Könsidentitetslagen förvirrar polisen, äldreomsorgen, lagstiftningen och folket

Idag, den 1 juli 2025, börjar ”könsidentitetslagen” (könstillhörighetslagen) gälla. Allt som krävs är en app och en känsla. Vips har du ett nytt juridiskt kön. Ingen diagnos. Ingen behandling. Ingen verklighetsförankring. Bara ett klick.

Text och analys: Elena Malmefeldt | Text korrigerad kl 19:52

Vi har gått från ett samhälle där vi åtminstone behövde visa någon form av grund för att ändra kön till ett samhälle där identiteten blivit ett tillval i nätshoppingen. Vilken gåva till de kriminella och alla som vill försvinna ur systemet, byta identitet, undvika ansvar eller manipulera statistiken.

Hur blev denna lag verklighet när partipiskan ven i riksdagen och hur urholkas rättsstaten när vi på fullt allvar ska låtsas att biologiska män med skägg plötsligt kan bli kvinnor?

Det handlar inte om en symbolfråga. Det är ett övergrepp på sunt förnuft, rättssäkerhet och hela idén om ett samhälle som bygger på verkligheten.

När känslor blir lag och rättsstaten kollapsar

Könsidentitetslagen är inte vilken lag som helst, det var en hjärtefråga för Ulf Kristersson, som personligen drev igenom förslaget trots massiv intern kritik.

Tidigare var reglerna tydliga, du skulle vara minst 18 år för att byta juridiskt kön. Du skulle ha fått en diagnos om könsdysfori och levt en längre tid i det nya könsuttrycket. Det fanns krav på utredning, stabilitet och medicinsk grund.

Med den nya lagen räcker det med en subjektiv känsla av identitet. Inga hormoner, ingen operation, ingen diagnos. Från 16 års ålder kan du nu byta kön juridiskt om du tror att du kommer leva i din nya identitet under överskådlig tid. I praktiken kan det ske genom en enkel digital ansökan. Du får nytt namn, nytt personnummer, hela paketet.

Så långt har vi alltså kommit: en känsla av identitet har blivit en lag om könsidentitet, men det stannar inte där. När lagförslaget skulle klubbas i riksdagen ville 80 % av Moderaternas riksdagsgrupp rösta nej, av samma skäl som så många medborgare oroar sig för: rättsosäkerhet, förvirring i brottsutredningar och konsekvenser för tryggheten i äldreomsorg, HVB-hem och fängelser.

Ändå röstade de ja. Varför? För att partipiskan ven. Att få sitta kvar på sin post var viktigare än att stå upp för sitt samvete och det svenska folket som betalar deras lön, en riksdag utan ryggrad alltså.

Ingen tydlighet i lagen – bara godtycke

Det finns i dag inga juridiska riktlinjer i Sverige som reglerar vad som ska gälla när en person med manlig biologi juridiskt blir kvinna.

• Ska transmän placeras på kvinnliga avdelningar på SIS-hem?
• Ska transmän dela rum med flickor på HVB-hem?
• Ska transmän avtjäna sitt straff i kvinnofängelser?

Det är möjligt och i praktiken troligt att en person med manlig kropp, som juridiskt är kvinna, kommer hävda rätten att bo på kvinnliga avdelningar. Det kan ske med stöd av juridisk status och med hänvisning till diskrimineringslagstiftning.

Myndigheterna kan visserligen formellt neka detta om de anser att det finns säkerhetsrisker eller särskilda skäl, men problemet är att det inte finns några tydligt definierade kriterier eller nationella riktlinjer. Varje beslut avgörs i praktiken från fall till fall, av enskilda tjänstemän och lokala chefer som måste väga risker mot trycket att respektera personens identitet.

Det är alltså inte en rättssäker ordning. Det är godtycke och Sverige har gjort godtycke till en egen VM-gren i offentlig förvaltning.

Hur påverkar könsidentitetslagen polisarbetet?

Den svenska polisen, trots 10.000 nya anställda och miljarder i ökade anslag, klarar fortfarande  bara upp 19 procent av alla brott. Polisens förklaring? Brotten har blivit mer komplexa.

Vad händer nu när vi nu dessutom ger de kriminella ett nytt verktyg, en lag som gör det möjligt att byta juridiskt kön via en app? Det blir ännu mer komplext, än mer förvirrat och svårare att försvara rättsstaten.

Tänk dig spaningsmötet på polisen och presskonferensen dagen efter en våldtäkt:

“Vi söker en kvinna, 190 centimeter lång, grov kroppsbyggnad, helskägg. Hon är beväpnad.”

