ANALYS OCH DEBATT. ”Europa framställer sig själv som en förtrupp för enandet av mänskligheten. Som resultat har Europas kulturella rötter hamnat i riskzonen”. Det skriver Giulio Meotti, kulturredaktör på Il Foglio, italiensk journalist och författare. Han citerar Hoover.org som skriver att: ”Sverige befinner sig i en situation som inget annat modernt land i väst någonsin har befunnit sig i” och enligt Pew Research Center kan Sverige år 2050 vara 30% muslimskt och 21% om migrantströmmen osannolikt skulle upphöra helt.
Text: Giulio Meotti | Artikeln har tidigare publicerats på Gatestone-institutets svenska hemsida
Enligt Pierre Manent, en erkänd fransk politisk forskare och professor vid School for Advanced Studies in the Social Sciences i Paris:
”Den europeiska stoltheten eller självmedvetenheten beror på förkastandet av Europas historia och Europas civilisation! Vi vill inte ha något att göra med de kristna rötterna och vi vill absolut vara mycket välkomnande för islam.”
Dessa ord uttryckte Manet till den franska månatliga tidningen Causeur. Han citerade Turkiet som exempel:
”Det var mycket tydligt att den massivt islamistiska karaktären (till och med innan Erdogan) inte bara var ett hinder utan ett slags motiv, en anledning till att ta in Turkiet i EU. Man skulle äntligen ha ett definitivt bevis på att Europa hade tagit avstånd och frigjort sig från sin kristna avhängighet.”
Europas sydliga gräns är nu frontlinjen för denna massmigration; Italien riskerar att bli ett flyktingläger. Under den senaste månaden har Italien sett en följd av båtar från Afrika, något som har varit en utmaning för politiken: Först Sea Watch 3, sedan Open Arms och slutligen Ocean Viking. Fram till precis innan valet i Italien i mars 2018 korsade migranterna Medelhavet i en mängd som uppgick till 200 000 per år.
Eftersom de europeiska säkerhetsministrarna inte lyckades komma överens i frågan om flyktingkrisen vid Medelhavet valde Italiens inrikesminister Matteo Salvini, villig att i princip stå ensam, att stänga Italiens hamnar. Även om Italiens domstol försökte åtala honom för ”kidnappning” av migranter så fungerade Salvinis politik och ankomsterna minskade kraftigt. Under de första två månaderna av 2019 nådde 262 migranter Italien till havs, jämfört med 5,200 under samma period förra året, och över 13,000 under samma period år 2017.
Den italienska regeringen kollapsade den 20 augusti; nu finns det en stor möjlighet att en invandringsvänlig vänstervriden koalition kommer att ta plats. Ett fartyg som försökte frakta 356 migranter från Afrika, fler än alla de som kom under de första två månaderna, har blivit strandat till havs sedan man plockade upp migranterna mellan den 9 och 12 augusti, medan man väntar på tillåtelse att lägga till. I det ena dödläget efter det andra har icke-statliga organisationer försökt bryta Salvinis barrikad mot illegal invandring.
Ett fartyg har redan lyckats. En av kaptenerna på Sea Watch 3, en tysk medborgare, Pia Klemp, blev till och med hedrad av Paris stad för att hon bröt den italienska blockaden. Enligt den andra tyska kaptenen, Carola Rackete: ”Mitt liv var enkelt … Jag är vit, tysk, född i ett rikt land och med rätt pass” – som om hennes beslutsamhet att hjälpa migranterna skulle, med hennes egna ord, vara kopplat till det relativt privilegierade livet hon har levt i väst.
Det är en falsk marxistisk idé bland unga här i Europa att om man är framgångsrik eller välbeställd så kan det bara vara på bekostnad av mänskligheten: ”Om jag vinner så måste någon annan förlora.” Det verkar inte finnas någon idé om ”win-win” – ”Om jag vinner så kan alla ni andra också vinna: alla kan vinna!” – vilket understryker den fria ekonomin och har tagit en så stor del av världen ur fattigdom på ett spektakulärt sätt. Många unga ser bara barriärer som bör brytas ned. Pascal Bruckner kallade det för ”skuldens tyranni”.
Tyvärr har priset för kulturell relativism blivit smärtsamt tydligt i Europa. En upplösning av västerländska nationsstater är nu en riktig möjlighet. Multikulturalismen – som byggs på en bakgrund av demografisk nedgång, en enorm minskning av kristendomen och ett kulturellt självförnekande – är inget annat än en övergångsfas som riskerar att leda till en fragmentering av Väst. Bland skälen till det räknade historikern David Engels upp ”massmigration, befolkningens åldrande, islamisering och upplösningen av nationsstater”.
