den digitala revolutionen (där Sverige befunnit sig i spetsen) torde ha åstadkommit i många fall. Övertaligheten inom delar av den offentliga sektorn är därför troligen ännu betydande, och kostnadsrelationen till andra nationer inte mycket förändrad.
Vårt lands höga skatter har då inte mycket att göra med påstådd välfärd, utan skälet är nog ineffektivitet, vilket medför, att en stor rationaliseringspotential finns. Med tanke på att borgerliga regeringar inte konsekvent genomfört kraftfulla rationaliseringar utan främst förvaltar den socialdemokratiska staten (se Del 2), krävs en annan – en frihetlig – regering, för att medborgarnas intressen ska beaktas i detta sammanhang.
Ett av flera skäl till ineffektiviteten är att i Sverige exempelvis existerar ett mycket stort välfärdsindustriellt komplex (Sveriges Kommuner och Regioner), vilket har stor politisk tyngd i varje regerings beslutsfattande (oavsett färg). Organisationen representerar och är inriktat på vård, skola och omsorg.
Kritik har framförts mot SKRs benägenhet att exempelvis favorisera sina medlemsorganisationers ”centrala” byråkratier på bekostnad av de verksamheter de har ansvar för (vård, skola och omsorg).
Belopp, som då tvingas fram till kommuner mm från centrala skattekällor via regering/riksdag, används därför inte i nödvändig utsträckning för kärnverksamheten utan istället för tillväxt av antalet chefer och administratörer:
”Statistik från SKR visar att administrativa tjänster mellan 2008 och 2020 ökat väldigt mycket jämfört med vårdpersonal. Högst är ökningen i Region Stockholm där byråkrater står för 62% av samtliga personalökningar. Detta jämfört med andelen barnmorskor som ökade med bara 7 procent och sjuksköterskor som minskade med 3 procent (2).”
Tendensen är densamma i övriga delen av landet. Antalet vårdanställda i förhållande till antalet administratörer minskade kraftigt det senaste decenniet. Kategorier såsom antalet politiker har samtidigt expanderat snabbt:
”… det finns en orimlig politikertäthet på kommunal och regional nivå. Västra Götaland har flest regionpolitiker i hela Sverige, nästan dubbelt så många som Skåne och Stockholm. I Västra Götaland finns det totalt 30 olika nämnder samt 19 styrelser för olika …frågor.”
Till detta kommer en snabb ökning av region- och kommuntjänstemännens löner:
”Flertalet kommuner har idag en kommundirektör med en genomsnittslön på 102000 kronor i månaden och upp till 15 nämnddirektörer med löner på runt 100 000 kronor i månaden”.
Löneökningarna i denna sektor är snabbare än i den privata.
Ineffektiviteten påverkas förutom av olämplig organisation och styrning, av faktorer som ledningspersoner, vilka väljs pga sina politiska åsikter osv. Så även tjänsteindustriella gigantiska komplex med stor kapacitet för politisk påverkan medför, att den ekonomiska politiken i ett libertarianskt samhälle med nödvändighet måste vara inriktad på stark rationalisering och strukturella reformer.
De traditionella argumenten för konkurrensutsättning av offentlig verksamhet är
den privata sektorns högre effektivitet och produkt/tjänstekvalitet, bättre tillgänglighet och mindre byråkrati.
Det sistnämnda skälet syns kunna vara av särskilt stor vikt i vårt land, men ett huvudskäl nämns inte ovan, nämligen kreativiteten och ett snabbare införande i produktionsprocessen av innovationer av olika slag.
Konkurrensutsättning kan vara ett första steg för ett i framtiden totalt överförande av beslutsrätten inkl då även äganderätten gällande verksamhet inom något område, som det offentliga verkar inom.
Kreativitet, initiativ- och handlingskraft värderas mindre i offentlig verksamhet, och byråkratiers försök att av olika skäl kontrollera innebär restriktioner för de privata företagens handlingsfrihet. Det kan vara fullt korrekt och legitimt men kan i vissa fall bara tillmötesgå byråkratins intressen.
När den borgerliga regeringen reformerade skolan och införde ett fritt skolval, tilläts exempelvis Skolverket att alltför mycket hindra skolföretagens tillämpning och experiment med nya undervisningsmetoder (3).
Se även del 1: Den Civila Välfärdsstaten – Ekonomisk politik och “den ofantliga sektorn”
Text: Dan Ahlmark, ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken ” Vakna upp! Dags att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Han arbetar idag som medborgarjournalist.
Referenser
- NewsVoice: Därför har Irland bättre välfärd än Sverige trots 50 procent lägre skatt
- NewsVoice: Sveriges Kommuner och Regioner har blivit en lobbyorganisation för en invasiv byråkratisk och politisk maktelit
- Epoch Times: Krönika: Den svenska skolans omvandling – Del 3 B
- Ljungberg, Swedberg, Söderbaum (2007). Betong väldet – om socialdemokratins kontroll och maktfullkomlighet, s. 61. Empron 2007.
