Nu är det ungefär fem år sedan Sverige drabbades av coronaviruset och medierna svämmar över av artiklar om pandemin – framför allt med fokus på nästa pandemi. Det är nästan så det verkar som om både medier och politiker längtar efter nästa gång världen ska drabbas.
Att medierna gillar tanken på en ny pandemi är förstås inte så konstigt. Sjukdom och död ger klick och klick betyder pengar i form av annonsintäkter. Jag kan inte ens räkna till hur många gånger medierna har försökt att skapa rädsla för en ny pandemi av enstaka influensafall, några barn som insjuknat efter att ha ätit självdöda fladdermöss och en handfull fågelinfluensafall på andra sidan jordklotet.
Politikerna, å sin sida, tycks närmast gnugga händerna vid tanken på att få en ny pandemi på halsen – inte för att de önskar människors död utan för att kunna implementera allt de anser ha lärt sig vid den förra.
Socialminister Jakob Forssmed säger i en intervju i DN att Sverige kommer att stå bättre rustat vid nästa pandemi och han berättar också att man tillsatt en utredning som under våren ska lägga fram flera förslag för en bättre pandemiberedskap.
Utredningen är tänkt att utmynna i förändringar i smittskyddslagen och en ny nationell pandemistrategi. Det ska, enligt Forssmed, bli ”en pärm som man ska kunna ta ner från bokhyllan för att se vem som gör vad i den här situationen”.
Man behöver inte vara särskilt smart för att förstå att den nya pandemistrategin kommer att medföra nya möjligheter för de styrande att inskränka medborgarnas frihet. När covid slog till gick det ju oerhört snabbt att stifta nya lagar – vips så var det i stort sett bara dåvarande statsministern Stefan Löfven och hans närmaste medarbetare som hade oinskränkt rätt att röra sig fritt i julhandel, på fjällsemester och på mellandagsreor.
Man kan lätt föreställa sig att regeringen – oavsett färg – vill att det ska gå ännu snabbare att ta till tvingande och obligatoriska åtgärder.
Vad jag funderar mest över är varför man inte fattar lika snabba beslut när det gäller klankriminaliteten. Den är visserligen inte en fullskalig pandemi (det finns länder som agerat på ett sätt så att den här typen av brottslighet inte fått fäste) men däremot en landsomfattande epidemi. Den hemsöker varje del av vårt samhälle – från gator, torg och bostadskvarter där skjutningar, bombdåd, våldtäkter, mord och rån blivit vardagsmat till infiltration av polisen och andra myndigheter.
Här skulle det sannerligen vara på sin plats med korta beslutsvägar, tvingande restriktioner och tuffa tag.
Text: Bitte Assarmo | artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
