Under 1900-talet och fram till vår tid har innebörden av hälsa alltmer reducerats till funktionsduglig, symptomfri, arbetsför. Knutor på stämbanden opereras bort ”för säkerhets skull” utan att orsaken bakom det synliga sjukdomsresultatet utreds och botas. Eksem undertrycks med våldsamma läkemedel av kosmetiska skäl till dess att patienten utvecklar allergier, astma, bronkit, depressioner eller hjärtsvikt.
WHO:s definition från 1948 lyckas ändå ta upp helhetsbilden i en enda mening, om än en smula generaliserande:
”Hälsa är ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom.”
För Hippokrates, ”läkekonstens fader” 460 f. Kr. – 370 f. Kr. och Platon, grekisk filosof, författare och matematiker 427 f. Kr.-347 f. Kr. var hälsa ett helhetligt begrepp, ett samspel mellan kropp och själ.
Galenos, grekisk läkare 129-199, presenterade balansteorin; att de fyra elementen måste harmoniera med varandra för att individen ska kunna sägas vara vid god hälsa.
Vesalius, läkare och anatom, ”grundare av den moderna anatomiska vetenskapen” 1514-1564, arbetade med dissektioner av människokroppar och visade ett biologiskt samband mellan symtom och sjukdom.
Svenska Nationella hälsokommitténs definition av arbete med hälsa låter så här:
”Den process som ger människor möjlighet att öka kontrollen över sin hälsa och befrämja den. /…/ För att detta ska kunna uppfyllas måste människan ges förutsättningar att kunna påverka de faktorer som kan begränsa dessa möjligheter /…/ den process som hjälper människor att uppleva en känsla av sammanhang liksom ett fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande.”
Om vi använder oss av ett vanligt synonymlexikon får vi upp följande synonymer till ordet hälsa (fornsvenska hælsa): Välfärd, lycka, friskhet, vigör, styrka, kraft, livskraft, välgång, hälsning. Ordet har släktskap med hell (att önska någon lycka) och hel (dels i sin helhet, dels frisk, utan skada) och hela (helbrägda, bota), samt helig (som ej får skadas).
Enligt Nationella Folkhälsokommittén är stress och belastning, socialt stöd och sociala nätverk, arbetssituation, självförtroende, förmåga att ha kontroll över sin tillvaro, hopp samt framtidstro faktorer som kan påverka hälsan.
Kort uttryckt kan vi säga att det i dag finns två sätt att se på och mäta hälsa:
- Den holistiska definitionen där helheten beaktas och vägs in (det fysiska, känslomässiga, mentala, andliga, sexuella, sociala) och
- den biostatistiska definitionen där det som avviker från ett normalvärde är detsamma som ohälsa.
Skolmedicinen använder sig av definition två, den biostatistiska, som hör ihop med Vesalius dissektion av människokroppar på 1500-talet som i sin tur präglat den moderna kliniska vetenskapen som försöker förstå liv genom att studera död materia.
Är en person frisk om alla blodprover visar sig vara normala men samma person säger sig ”vara trött och må dåligt”? Den holistiska läkekonsten kan väga in ”vara trött och må dåligt” i diagnosen, men den biostatistiska läkekonsten konstaterar att personen i fråga är frisk.
Omvänt är en person – enligt biostatistisk läkekonst – med högt blodtryck eller höga kolesterolvärden sjuk trots att personen i fråga med bestämdhet säger sig må hur bra som helst.
Holistisk läkekonst visar att personen mycket väl kan vara frisk, eftersom ett normalvärde bara är statistik och människor är individer med egna individuella ”normalvärden” (två personer med olika blodtryck kan må lika bra eller lika dåligt).
Personen med högt blodtryck som mår bra kan bli sjuk av att gå till läkare och få konstaterat att blodtrycket är för högt, förutsatt att han eller hon är känslig för andras åsikter, inte minst en auktoritets åsikt, i den aktuella stunden.
