Claes Hedberg om den svenska ensamheten

60% av alla svenskar känner sig ensamma och mer än 40% av alla hushåll i landet är enmanshushåll. När Claes Hedberg drabbades av den ofrivilliga ensamheten i samband med en skilsmässa 1988 förstod han att han inte var ensam om att vara ensam, men hur skulle han finna nya vänner?

Claes Hedberg beslöt sig för att skapa en klubb för ensamma. I augusti 1989 hade singelklubben New Friends premiär. “New Friends blev inte bara ett sätt för mig att komma ur min egen ofrivilliga ensamhet utan även ett sätt att hjälpa andra”, säger han.

I Sverige har det sedan länge funnits en tro på individualism, självständighet och självförverkligande. Social ingenjörskonst blev tidigt ett viktigt verktyg för politiker att åstadkomma en omdaning av samhället, en förändring som i många avseenden syftade till att lösgöra svensken från traditionella familjestrukturer, med resultatet att individen blev samhällets nya medelpunkt.

Som en konsekvens av det verkar svensken ha blivit berövad förmågan att umgås. Allt fler finner sig vara ensamma. Till det ska läggas att hälften av alla ingångna äktenskap i Sverige blir upplösta av olika orsaker. Mer än fyra av tio hushåll i Sverige är enmanshushåll, det framgår av SCB:s statistik över hushållstyper från förra året.

Sex av tio svenskar känner sig ensamma och cirka 17 procent av befolkningen äter läkemedel för att förbättra sin psykiska hälsa. Över en miljon svenskar äter antidepressiva medel.

– Ensamheten är ett av våra största samhällsproblem. Skilsmässor slår nya rekord och enmanshushållen blir fler och fler, säger Claes Hedberg.

När han startade sin klubb för ensamma år 1989 rådde ett annat samhällsklimat, men i stora drag såg bilden av den svenska ensamheten likadan ut då som nu. Claes hittade en lösning för dem som ville bryta sin ensamhet, en lösning som kom att förändra tillvaron för tusentals människor.

– New Friends blev inte bara ett sätt för mig att komma ur min egen ofrivilliga ensamhet utan även ett sätt att hjälpa andra. För mig blev arbetet med klubben till ett kall. Det kändes meningsfullt att få hjälpa människor ur ensamhet och isolering, säger han.

Claes inledde sitt yrkesliv som discjockey i olika nöjessammanhang. Våren 1968 startade han Örebros första diskotek sjutton år gammal. Sedan var han discjockey på rederiet Svenska Lloyds Englandsbåtar.

Därefter nöjeskonsult, radiopratare och festfixare i Göteborg innan han blev erbjuden jobb som nöjeschef på rederiet Stena Line. Det var ett yrke som i längden inte gick så bra att kombinera med familjeliv och han drabbades av en skilsmässa 1988.

– Efter min skilsmässa kände jag mig ensam. Min kvinna och min dotter flyttade ut, det blev tyst hemma. Jag kände av en påtvingad ensamhet, väggarna talade, minnena satt där, och jag mådde dåligt. Jag ville ta initiativet till att finna nya vänner, eftersom den närmaste vänkretsen var min frus syskonskara och en del ytliga vänner.

Han började annonsera efter likasinnade i lokaltidningar och fick flera tusen svar. Tanken var att föra samman dem som sökte nya vänner och ny gemenskap, göra trevliga saker tillsammans och lära känna andra under trivsamma former. I slutet av 80-talet var kontaktannonser i tidningar den enda möjligheten att få kontakt med andra.

– Jag fick mängder av svar. Det fanns ett stort behov, många människor satt ensamma efter skilsmässor och dödsfall. De ville egentligen träffas, men de hade svårt att få kontakt, säger han.

I augusti 1989 hade singelklubben New Friends premiär. Fyrahundra ensamma hjärtan kom till premiären på Hotel Sheraton i Göteborg.

Claes berättar att kaféträffar blev navet i klubbens verksamhet, enkla möten där människor av skiftande åldrar kunde mötas och umgås på ett lättsamt och naturligt sätt. Programhäften som utkom varannan månad knöt samman de aktiviteter som erbjöds: allt från kaféträffar, promenader, biobesök och fester till segling, fjällvandringar och temakvällar.

I storstäderna var utbudet mer varierande och kunde uppgå till 15-20 träffar per månad. Klubben växte till att 1991 omfatta även Stockholm och Malmö.