Massmigrationen har redan underminerat enigheten och solidariteten för västerländska samhällen och – i kombination med en demonisering av Israel i hopp om att få tillgång till billig olja och förhindra terror – har skakat om i den politiska konsensus som funnits sedan 1945.
Den tyska förbundskanslern Angela Merkels öppen dörr-policy – ”Wir schaffen das” (”Vi klarar det”) – ledde till ett högerparti i hennes parlament. Alternativ för Tyskland (AfD) leder nu opinionsundersökningarna i det regionala valet i det forna Östtyskland. Det franska socialistiska partiet, som styrde landet under president François Hollande, håller nu på att försvinna. Diktaterna i Bryssel om invandring och kvoter har brutit sammanhållningen i Europa och har i princip resulterat i en utbrytning av Visegrad (Polen, Ungern, Tjeckien, Slovakien).
Migrationsutopin i Sverige resulterade i att ett populistiskt högerparti tog sig in i riksdagen och en halv miljon illegala invandrares ankomst fick Matteo Salvinis en gång marginella Lega till toppen av Italiens politiska etablissemang.
Listan inkluderar inte ens Brexit, den brittiska rösten för att lämna EU. Enligt den tyska journalisten Jochen Bittners text i New York Times förra året:
”I slutet av 2015 började Leave-kampanjen sätta upp plakat som visade utvandringen av flyktingar från Syrien och andra länder genom Balkan, och man smyckade dem med slagord som ’Brytpunkten’ och ’Ta tillbaka kontrollen’. I kombination med fru Merkels öppen dörr-policy gjorde budskapet miljontals britter och européer oroliga. Det är ingen slump att stödet för Brexit vid denna tid började öka.”
Istället för att ropa ”populism” och ”nationalism” hela tiden, skulle Europa kunna tänka över sitt beslut?
För närvarande sätter det Europa som lovade att inte bygga fler murar efter 1989, då Berlinmuren föll, upp den ena efter den andra för att försvara sig mot en situation som saknar tidigare motstycke. Det finns en 15 meter hög spansk barriäri Ceuta och Melilla; den ungerska muren på initiativ av premiärminister Viktor Orbán; en i Calais i Frankrike, ett österrikiskt staket som planeras vid gränsen till Italien, ett staket som Slovenien vill bygga längs gränsen till Kroatien och norra Makedoniens staket vid gränsen till Grekland.
Oavsett om man tycker om det eller ej verkar Europa känna ett existentiellt kulturellt hot från dessa stora migrationsströmmar. Det är inte bara en fråga om illegal invandring, utan också om laglig sådan. Över 100,000 personer ansökte om asyl i Frankrike år 2017, en ”historisk” summa, och över 123,000 ansökte år 2018. I Tyskland fick man in 200 000 ansökningar om asyl år 2018.
Massinvandringen håller på att förändra Europas interna uppbyggnad. I Antwerpen, den andra största staden i Belgien och huvudstaden i Flandern, är hälften av barnen i grundskolan muslimer. I Brysselregionen kan man få sig en uppfattning om förändringen genom att studera närvaron på religionslektionerna på låg- och mellanstadiet: 15,6% närvarade vid katolska lektioner, 4,3% vid protestantiska och ortodoxa lektioner, 0,2% vid judiska och 51,4% kom till islamiska religionslektioner (12,8% kom till sekulära ”etik”-lektioner). Är det tydligare nu vad som kommer att hända i EU:s huvudstad? Vi borde inte vara överraskade av att invandring står högst upp på listan över orosmoment för den belgiska befolkningen.
Marseille, Frankrikes andra största stad, är redan 25 % muslimsk. Rotterdam, den andra största staden i Nederländerna, är 20 % muslimsk. Birmingham, den andra största staden i Storbritannien, är 27 % muslimsk. Det beräknas att en tredjedel av invånarna i Wien om en generation kommer att vara muslimsk.
”Sverige befinner sig i en situation som inget annat modernt land i väst någonsin har befunnit sig i”, observerade Christopher Caldwell.
Enligt Pew Research Center kan Sverige år 2050 vara 30% muslimskt, och 21% om migrantströmmen av någon osannolik anledning skulle upphöra helt. Idag har 30 % av barnen som föds i Sverige utlandsfödda mödrar.