Har börjat funder på om kungligt envälde ändå kan vara långsiktigt bättre än demokrati med oändligt svällande byråkrati och regelverk. Under förutsättning att den enväldige inser att denne styr på nåder av folket och när han hugger i byråkratin för att de slösa med den enväldiges pengar, är det folkets pengar han räddar åt folket.
Neoliberal rappakalja. Hur skulle borgerligheten överleva utan en stor medelklass, som hålls med konstgjord andning medelst höga skatter och offentlig sektor? Det är verkligen inte underklassen som behöver staten för sin överlevnad. Den ger dem vare sig arbete, karriär, status eller mening i livet. Inga avdrag heller för den delen.
Om vi tittar på USA försvagas nu medelklassen mycket genom energipolitiken och andra federala policies. Storindustrins allians med en ultraradikal demokratisk regering är på intet sätt bra för landet. Inflationen och bakomliggande peningpolitik tillsammans med allt högre offentliga utgifter urholkar medelklassen precis som på 30-talet i Tyskland.
Medelklassens deltagare som offentliganstälda på områden, som expanderats av rent politiska skäl och utan någon reell efterfrågan från samhället, kommer naturligtvis minska. Men det har alltid varit en konstgjord del av samhället. Vilken effekten på medelklasssens storlek blir när expansionen av ekonomin inträffar, får vi se. Jag gissar att medelklassen kommer att klara sig bra. Marxistiska teorier om att ekonomin går mot en ständigt större proletär klass har aldrig hållits. Medelklassen skapades just i fria ekonomier.
“Målet är att skapa meningsfulla arbeten, som vilar antingen på en reell efterfrågan från kommersiella kunder eller gäller funktioner, som anses vara verkligen samhällsnödvändiga.”
Har jag fått det rätt? Så det finns en verklig efterfrågan från de kommersiella kunderna, men inom den privata sektorn verkar det som om det fattas de där extra kryddorna av meningsfulla jobb som bara en Herr Nisse kan tillföra?
Kan vi förvänta oss att se Herr Nisse dyka upp som en modern arbetsmästare och skapa mirakeljobben vi alla längtar efter?
Jag ser redan fram emot hans entré med en verktygslåda full av kreativitet och en mystisk förmåga att förvandla tråkiga sysslor till äventyr!
Omvandlingen av den offentliga sektorn tar naturligtvis tid, i vissa fall flera decennier. Att offeentliga sektorn minskar kraftigt medför inte att den försvinner utan att den privatiseras,effektiviseras och utvecklas. Hur tidigare områden kommer att förändras i privata händer vet vi inte och därmed inte sysselsättningskonsekvenserna. Sannolikt kommer dock sysselsättningen att minska eftersom ineffektiviten idag är hög. Det gäller vanligtvis dock inte de lägre , i verksamheten arbetande grupperna, men chefsskiktet som ofta är på tok för stort. Antalet chefer är betydande.
Vilka arbeten som kan tillkomma i den för närvarande privata sektorn i en fri ekonomi, där människor tillåts behålla en stor del av vinsterna, och samhället välkomnar privata initiativ och placerar entreprenörsskap som samhällets viktigaste kraft, är också svårt att exakt. Vad vi kan tro är att en BNP-ökning baserad på meningsfull aktivitet väntar och därmed många flera arbetstillfälen. Den svenska tillväxten kommer att öka, vilket suger upp arbetskraft.
Varifrån skulle dessa akademiskt välutbildade personer komma ifrån, kanske frågan kunde besvaras med det.
Systemet kommer aldrig att fungera med en massa bidrag till företag. Ett företag som inte är självförsörjande skapar aldrig nya jobb. Dom kan erbjuda jobb en tid om dom får bidrag.
Staten belastas med utgifter av bidrag som rot. Innan rot infördes så kostade typ en badrumsrenovering 60 000kr innalles.
Efter kostade den 150 000, pengar direkt till föratagen, alltså bidrag.
STatliga bidrag kommer naturligtvis att för det mesta bortfalla. Istället erbjuds mycket bättre förhållanden att verka som företag, lägre skatter och lägre socialutgifter och ett samhälle med det privata näringslivet och frihet som samhällsprioritet. Det sista är nog viktigare än det första.
Vi kan inte idag föreställa oss effekten av det samhället. Det kommer att förändra och vitalisera hela arbetslivet. Det är inte bara ett antal reformer; det är en revolution, och där fokus är på ekonomisk utveckling. Företagandet och dess förutsättningar kommer att hela tiden vara i fokus. Hela vår värderingsbild kommer att förändras.