– Klubbens målsättning var att hjälpa ensamma människor till ett mer meningsfullt liv. De flesta kom dit utan förutfattade meningar med ett öppet sinne. Alla ville träffa nya vänner och komma in i en ny gemenskap, säger han.

Till posten som ambassadör för New Friends lyckades Claes värva RFSU-ordföranden och författaren Maj Fant, som bland annat skrev boken Ensamliv (1984).

– Hon tyckte att det var fantastiskt att en man ville starta en klubb för ensamma. Hon accepterade att bli gudmor för klubben och på premiären höll hon ett anförande och klippte det blågula bandet.

Efter medverkan i tv-programmet Nattcafé med Siewert Öholm sommaren 1991 överöstes Claes postbox med femtusen brev från intresserade i Stockholm.

– Under en informationsträff på hotell Anglais vid Humlegården stod cirka 800 människor i kö. Den sträckte sig ända ner till Svampen på Stureplan. Det kändes stort och det var precis rätt i tiden.

Blev du förvånad över det stora intresset för klubben?

– Ja, det blev jag. Jag hade inte kunnat tro att så många skulle nappa på det här. Utan min mors hjälp hade New Friends inte kunnat starta i Stockholm; jag hyrde en postbox på Östermalm som hon tömde regelbundet. Jag bodde i Göteborg och trycket blev enormt sedan jag hade medverkat i tv-programmet.

Under hela 1990-talet kunde New Friends växa och etablera sig i allt fler städer. Klubben registrerade 2500 nya medlemmar i Stockholm på två veckor i september 1991.

Eskilstuna kom att bli klubbens nya bas från år 2000. Härifrån kunde Claes nå sex av landets största städer inom en dryg timme. New Friends växte och kom att finnas i 38 städer från Luleå i norr till Malmö i söder.

– Det blev ett så stort intresse att jag hade svårt att säga nej. Det gällde för mig att hitta personer i varje stad som var villiga att på ideell basis hjälpa till och skapa lokala aktiviteter och vara värdar och värdinnor.

Sverige har sagts vara världens ensammaste land, inte minst när vi i media får läsa om människor som har dött ensamma och legat avlidna i månader innan de upptäcks. Är ensamhet en svensk företeelse?

– Ja, det har skrivits många böcker i ämnet. I början av 90-talet lyssnade jag på en föreläsning av en professor i Lund, som hade skrivit en bok om att vi blir mer ensamma när vi bor tätt. Sedan länge har människor sökt sig till städerna som har växt, men det har visat sig att fler och fler blir ensamma ju tätare vi bor.

Vi hälsar knappt på grannarna och blir anonyma för varandra. Förr i tiden möttes man på kyrkbacken, en naturlig träffpunkt som har försvunnit. De flesta svenskar är blyga och rädda för att göra bort sig. De vill inte lämna ut sig, de vill ha sin integritet. Vi är inte så spontana och det är ett hinder för oss.

Vi människor måste ändå klara av att vara ensamma, för det är ju en del av livet, eller?

– Ja, man brukar säga att om man inte klarar av att vara ensam och tycka om sig själv – då kan man inte tillföra en annan människa någonting heller. Jag har stött på många, framför allt män, som när deras kvinnor har lämnat dem eller avlidit, knappt har kunnat laga mat.

Det finns många skamkänslor och tabun kring ensamhet, hur ser du på det?

– Ja, det är precis som med allting annat – man tror att det drabbar andra, inte en själv. Är ensamheten inte självvald så mår man ofta dåligt. Då är den något som tär både på kropp och själ. Men är den självvald kan det till och med vara skönt att få tid för sig själv. På engelska finns det som bekant två ord för ensamhet – alone och lonely.

Det första är mer positivt, medan det andra är en känsla av att vara ensam och övergiven.

Stämmer det att hur bra man mår till stor del beror på hur täta och nära kontakter man har med andra människor?

– Det är självklart! Vi behöver gemenskap och kärlek för det ger näring åt själen. Om vi har en familj, ett arbete vi trivs med, en ordnad ekonomi, vänner, en meningsfull fritid och en fungerande hälsa, så mår vi bra. Men när något av detta fattas oss, och speciellt om vi inte träffar andra människor och umgås, utan känner oss ensamma, ledsna och övergivna, då är det lätt att hamna i negativa tankar, vilket är destruktivt.