Besked om avvikelse riskerar att skapa sjukdom hos en annars i grunden fullt frisk människa. Därför bör skolmedicinens tillvägagångssätt och brist på holistisk syn och förståelse starkt ifrågasättas.
Hälsa handlar kanske bland mycket annat om värdighet, självrespekt, lust och kreativitet, inte om normalvärden och beräknad livslängd.
När livslängden ökar i väst, men allt fler blir beroende av syntetisk medicin ges vi en statistik som haltar och ljuger. Vi blir generellt sett äldre, men mår vi bättre? Människor kunde leva ett långt liv förr i tiden också.
Samuel Hahnemann, homeopatins fader, dog 1843 vid en ålder av åttioåtta år. Hippokrates – vars tes ”det som gör dig sjuk kan också göra dig frisk” är förknippad med just homeopatisk läkekonst – sägs ha blivit nittio år och det var för 240 år sedan!
Finns då värdigheten kvar hos en människa som ”tvingas” äta tjugo eller tjugofem olika syntetiska mediciner om dagen, varav minst hälften ordinerats för att hämma de biverkningar som de andra medicinerna ger. Finns självrespekten kvar?
Om vi tänker oss en kvinna som efter en höftledsoperation, en diagnos (diabetes) och en flytt till äldreboende inte är sitt forna jag. Hon sitter mest bara och väntar. Vården har rekommenderat henne att leva efter ett strikt och tråkigt matschema. Hon orkar inte upprätthålla sina hobbys, ingen har tid att prata med henne annat än när recept skrivs ut och fysiska undersökningar görs (och knappt ens då).
Hon blir kanske 85 år, men hennes livslust tog slut vid 73. Hennes blodtryck och andra värden är visserligen balanserade med hjälp av medicinerna, så i ett biostatistiskt sammanhang är hon ”frisk”.
Men om vi tänker efter och beaktar WHO:s definition och andra här nämnda definitioner av hälsa – lever kvinnan i exemplet ett liv grundat på värdighet? Upplever hon en känsla av sammanhang? Upplever hon ett fysiskt, känslomässigt, mentalt och socialt välbefinnande? Har hon kontroll över sin tillvaro?
”Men kvinnan är ju gammal! Då är det inte så konstigt att hon är sjuk och måste äta mediciner. Hon ska vara glad för den högteknologiska och effektiva vård som erbjuds. Så bra har minsann inte alla det. Tänk på afrikanerna. Tänk på hur det var förr!”
Myten om ålderdom som ett skröpligt och sjukligt tillstånd lever kvar in i vår tid. Det gör myten om att vi ska vara tacksamma för det lilla också. Kulturella fenomen som färgar av sig på oss vare sig vi vill eller inte, vare sig vi är medvetna om det eller inte, men ohälsa verkar inte alls ha med ålder att göra.
Vad är då ohälsa, förutom en avvikelse från ett normalvärde?
Ohälsa borde rimligen vara motsatsen till hälsa, det vill säga passivitet, brist på självrespekt, avsaknad av värdighet, ensamhet som inte är självvald, oförlösta känslor, själslig missväxt, dåligt självförtroende, olycka, överdriven ängslan, apati eller ångest inför framtiden.
Rädslan för smitta, för bakterier, för sjukdom och död tycks mer framträdande och påtaglig än någonsin tidigare.
När vi vaccinerar hela befolkningar är det kanske ett symtom på rädslan för döden, som i en förlängning är detsamma som rädslan för att leva.
Kanske är vi helt enkelt rädda för att leva livet fullt ut. Kanske har det blivit fult att njuta, skratta, ta för sig, vara frisk och frodig, vara medicinfri och unik. Kanske har det alltid varit något fult och nästan onormalt i vår kultur, en avvikelse, rent biostatistiskt?
Text av Stefan Whilde (Stefanwhilde.se), författare, fristående klassisk homeopat, grundare av och lärare i Whildes Homeopatiska Skola
Relaterat