Sovjetunionens fall år 1991 förändrade den världspolitiska kartan i sin helhet. Det tvåpolitiska mönstret med två relativt jämbördiga storheter hade nu ersatts av en unilateral värld med en enda världsmakt, USA. Det var i den historiska verkligheten som en ny doktrin skapades. Den hade ambitionen att bli global, med förbud för uppväxtande makter att utgöra en framtida utmaning för USA.
Paul Wolfowitz arbetade som chefssekreterare på Pentagon när han 1992 lanserade en doktrin som än i dag utgör riktlinjen för USA:s utrikespolitik, Wolfowitz-doktrinen.
Paul Craig Roberts beskriver doktrinen så här:”
The Wolfowitz Doctrine states that the “first objective” of American foreign and military policy is “to prevent the re-emergence of a new rival, either on the territory of the former Soviet Union or elsewhere, that poses a threat to US unilateral action…. This is a dominant consideration underlying the new regional defense strategy and requires that we endeavor to prevent any hostile power from domination whose resources would, under consolidated control, be sufficient to generate global power.”
“A hostile power is a country sufficiently strong to have a foreign policy independent from Washington’s.”
Där har vi Ryssland i all sin härlighet, men det räcker med att man skapar sig makt för självförsvar och självständighet, så betraktas man som fientlig.
Wolfowitz-doktrinen var kraftfull och verksam på toppnivå, men det fanns och finns även andra instrument som går på högvarv för att förinta Ryssland.
Rand Coperation, en gigantisk ”tankesmedja”, har som främsta uppgift att hitta vägar att förinta Ryssland. Ett häfte gavs ut för några år sedan med titeln: ”How to destroy Russia?” Tråkigt att de trevliga ukrainarna inte själva förstod att det var Oncle Sam och hans hejdukar som lurat upp Slavowitz med följe på slaktbänken, av politiska skäl.
I mer än 30 år har man i USA lagt gigantiska inhemska problem åt sidan för att i stället med kraft finna ut hur man ska kunna krossa ett fjärran gigantiskt land, som aldrig har hotat USA.
En krigsorganisation fri från konstruktivt tänkande, NATO, har beredvilligt gått in i uppgiften som hjärndöd slaktare, och firade nyligen sina nederlag i Ankara. Det måste väl ses som ett nederlag för USA att Iran inte längre böjer sig för dem. I Ankara var allt tillåtet – bortsett från tal om nedrustning och fred.
Wolfowitz-doktrinen lever starkt vidare, men är bloddrypande.
Text: Hans Myrebro