I värsta fall kan det leda till att man vill avsluta sitt liv. Då har man ändå ett ansvar för sig själv och sin omgivning att ta tag i situationen.

Du nämnde att ensamhet kan få förödande konsekvenser?

– Ja, jag har nog räddat en hel del människor från att ta livet av sig. Andra medlemmar har också varit till hjälp när de sett att någon mått dåligt. Att visa andra medkänsla och omtanke är viktigt, man ska inte behöva gå till en terapeut med allting.

I New Friends fanns det alltid människor som var i en liknande situation. Jag har många exempel på människor som lyfte sig själva.

Har vi förlorat förmågan att interagera med andra människor?

– Ja, det beror på var och en hur utåtriktad och modig man är, om man vågar öppna sig. Jag har sett många blyga personer som klivit fram och hjälpt till i klubben på olika sätt, de blev mer modiga. Ska man gå genom livet blyg och bara existera eller ska man anta utmaningen och leva livet fullt ut?

– Jag har själv varit blyg, vindögd ända tills jag var sjutton år. Jag blev mobbad och retad och när någon skrattade på tio meters håll, trodde jag att de skrattade åt mig, vilket inte var så roligt. Sedan blev jag en duktig simmare och då växte självförtroendet, och när de sedan opererade ögonen på mig blev jag riktigt modig.

Alla har nog en viss blyghet i sig och det kan faktiskt vara charmigt också att vi även har den sidan.

Av de människor du kom i kontakt med, var det kanske vissa som rent av led av en oförmåga att umgås med andra människor?

– Jo, så var det och då kunde jag ge dem hjälp på traven genom att ordna speciella aktiviteter för blyga män och matlagningskurser för de som knappt kunde koka ägg.

Fastnar många människor i ofrivillig ensamhet efter en skilsmässa eller ett dödsfall?

– Jo, så är det ju, det är inte så lätt. Det blir som en smäll, vilket man oftast inte är beredd på. Det blir en chock och även mängder av praktiska och ekonomiska problem. När man hamnar i ofrivillig ensamhet efter ett dödsfall längtar man kanske efter att bli berörd eller att någon lyssnar på en.

Att hälften av alla giftermål spricker innebär många tragedier. Det gäller att inte hamna i fiendskap med varandra så att barnen drabbas. Jag har själv gjort många missar och inte lyckats i alla mina relationer, men man får dra lärdom och gå vidare.

Hanterar kvinnor och män ensamhet på olika sätt?

– I New Friends ville kvinnorna ha mer tid på sig att lära känna männen, medan männen ofta var snabbare att hitta en ny partner. Jag har sett män och kvinnor som har börjat umgås tätare och blivit par trots att de kanske inte ens såg åt varandra i början, men hittade varandra med tiden.

Vad var den gemensamma nämnaren för de som sökte sig till klubben?

– Själen behöver gemenskap och kärlek, utan detta tynar vi bort. Sätter man in ofrivillig ensamhet och rädslor i dess ställe, kan det bara gå utför. För de som vågade ta steget och gå med i gruppen, så började det i stället gå uppåt. Sammanlagt har det varit över 30000 medlemmar under åren 1989-2013.

Det verkar som om problemet med ensamhet till viss del är ett svenskt fenomen och inte lika framstående i södra Europa?

– Ja, samhället har delats upp med åldringar på hemmet och barnen i förskola och skola. Det har blivit institutionaliserat. Trots att fler bor i städer så ökar ensamheten. Gemenskap och omtanken om andra är större på landsbygden och i mindre samhällen.

Runt Medelhavet umgås familjerna i tre generationer och ofta bor alla hemma och man ställer matgrytan mitt på bordet, sitter runt bordet och umgås. Det är fruktansvärt att det har blivit så uppdelat i vårt land. Det är tokiga politiker som har bestämt det här, vilket vi måste ändra på.

Högtider kan vara ett kritiskt ögonblick för många ensamma. Har du några tankar om det?

– Ja, speciellt jul och nyår. För dem som inte hade möjlighet att träffa en familj, så brukade jag ordna så kallade inför-julen-träffar i alla städer. De som inte hade någon att fira jul med kunde träffa andra som kände likadant och ordna ett knytkalas. Jag försökte stimulera till att de inte skulle behöva sitta ensamma och många var tacksamma för det.