“En kvinna har våldtagit offret. Statistik visar nu en kraftig ökning av kvinnliga sexualbrott.”

“Vi söker en kvinna som lämnat manligt DNA på brottsplatsen.”

“En kvinna har skjutit en man i Jönköping och är fortfarande på fri fot.”

Alla utgår från att det är en kvinna – men det är i verkligheten en man. I ett land där polisen redan drunknar i utredningar utan resultat, skapar vi ett juridiskt träsk som ingen längre förstår.

Lagen i relation till våra äldre

I min film om äldreomsorgen går jag igenom hur våldtäkter och sexuella trakasserier sprider sig i svenska kommuner. När kvinnor ska duscha, eller när de ska få hjälp med hygien och toalettbesök, finns det en önskan: “Snälla, jag vill att det är en kvinna som hjälper mig.”

Det borde vara en självklar rättighet, så självklar att den ska lagstadgas att om en äldre kvinna vill bli hjälpt av en kvinna i intima situationer ska det respekteras och följas, punkt slut, men med denna könsidentitetslag blir det omöjligt att driva den frågan.

I det här nya systemet kommer svaret bli: “Det är en kvinna, så nu behöver du inte vara rädd.”

Vad händer sedan när övergreppet sker, när mannen som är juridiskt kvinna våldtar henne? När hon berättar för polisen och för sitt äldreboende ska alla nicka förstående säga: “Det var en kvinna som gjorde detta. Du bad om en kvinna som skulle ta hand om dig och du fick det.”

När tidningen sedan skriver om det, blir rubriken: “Kvinna våldtog annan kvinna på äldreboende”, och i statistiken räknas det som ett kvinnligt sexualbrott!

Vi har gått från ett samhälle som kämpade för kvinnors rätt att slippa mäns våld till ett samhälle där hon inte ens kan definiera verkligheten. De kriminella jublar inför könsidentitetslagen som ger dem nya verktyg.

Det går knappt att förstå hur vi ens kan kalla Sverige för en rättsstat när vi ger brottslingar fler sätt att försvinna ur systemet. Förr i tiden fick du åtminstone anstränga dig om du ville gömma dig: skaffa ett falskt pass, förfalska en identitetshandling, muta någon på en myndighet. Det fanns risker, hinder och ett visst mått av skicklighet inblandat, men nu? Nu behöver du bara öppna en app och klicka i en ruta.

Vill du försvåra för polisen? Varsågod, byt kön juridiskt och se till att signalementet inte längre stämmer. Vill du slippa igenkänning i register eller pass? Enkelt, byt juridiskt kön och namn i samma veva. Vill du fördröja en utredning eller skapa ett kaos i internationell efterlysning? Gör ett nytt byte, kanske tillbaka igen. Allt detta kan du göra utan diagnos, utan behandling, utan något annat än din känsla för dagen.

Om det inte vore så tragiskt för brottsoffren, för de äldre som ska skyddas, för barnen i HVB-hem så hade det bara varit en fars, men i dagh den 1 juli 2025 har det blivit verklighet.

Identitet som juridiskt faktum – vad kommer härnäst?

Vi har många känslor och minoriteter i samhället. Människor som upplever starka känslor av att vara felplacerade, missförstådda eller annorlunda. Det kan vara personer som identifierar sig som barn trots att de är vuxna. Det kan vara människor som ser sig själva som djur eller som en karaktär ur en fantasivärld.

Ska vi då med samma logik ge dem samma juridiska möjlighet att fastställa sin identitet i offentliga register, rättsprocesser och statistik? Varför ska just denna minoritet och känsla ha denna juridiska särställning, när ingen annan får samma möjlighet att lagfästa sin känsla?

Ska hela samhällets juridik verkligen anpassas efter subjektiva upplevelser utan några tydliga ramar?

Om vi nu har bestämt att juridiskt kön ska avgöras av en subjektiv känsla som du kan registrerari en app, vad hindrar dig då från att ta nästa steg? Tänk dig följande presskonferens med polisen:

“Gårdagens skottlossning på centralstationen misstänks ha utförts av en barbiedocka i 30-årsåldern. Barbiedockan är beväpnad och ska betraktas som farlig” eller “Vi söker just nu efter en katt som rånade banken i förmiddags. Katten är 180 centimeter lång, iklädd luvtröja och jeans.”

Låter det löjligt? Ja, det är just det som är poängen.