Staden Leicester i Storbritannien är för närvarande muslimsk till 20%. I Luton är 50 000 av de 200 000 invånarna muslimer. Större delen av befolkningstillväxten i Frankrike mellan 2011 och 2016 drevs av landets stora urbana områden. I toppen hittar vi Lyon, Toulouse, Bordeaux och Parisområdena, enligt en studie som publicerades av det franska nationalinstitutet för statistik och ekonomistudier. I Lyon finns det cirka 150 000 muslimer bland en befolkning på 400 000. Enligt en artikel har 18 % av de nyfödda barnen i Frankrike ett muslimskt namn. Under 1960-talet var denna siffra 1 %.
I det mest extrema scenariot beräknas procentandelen av muslimer i Europa år 2050 vara:
- Frankrike (18%),
- Storbritannien (17,2%),
- Nederländerna (15,2%),
- Belgien (18,2%),
- Italien (14,1%),
- [Sverige (30%),]
- Tyskland (19,7%),
- Österrike (19,9%),
- Norge (17%).
2050 är snart här. Vad kan man då förvänta sig om två eller tre generationer, då den framlidne historikern Bernard Lewis menade att Europa skulle, ”allra senast”, vara islamiskt?
Tyvärr vägrar det europeiska tankesättet inse faktum, som om utmaningen är för stor för att ta itu med. ”Den ostoppbara framfarten av detta system får mig att tänka på Titanic”, skriver den framstående franska filosofen Alain Finkielkraut.
”Det är inte genom att vända bort blicken från tragedin som den kan förhindras. Hur kommer Frankrike se ut om femtio år? Hur kommer städerna Mulhouse, Roubaix, Nantes, Angers, Toulouse, Tarascon, Marseille och hela Seine Saint-Denis se ut?”
Om befolkningen ändras så följer kulturen med. Som författaren Éric Zemmour påpekar: ”efter ett visst antal går kvantitet över till kvalitet”.
Medan den europeiska kristendomens makt verkar falla ned för en demografisk och kulturell klippa gör islam enorma framsteg. Det är inte bara en fråga om invandring och födelsetal, utan också en om inflytande. ”I september 2002 deltog jag i ett möte i Bryssel med de ledande EU-staternas kulturcentrum”, skrev Bassam Tibi, tysk-syrisk intellektuella professor emeritus i internationella relationer vid Göttingens universitet.
”Konferensen ägde rum under temat ’Penser l’Europe [Tänker på Europa], även om den fick titeln ’Islam en Europe’. Där blev jag chockad av att höra Tariq Ramadan tala om Europa som dar al-Shahada,alltså ett hus för islamisk tro. Den närvarande publiken blev orolig, men förstod inte budskapet om uppfattningen av Europa i ett islamistiskt tankesätt som en del av islams hus. Om Europa inte längre uppfattas som dar al-Harb/krigets hus, utan anses som en del av islams fredliga hus så är det inget tecken på måttlighet som en del felaktigt antar: det är en islamisering i Europas tankesätt …”
Den goda nyheten är att inget är hugget i sten. Européerna kan fortfarande bestämma själva hur många invandrare deras samhällen behöver. De kan införa en lösning som är sammanhängande istället för kaotisk. De kan fortfarande återupptäcka sitt humanistiska arv. De kan fortsätta föda barn och de kan sjösätta ett riktigt program för integration för de invandrare som redan befinner sig i Europa. Men inget av dessa steg, som är nödvändiga för att undvika en förvandling och ett förfall av stora delar av kontinenten, tas av någon.
Det är viktigt att lyssna på Pierre Manents prognos och att förkasta den rådande trenden av självförnedring. Europa verkar drabbat av en skepticism inför framtiden, som om västvärldens nedgång faktiskt är ett motiverat straff och en frigörelse från det förflutnas missgärningar.
Ja, många gärningar har varit hemska, men är de verkligen så mycket värre än de som begåtts av andra länder, såsom Iran, Kina, Nordkorea, Ryssland, Mauretanien, Kuba, Nigeria, Venezuela eller Sudan, bara för att nämna ett fåtal?
Viktigare är väl att väst åtminstone, till skillnad från många andra platser, har försökt rätta till sina misstag. Det viktigaste är att undvika en överdriven korrigering och att hamna i en situation som är värre än förut.
”För mig, idag”, noterar Finkielkraut, ”är en europeisk civilisation det viktigaste”.
Text: Giulio Meotti