Vilken var den mest uppskattade aktiviteten under åren med New Friends?

– Ja, det var många roliga aktiviteter. Jag minns en man i Göteborg vars yrke var att renovera bilar av märket Rolls-Royce. På fritiden odlade han rosor. Han inbjöd till en aktivitet som hette Rosor och Rolls-Royce. Folk tyckte det var spännande och det kom fullt av medlemmar till hans uppdukade kaffebuffé.

Det var en särskilt minnesvärd och fantastisk upplevelse. Han gick runt och berättade om många speciella rosor av olika sorter och visade bilar; han bjöd på sig själv helt enkelt.

På den tiden fick du ofta frågan av journalister hur många par som hade bildats tack vare klubben. Vad tycker du om den frågan?

– Jag tyckte den var lite löjlig för det var inte därför som klubben kom till utan det var framför allt för att folk skulle komma ur den ofrivilliga ensamheten, börja leva igen och upptäcka nya möjligheter. Sammanlagt blev jag bjuden på över hundra bröllop.

Det var inte det viktigaste att det bildades par utan att människor kom ur ensamheten, fick gemenskap med likasinnade och därmed en mer meningsfull fritid och började må bättre.

– Jag uppskattar att var tionde medlem av sammanlagt 33000 träffade en partner. Det var tretusen som träffade en partner, alltså bildades 1500 par tack vare klubben. Jag tror att många av äktenskapen håller för att de lärde känna varandra och såg varandras inre skönhet.

Sammanlagt gjorde New Friends 125 resor till 47 länder under tjugo års tid, stämmer det?

– Ja, det var upp till sju resor om året ibland. Jag fick resa mycket, men samtidigt var det ett stort ansvar. Till Skagen reste vi många gånger med buss. Där spelade vi brännboll på stranden. Gifta par som kunde se oss blev nog allt lite avundsjuka, för vi såg ut att ha så skojigt. Ibland frågade de vilka vi var, och vi svarade att vi var en singelklubb.

Andra resor gick till Brasilien, Dominikanska republiken, Amsterdam, Sardinien, Grekland, Rom, Paris, London, Wien, Budapest, Kanarieöarna, Thailand, Egypten, Oman och Marocko.

Det krävs en del färdigheter vad gäller planering och ledarskap för att gå i land med det här, eller hur?

– Klubbresorna till olika länder förde samman folk från hela Sverige. Det viktigaste var att vi träffades under en längre tid och hittade på olika saker tillsammans i olika typer av sammanhang. Människor stöttes och blöttes och på så sätt lärde många känna varandra och upptäckte att de hade gemensamma intressen.

Omkring år 2005 började Claes att känna av konkurrensen från alla nya dejtingsajter på nätet som erbjöd snabba kontakter. Han fick allt svårare att värva män till klubben och när klubben kom att bestå av mestadels kvinnor började han lägga ner i mindre städer och år 2013 upphörde New Friends att existera.

– Jag lade ner klubben stegvis. Det kändes svårt att lägga ner klubben, men de ekonomiska förutsättningarna fanns inte längre, min motivation avtog och jag började alltmer att intressera mig för och forska kring Palmemordet.

Sedan dess är det Palmespaning som gäller för Claes Hedberg och han har skrivit två böcker i ämnet: En oväntad vändning, som utkom 2017 och Ett lurat folk – Teatermordet på Olof Palme, som utkom år 2022.

Du la ned din själ i detta arbete under 24 år. Vad har klubben betytt för dig?

– Den har gett mig fantastiska ögonblick och många nya vänner. Jag trodde inte att det skulle bli så stort. Mina erfarenheter från rese- och nöjesbranschen kom väl till pass och jag älskade att vara reseledare.

– Min insats under 24 år är en droppe i havet, men ack så viktig både för mig och de flesta av de många tusen ofrivilligt ensamma som fann nya vänner och en meningsfull fritid och framtid, säger Claes Hedberg.

Hur har det här arbetet kommit att berika ditt liv?

– Jag har fått otroligt mycket kärlek och uppskattning för vad jag åstadkommit. Än i dag möter jag människor som har varit med i New Friends. Många är tacksamma för mina insatser och det är det bästa betyg jag kan få!

Text och foto: Björn Lindén

Artikeln är tidigare publicerad i tidningen 2000-Talets Vetenskap som utkommer fyra gånger per år.