NewsVoice är en nättidning för oberoende nyheter, debatt och analys. 
Torbjörn Sassersson på NewsVoice intervjuade Håkan Julander om hans intryck från sin senaste resa till Kina sommaren 2026. Julander tar upp landets enorma utveckling, västs negativa bilder och vad han anser är sant och falskt om Kina.
Julander beskriver ett land som blivit rikare, renare och mer färdigbyggt än vid hans tidigare besök, samtidigt som han avfärdar flera vanliga västerländska föreställningar.
Resan arrangerades av den kinesiska organisationen Chinese Association for International Understanding, som sedan 1980-talet bjuder in journalister, tankesmedjor och politiker från väst.
Gruppen på 13 personer var blandad: journalister från Grekland, en representant från en österrikisk militär tankesmedja, skribenter från den danska tidningen Arbejderen, en tidigare dansk parlamentsledamot och en konservativ spansk parlamentariker.
Julander, som tidigare varit i Kina tre gånger som turist, kallar resan både kultur- och propagandaresa, men ser inget negativt i det senare. Programmet var tätt: Dunhuang i Gansu-provinsen, Wuhan och Shanghai.
Från öken till megastäder
I Dunhuang på sidenvägen mitt i Gobiöknen besökte gruppen buddhistiska grottor och de bevittnade en 30 meter hög Buddha uthuggen i berget. Där hölls också en stor sinologisk konferens. Julander noterar att inga nordiska Kinavetare deltog. I Sverige och Skandinavien är kinavetare per definition kinaskeptiker i dag, menar han.
Gruppen såg även en experimentell solkraftsanläggning där speglar koncentrerar solljus mot ett torn med smält salt för att producera el. Anläggningen är ännu inte lönsam, men Julander lyfter fram Kinas vilja att testa ny teknik i stor skala.
I Wuhan, som han beskriver som en modern storstad och inte bara ett laboratorium eller en våtmarknad, besöktes en ekologisk park vid en sjö som tidigare var kraftigt förorenad. Guiden ville helst inte tala om covidursprunget och skrattade åt idén att viruset kom från en fiskmarknad med fladdermöss. Enligt Julander tror många kineser att det kom från ett laboratorium.
På en bilfabrik tillverkades märket Voyah. Flera modeller var självkörande. Julander uppskattar att ungefär hälften av bilflottan i Wuhan är elbilar.
Gruppen besökte också en fabrik för humanoida robotar, som hjälper barn med läxorna. Här förevisades vårdrobotar och specialrobotar för polis och brandkår. När Julander ifrågasatte om det är bra att barn interagerar med en robot i stället för föräldrarna, menade guiden att föräldrarna då kan arbeta mer.
Kollektivt ansvar och vardagsliv
Julander kontrasterar kinesisk kollektivism mot europeisk individualism. Kommunistpartiet, som omkring 6–7 procent av befolkningen tillhör, liknar han vid en bostadsrättsförening: det tar tid och är lite tråkigt, men man tar ansvar.
I Shanghai besöktes så kallade medborgarhubbar, lokala nav där invånare kan sköta papper, få vård, äta billigt och bara sitta ner. En tjänsteman hade en analog whiteboard med magneter över butiker i området, bland annat vilka som hade partimedlemmar.
Julander avfärdar idén om ett nationellt socialt kreditsystem som en västerländsk myt. Enligt en svensk som bott i Shanghai fanns ett lokalt försök i en mindre stad utanför Peking som lades ner. När han tar upp saken med kineserna skrattar de; jämför det med att någon skulle tro att det finns isbjörnar i Stockholm.
Appen WeChat används för chatt, hantering av pengar och betalningar. Julander fick byta till Alipay eftersom det är problem med att fylla på med pengar eller koppla kort till WeChat från utländska leverantörer när man befinner sig i Kina. Man måste koppla bankkortet innan resan till Kina (red anm).
Han beskriver ett samhälle med låg brottslighet, obeväpnad polis, inga öppna narkotikaproblem och inga hemlösa på gatorna. De tas om hand och får hjälp. Samtidigt saknas det, som han kallar det, ”freedom to fuck up”.
På frågan om Kina är en demokrati svarar Julander nej, men menar att systemet i praktiken kan fungera mer folkligt än det västerländska. Femårsplaner förankras från gräsrotsnivå och uppåt. De som når toppen har arbetat sig upp och inte kommit in via partikarriärer av svensk typ, enligt honom.
Protester mot korruption eller miljöskandaler förekommer och tolereras när folk har rätten på sin sida.
Julander säger att han gärna vill åka tillbaka till Kina för att åka färjan längs Yangtzefloden från Wuhan till Chongqing, där hans fru tidigare arbetat.
Julander avslutar med några ord om Dissidentklubben, ett nätverk som tröttnade på en ensidig medielinje, särskilt efter 2022. Gruppen samlar människor från olika politiska håll kring fred och yttrandefrihet och arrangerar föredrag. Nyligen gästades de av den amerikanske visselblåsaren John Kiriakou. Till hösten planeras bland annat ett besök av den norske forskaren Glenn Diesen.
Relaterat
