Anförandet av USA:s nye försvarsminister Pete Hegseth vid NATO:s toppmöte om Ukraina den 12 februari i Bryssel var ett politiskt bombnedslag. Vita Huset accepterade i princip Rysslands alla krav på Ukraina. USA kommer dessutom inte längre att sponsra NATO i Europa.
Alliansens europeiska medlemmar nu måste höja sina försvarsanslag till 5% av ländernas bruttonationalprodukter (BNP), men kommer Europa verkligen göra detta?
Det amerikanska beskedet kom som en kalldusch för den brittiska försvarsministern John Healy som var NATO-mötets ordförande. Direkt efter den amerikanska avsiktsförklaringen grep han mikrofonen och stoppade den planerade frågestunden med journalister på plats och beordrade dem att lämna salen.
De amerikanska huvudpunkterna:
- En återgång till hur gränserna såg ut innan 2014 är inte realistisk. I praktiken innebär detta att USA erkänner Krimhalvön som rysk.
- Ukraina kommer inte att tillåtas bli medlem i NATO.
- Eventuella fredsbevarande trupper från Väst på Ukrainskt territorium (under FN-flagg?) kommer inte att komma från NATO och inte heller att åtnjuta skydd av NATOs paragraf 5, om solidariskt stöd vid krig.
- Under inga omständigheter kommer USA ha soldater på ukrainskt territorium.
USAs besked till Ukraina, Europa och världen
Konsekvenser för Europa
Det amerikanska beskedet satte London, dess huvudallierade i Europa, i en svår sits.
Även om ryssofobin i västeuropa är utbredd, är också misstron mot kriget både kraftigt och ökande. Efter Washingtons avhopp faller nu ledarskapsrollen för proxykriget mot Ryssland mer eller mindre automatiskt, om inte officiellt, på Storbritannien – vars försvarsminister alltså uppvisade tecken på upprördhet efter den amerikanska avsiktsförklaringen.
Sedan inledningen på Rysslands militära intervention i Ukraina 2022 möter i dag 23 av NATO:s 32 medlemsländer målet på försvarsutgifter om 2% av BNP. År 2018 klarade bara sex länder detta.
Frågan är hur det amerikanska kravet, på mer än en fördubbling av NATO-medlemmarnas försvarsutgifter till 5% av BNP, påverkar sammanhållningen i alliansen efter att USA backar ut.
Efter den amerikanska passningen är London den huvudstad som i dag springer med bollen i proxykriget mot den Ryska Federationen i Ukraina.
Vilket blir beslutet i White Hall i London?
Gilla läget och låta freden vinna eller fortsätta kriget, kanske via en ”ukrainsk” kärnvapenattack mot Moskva, i hopp om att en gång för alla knäcka den Ryssland och stycka upp och dela ut dess landsändar till grannländerna?
Den amerikanska agendan
När Trumpadministrationen erkänner Rysslands militära seger i Ukraina och säkerhetsbehov i Europa som legitima, betraktas i kontexten av Washingtons övriga utrikespolitiska initiativ, framtornar bilden av ett USA som i dag förbereder sig för en lång epok med bipolär maktfördelning i världen.
Ett slags Kalla Kriget 2.0, men mindre konfrontativt. Ideologiskt finns det inte längre mycket att käbbla om. Det kommunistiska Sovjetunionen gick ur tiden för drygt decennier sedan. Ryssland och USA är marknadsekonomier med dominerande kristna värderingar – i synnerhet efter Trump dumpat LGBTQIA-agendan, avvecklat CIA-fronten USAID och förklarat att det bara finns två kön: man och kvinna.
Bilden förstärks av USA:s konsolidering av gränsen söderut, den ökade kontrollen över centralamerika, samt Washingtons uttalade önskan att expandera norrut och göra Kanada och Grönland till USAs 51:a och 52:a delstater.
Referenser och relaterat
- NATO: Ukraine Defense Contact Group: Opening remarks
- Politico: Record 23 countries hit 2 percent defense spending target, NATO says
- Britiska regeringskanlsiet: John Healy
- NewsVoice: Kiev anklagas för att försöka dra in NATO i krig mot Ryssland i Sveriges närområde
