Strejkvakten vid Teslas anläggning Björn Andersson intervjuas i Helsingborgs Dagblad den 30:e april: Den svenska modellen ”är i min värld mer svensk kultur än Sven-Ingvars, surströmming och några ’små grodor’ på midsommar”. Hans kollegor i vaktstyrkan har nog samma mening.
Jag har inte särskilt följt avtalens utveckling på arbetsmarknaden, men har fått följande intryck av det övergripande skeendet: vakterna är helt vilseförda av den förljugenhet som kännetecknar alla totalitära rörelser, ex.vis socialismen. Denna är den gemensamma grunden för fascism, kommunism och nationalsocialism, nazism. Den förutsätter att ”allt är politik”.
I boken 1984 beskrev George Orwell hur ordens betydelse förvrängs till sin motsats i Newspeak. Det är vad som skett med ”den svenska modellen”.
Uttrycket grundas på Saltsjöbadsavtalet 1938, där dåvarande SAF, Arbetsgivareföreningen, och LO, Landsorganisationen, kom överens om formerna för framtida kontakter genom dels förhandlingar och dels stridsåtgärder som strejk och lock-out.
Det avtal man kom fram till kallas ”huvudavtalet” för arbetsmarknaden. Det gjorde slut på 30-talets många strejker, som hade gjort alla fattigare.
Några av dess huvudpunkter var:
- Parterna erkände och accepterade varandras existens och legitima intressen.
- Relationerna på arbetsmarknaden skulle lösas i förhandlingar mellan de jämbördiga parterna. Dessa lovade att inte verka för tvingande lagstiftning på området.
- På frivillighetens grund kunde företag och fack träffa egna eller branschvisa avtal, som byggde på ömsesidig nytta: Garanterade arbetsvillkor mot arbetsfred under en avtalsperiod.
Under Sveriges år av stor framgång på 50- och 60-talen tillskrevs den de fredliga förhållandena på arbetsmarknaden, vilka kom att kallas ”Den Svenska Modellen”. Den var byggd på frivilliga avtal parterna emellan och respekt för ingångna avtal.
Men på 70-talet tog en ny generation över fack och politik. Under Olof Palme kom flera lagar som direkt ingrep i relationerna mellan parterna, ex.vis anställningsskydd och representation av arbetstagare i företagens styrelser.
Därtill försköts makten mellan företag och fack av den allmänna utvecklingen: Under de många fredliga åren kunde facken bygga upp mycket stora strejk-kassor, som kunde räcka för en lång strejk. Företagen utvecklade exporten till världsmarknaden, ofta med stor framgång.
För dem skulle en strejk med avbrutna leveranser betyda förlust av förtroende och av position på marknaden, vilken alltid var svår att återvinna. För dem skulle varje strejk vara kostbar.
Således fick fackföreningsrörelsen med LO i spetsen så stor makt att de praktiskt taget kunde besluta om vilka villkor de ville, exempelvis löneökningar.
Jag minns att Mussolini, ledaren för Italiens fascistiska parti, ansåg att världen var alltför stor för att ”den enskilde” skulle kunna ta tillvara sina intressen. Alla medborgare skulle därför ingå i en korporation. Nationens resurser skulle sedan fördelas i förhandlingar mellan korporationer.
Såvitt jag ser motsvarar detta väl vad som gäller på den svenska arbetsmarknaden med undantag för en viss grad av frivillighet, men denna avser Tesla-strejken att eliminera genom att tvinga Tesla till ett kollektivavtal med hänvisning till den förfalskade versionen av ”den svenska modellen”.
I strejken har Metall-facket tagit till icke-rättsliga åtgärder från myndigheter, exempelvis Transportstyrelsen, som skulle krångla med utdelandet av registreringsskyltar. Med Staten som medverkande har facket passerat gränsen till fascism.
Strejkvakterna är vilseledda. De räddar inte Sverige från amerikansk imperialism. De jämnar vägen till fascism i Sverige!
Text: Sture Åström, civ.ing