När identitet och känsla blir juridiskt överordnade biologi och fakta finns ingen logisk gräns för vad vi kan behöva låtsas är sant. Om en minoritet hävdar att de blir djupt kränkta och psykiskt skadade av barfota fötter, ska vi då lagstifta mot sandaler? Så länge vi inte har några rationella kriterier, finns ingen logisk gräns.

Vi lever i ett samhälle som älskar att upprepa att “alla känslor är sanna”, men känslor är inte alltid relevanta för brottsutredningar, rättsstaten, signalement eller rätten att bli trodd som brottsoffer och framför allt: känslor är inte en hållbar grund för lagstiftning.

Lagstiftning ska bygga på verklighet – inte på känslor

När en person juridiskt får byta kön för att de har genomgått medicinska och hormonella behandlingar, då finns åtminstone en konkret grund i kroppsliga förändringar. Det handlar inte längre enbart om en känsla, utan om ett varaktigt beslut och en fysisk process som inte kan ändras från dag till dag, men med denna nya lag behövs ingen sådan grund.

Du behöver inte visa att du har genomgått hormonbehandlingar, operation eller ens psykologisk utredning. Det räcker att du upplever att du är något annat än ditt biologiska kön.
Känslor, hur uppriktiga de än är, ändras över tid. Det är själva naturen med känslor: de är flyktiga, de skiftar. De kan vara äkta men tillfälliga. Lagar kan inte bygga på det.

Lagar måste bygga på något stabilt. Vi kan respektera människors identitet och samtidigt konstatera att rättsstat och trygghet kräver tydliga ramar. När känslor blir lag, blir rättsstaten en fars.

Vad vill politikerna egentligen?

Man undrar: vill de medvetet bryta ner rättsstaten? Har vi inte nog med problem redan, en havererad äldreomsorg, en polis på knäna, ett skolsystem där elever inte ens vågar gå till skolan, en sjukvård som inte kan leverera vård? Varför ska vi skapa ännu större problem?
Varför ska en persons subjektiva identitet väga mer än andras trygghet, rätten till korrekt statistik eller rätten att slippa förvirring i rättssystemet?

Och finns det någon som på allvar tror att staten inte snart kommer börja använda dessa register för att driva sin egen berättelse? Att statistiken över könsbyten kommer presenteras som ett bevis på “hur många som äntligen får leva som sig själva” – när det i själva verket i stor utsträckning handlar om personer som ser det som ett praktiskt sätt att förvirra systemet eller undkomma ansvar?

Men sanningen vi inte får prata om är att en massiv andel kommer vara kriminella som använder systemet för att fly undan straff, fördröja utredningar och manipulera statistik.
Och nästa steg blir att alla ska anpassa sig: arbetsplatser ska införa “könsidentitetscertifiering,” myndigheter ska producera utbildningspaket, kommuner ska lägga pengar på nya kampanjer.

Samma mekanismer som gjorde green-washing till en miljardindustri kommer nu bli woke-washing – en fasad av omtanke för att dölja en gigantisk rättsosäkerhet. I slutändan handlar det om något så enkelt som sunt förnuft: Lagar ska bygga på verklighet. Inte på känslor.

I praktiken kombinerar regeringen tre verktyg som var för sig är oroande – men tillsammans blir ett direkt hot mot demokratin: En rättsosäker könsidentitetslag som förvrider all statistik över våldtäkter, övergrepp och brott. När juridiska könsbyten döljer verkligheten, försvinner förutsättningen för varje seriös diskussion om samhällsproblem. Vi får istället ett politiskt påbjudet sagoland, där ord är viktigare än fakta.

Samtidigt diskuteras en ny lag om “angrepp på förtroendet”, som ska kriminalisera kritik och opinionsbildning mot dem som har makten. När visselblåsning och sanningssägande riskerar att klassas som brott, då har vi gått från demokrati till ett system där rädslan är starkare än rätten att tala.

Och allt detta kombineras med ett icke-existerande tjänstemannaansvar. Ingen riskerar personligt ansvar för beslut som förstör människors liv – samtidigt som medborgare som berättar sanningen ska kunna dras inför rätta.

Det är inte en slump. Det är en cynisk samverkan mellan tystnad, förvirring och maktspel.
Och det här är inte bara oroande. Det är en livsfarlig kombination för varje samhälle som fortfarande vill kalla sig en rättsstat.

Text och analys: Elena Malmefeldt

Relaterat

• Läs mer av Elena Malmefedt i NewsVoice
• Malmefeldt finns på Rumble med flera spaningar
• Socialstyrelsen: Att ändra juridiskt kön – ny lag den 1 juli 2025