DEBATT. Domen över Allraåtalet har i vissa media beskrivits som ’en käftsmäll’ mot den enskilde åklagaren och mot EBM. Det är inte svårt att hålla med om detta.
Text: Tage Alalehto, docent i sociologi vid Umeå universitet | Artikeln är tidigare publicerad 2020-02-18 i tidningen Juridik
Domen ger egentligen ingen grund till att väcka åtal mot ett bolag som under åratal gjort dåliga affärer för bolagets del, men som inte lett till skada för huvudman. Det vill säga hade Allraledningen gjort bättre affärer så hade huvudman fått en ännu bättre utdelning på sin premieobligation. Man kan naturligtvis tycka att detta är dåligt, men att göra dåliga affärer är inte brottsligt även om det kan anses vara omoraliskt.
Problemet här som jag ser det, efter att ha studerat ekonomisk brottslighet i över 25 år och följt en del av de uppmärksammade profilmålen gällande ekobrott, är att denna gång sänkte EBM sig själv ända under skosulan. I tidigare uppmärksammade profilmål har det åtminstone funnits skäl att väcka åtal. Men i Allrafallet är det uppenbart, givet hur domen är formulerad, att åklagare och dess enhet inom EBM gått fullständigt vilse i sin förundersökning. Jag vet inte i vilken mån detta handlar om ett partstagande synsätt, det vill säga att man ser det man vill se. Men det finns skäl att misstänka att det är just på detta sätt saken föreligger från åklagarens sida.
Om jag säger så här: själva förfarandet (modus operandi) beskrivs utförligt i domen hur åklagaren sett på saken. Men när man kommer till frågan varför Allraledningen utfört detta förfarande på det sätt som är beskrivet i domen, så menar åklagaren att det beror på att förfarandet är ett brottsligt upplägg, och skälet till att man genomfört detta är att man haft till syfte att genomföra brott. Detta är förstås en rimlig hypotes givet åklagarens position, men var är bevisen för denna brottsliga intention? Ingenstans faktiskt! Det som tas för givet av åklagaren utifrån dennes beskrivning av förfarandet att exempelvis trolöshet mot huvudman föreligger har inte ens en gång uppfyllt lagrummets rekvisit. Att förtroendemannen överlåtits beslutanderätten över huvudmannens tillgångar och tagit sådana beslut som gynnat förtroendemannen på huvudmannens bekostnad. Domen visar klart och tydligt att huvudmannen aldrig överlåtit beslutanderätten över sina tillgångar till förtroendemannen. Det här är helt enkelt bakläxa för åklagarens del.
Läs även: Tage Alalehto: ”Den misslyckade Saabrättegången har givit oss straffrättslig insikt”
Ser man då till det mer objektiva rekvisitet att warrantinköp och liknande skett till ett överpris från förtroendemannens sida vilket missgynnat huvudmannens intresse av kapitalförmering. Överpriset är som sådan den viktiga mekanismen bakom åklagarens hypotes att förfarandet är ett brottsligt upplägg. Som varande kriminologiskt relaterad forskare köper jag utan tvekan den mekanismen bakom hypotesen. Den är fullt rimlig och dessutom vanlig inom denna typ av ekonomisk brottslighet internationellt sett. Men för att mekanismen ska ha bärighet och därmed bekräfta hypotesens rimlighet så måste åklagaren styrka att ett överpris faktiskt skett. Åklagaren åberopar förvisso expertvittnen på just denna detalj, men det är uppenbart att vittnena talar för allmänt och därmed för osäkert om just ett överpris har skett i detta fall. Och med det faller åklagarens bevisbörda som en sten genom lufthavet.
Egentligen är detta märkligt. Man brukar i allmän organisationslitteratur prata om ’lärande organisationer’, att dess medlemmar tar till sig av lyckade och misslyckade aktioner i syfte att sprida dessa erfarenheter genom organisationen så att organisationen i sin helhet drar åt samma håll och blir mer effektivt. Det vill säga, att man definitivt inte upprepar samma taktiska och strategiska missar som man tidigare erfarit. Efter HQ-domen bad åtminstone en del av den ’lärande organisationen’ inom EBM dess norska motsvarighet Ökobrottsmyndigheten att utvärdera vad som gick fel för EBMs räkning.
De pekade då på en rad organisatoriska brister och taktiska misstag vid förhandlingen. Den utvärderingen från norsk sida lyser i vart fall i Allrarättegången med sin frånvaro. Ett annat och nutida exempel på profilmål är den lyckade förhandling som EBM genomförde mot Daniel Kindberg och dennes trolöshet mot huvudman (t ex Östersundshem). I detta fall la sig åklagarna, för övrigt två i detta fall i motsats till en i vanliga fall, vinn om att bevisa att det förelåg en konspiration mellan Kindberg och två andra medåtalade. Detta genom en omfattande mejlkonversation där brottsupplägget diskuterades och skissades i inte alltför förtäckta ordalag av konspiratörerna. Förutom alla de objektiva rekvisit som åklagarna la fram så uppfyllde de på flera sätt det subjektiva rekvisitet så långt det var möjligt inom förundersökningens ramar. Därför blev det också lättare att få till en fällande dom mot Kindberg och dennes medåtalade.
Så långt jag kan se har man inte dragit lärdom av Ökobrottsmyndighetens utvärdering eller av dess egen enhet inom myndigheten i profilmålet mot Kindberg et al. Det är bra märkligt! Man kan naturligtvis skylla på att domarkåren inte förstår de bevis som åklagaren lägger fram i så komplicerade mål som högprofilerade ekonomisk brottslighet i vanliga fall utgör. Men om detta är fallet. Hur kan det då komma sig att domarna vänder sig mot att åklagaren inte läst på läxan gällande lagrummet ’trolöshet mot huvudman’ i Allrafallet? Eller att domarna i Härnösands tingsrätt förstod i detalj den sakframställan som åklagarna i Kindbergmålet la fram?
När det gäller det senare kan jag enkelt säga att det berodde på att åklagarna lagt vinn om att vända på varje sten i förundersökningen så att minsta tvivel på deras sakframställan kunde vändas till sin motsats. Den idogheten borde EBM ta till sig och genomföra en bättre undersökning i varje enskilt fall när de väcker åtal vid misstanke om oegentlighet.
