Om läkaren ställer fel diagnos riskerar patienten att dö – samma sak gäller i geopolitiken. Den västerländska analysen av Ukrainakriget har varit ensidig och moralistisk. Vi ignorerade andra möjliga förklaringar till Rysslands agerande. Resultatet är ett blodigt krig, hundratusentals döda, en växande risk för kärnvapenkrig – och en europeisk upprustning som hotar vårt eget välstånd.
I västvärlden har berättelsen om Ukrainakriget cementerats: Rysslands president Vladimir Putin likställs med Hitler. Kriget är oprovocerat, och målet är att återupprätta Sovjetunionen, land efter land. Diagnosen är glasklar – men är den korrekt?
Det finns en grundregel i medicin: en felaktig diagnos leder till fel behandling. Om vi inte förstår vad som egentligen driver ett geopolitiskt agerande, riskerar vi att behandla fel sjukdom – med katastrofala följder.
Behandlingen som följde denna diagnos blev militarisering. Massiv vapenexport, hundratals miljarder euro i bistånd och en militär eskalering som förlängt och förvärrat kriget. Resultatet? Över hundratusen döda ukrainska soldater, sönderbombade städer, en flyktingkris – och en europeisk kontinent som nu tvingas rusta upp i en omfattning vi inte sett sedan kalla kriget.
Men vad om diagnosen var fel?
Tänk om Rysslands mål inte var att ta Warszawa, Berlin och Stockholm, utan att säkra sin närmaste intressesfär – det vill säga: hindra att Ukraina, ett land med historiska, etniska och kulturella band till Ryssland, blev en del av NATO? Tänk om Kreml agerade – inte moraliskt rättfärdigat, men geopolitiskt förklarligt – utifrån en upplevd inringning från väst?
Tänk om man istället försökt hantera konflikten diplomatiskt innan den bröt ut, genom att acceptera Ukraina som ett neutralt land utan NATO-baser eller amerikanska vapen riktade mot ryskt territorium?
I så fall kunde kriget kanske ha undvikits. Europa hade inte behövt lägga hundratals miljarder på upprustning. Välfärdsstater som redan brottas med ekonomisk stagnation, social oro och klimatutmaningar hade kunnat fokusera sina resurser där de verkligen behövs.
Vi bör också ifrågasätta varför en ledare som påstås vilja erövra Europa samtidigt satsar på att bygga BRICS – ett block som bygger på ekonomiskt samarbete mellan suveräna stater. Om Putin verkligen ville ta Sverige, varför skulle han vara intresserad av ett land som kämpar med gängkriminalitet, bombdåd och systemkollaps?
Det här är inga ursäkter för invasion eller våld, men de är nödvändiga frågor om vi vill förstå – och inte bara moralisera.
Dagens behandling – eskalation, militarisering och demonisering – har inte gjort patienten frisk. Den har förvärrat tillståndet, hotar att dra in oss i ett storkrig och skadar Europas långsiktiga välstånd.
Vi måste våga tänka om. Kanske är det inte vapnen som ska tala – utan en bättre diagnos.
Text: Ulf Gabrielsson fd flygvapen- och civilpilot
