”Niamey har vunnit stort mot nykolonialismen, men dess fiender kan nu ta till en dold teknik som de redan har använt i Afrika.” Det varnar Hafsa Kara-Mustapha, en journalist och politisk analytiker med fokus på Mellanöstern och Afrika. Hennes arbete har publicerats i flera internationella publikationer. Denna artikel har tidigare publicerats i RT som svenska myndigheter blockerar i Sverige.
Av Hafsa Kara-Mustapha, ”Niger has kicked out the French, but Paris isn’t out of imperialist tricks yet”, RT. Översättning: NewsVoice
”Frankrike har beslutat att dra tillbaka sin ambassadör. Under de närmaste timmarna kommer vår ambassadör och flera diplomater att återvända till Frankrike. Och vi kommer att avsluta vårt militära samarbete med myndigheterna i Niger”, sa Frankrikes president Emmanuel Macron i TV-kanalen France 2 för en vecka sedan.
Emmanuel Macron gjorde tillkännagivandet två månader efter att Nigers president Mohamed Bazoum avsattes efter en militärkupp av hans skyddsvakter, en månad efter att massiva protester med krav på att de franska trupperna skulle lämna landet ägde rum utanför en fransk militärbas i huvudstaden Niamey.
Medan militärkupper vanligtvis är en källa till oro och ses som ett tecken på att det demokratiska styret har misslyckats, bröt människor på gatorna i Niamey ut i ett glädjefyllt firande i juli. Det verkar som om befolkningen i denna inlandsstat, som är utbildad och väl insatt i världspolitiken, har beslutat att Frankrikes tysta styre över landet måste få ett slut.
Niger befinner sig, liksom många andra länder på den afrikanska kontinenten, i ett vägskäl av tvetydigheter. Å ena sidan har landet rikliga naturtillgångar på sitt territorium, å andra sidan är det en av de fattigaste nationerna i världen.
Det inlåsta Sahel-landet är inte bara en betydande uranproducent, utan har även guld, kol, järnmalm och till och med petroleum. Ändå lider nära 42 procent av befolkningen av extrem fattigdom, enligt Världsbanken.
Hur kan denna stora uranproducent, som tillgodoser omkring 20 procent av Frankrikes behov, befinna sig i en så svår situation? Nigerianerna är överens om att korrupta västvänliga ledare har gjort att landet har förblivit fattigt samtidigt som de har garanterat västerlänningar en livskvalitet som lokalbefolkningen bara kan drömma om.
Den första reaktionen på kuppen, från både västländer och västvänliga regeringar på kontinenten, var snabb: Bazoum skulle återinsättas i ämbetet, annars skulle ECOWAS (Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap) ingripa militärt och införa sanktioner, utöver en mängd hot som har blivit återkommande varje gång en afrikansk nation vågar hävda sina rättigheter.
Den här gången skilde sig dock reaktionerna på i fält åt. ECOWAS hot möttes med trots av både de nya makthavarna i Niger och grannländerna, som alla uttryckte sitt motstånd mot militära ingripanden i en suverän nations interna angelägenheter.
Algeriet, som gränsar till Niger och har egna spända relationer med sin tidigare kolonialherre Frankrike, förbjöd franska flygplan att använda algeriskt luftrum i händelse av en militär operation. Frankrike förnekade dock senare att de hade gjort denna begäran.
Förutom att på ett flagrant sätt utnyttja Nigers rikedomar hade Frankrike installerat en militärbas med nära 1500 soldater stationerade i och omkring landets huvudstad. Det uttalade skälet var att upprätthålla freden och se till att islamistiska miliser som opererar i Sahelregionen skulle hållas i schack.
Men långt ifrån att vara en pacificerande kraft har närvaron av dessa utländska soldater istället förvärrat säkerhetsläget, och lokalbefolkningen rapporterar om alarmerande nivåer av brottslighet sedan de stationerades 2013.
Även om Frankrike insisterar på att dess trupper är en god kraft i regionen, undviker man att nämna den roll man spelade i destabiliseringen av Afrika när man stödde avsättningen av Libyens ledare Muammar Gaddafi 2011 och utlöste en civil konflikt som ännu inte har avslutats.
Under det NATO-ledda angreppet på ett av de mest välmående länderna på kontinenten [Libyen] försågs miliser med vapen i överflöd, som de nu använder för att terrorisera libyer och grannstater.
Regeringens fall ledde dessutom till en massfrigivning av tidigare islamistfångar som, när de blev fria, tog till vapen igen. Detta spred sig i sin tur till Mali, som drabbades av sitt eget islamistiska uppror.
Frankrike skapade alltså ett problem och erbjöd sedan en lösning på det problem som man ursprungligen hade startat, vilket ledde till att en svår situation förvandlades till en oupplöslig kris.
Många kommentatorer i Niger fruktar en återgång till religiös extremism och uppkomsten av våldsamma miliser efter den kupp som allvarligt undergrävde de franska intressena i regionen.
De misstänker att Frankrike skulle underblåsa spänningar för att motivera ett återvändande av sin militära personal på plats, särskilt som Macron har lidit ett stort nederlag för sin plan för förstärkta förbindelser mellan Frankrike och Afrika.
Den franske presidenten höll inledningsvis fast vid sin linje under dagarna efter kuppen, men den nigerianska motståndskraften och det stöd som armén har fortsatt att få från folket har tvingat Emmanuel Macron till eftertanke.
I en förödmjukande ny vändning kommer Frankrikes ambassadör i Niamey, som hade lovat att stanna kvar och stödja den tidigare ledningen, nu att lämna sin bostad och åka tillbaka till Paris utan att någon ersättare planeras för överskådlig framtid. De franska trupperna drar sig också tillbaka.
Även om soldaternas tillbakadragande är goda nyheter, kan hotet om fabricerade stridigheter inte uteslutas. Detta är trots allt en gammal imperialistisk teknik som först användes efter avkoloniseringen i slutet av 1960-talet, när franska högerextrema underjordiska organisationer drev ett program som passande nog kallades ”spänningens strategi”.
Denna politik, som inleddes i de nyligen självständiga nordafrikanska staterna, leddes av den tidigare franske armékaptenen Yves Guerin-Serac, och dess uppdrag var att utlösa etniska stridigheter inom dessa nationer som skulle utvecklas till interna konflikter.
Följaktligen skulle Frankrike ses som en god kraft, och lokalbefolkningen skulle välkomna sina kolonialmästares återkomst. Den efterföljande oron skulle också visa att afrikanska nationer inte kan styra sig själva.
Guerin-Seracs aktiviteter avslöjades till slut och hans planer misslyckades i Maghreb-regionen, men på andra håll i Afrika har konstgjorda oroligheter som tjänar västliga intressen ofta noterats som orsaken till stagnerande ekonomier och resursrika nationers oförmåga att utvecklas på ett tillfredsställande sätt.
Nigers farhågor är naturligtvis förståeliga. Dessa ”spänningsstrategier” har ofta använts, om än under olika flagg, i Afrika och Latinamerika när regeringar visat en önskan att frigöra sig från den västerländska inblandningens strypgrepp.
För närvarande har militärerna i Niger nått betydande framgångar – genom att stå fast inför hoten från ECOWAS och genom att få Frankrike att dra tillbaka sina diplomater och soldater.
Detta har allvarligt skadat Frankrikes ökända och pågående ”Francafrique”-politik, en term som är avsedd att belysa den hemliga och korrupta karaktären hos fransk-afrikanska politiska och ekonomiska nätverk i regionens tidigare kolonier.
Med tanke på hur beroende Frankrike är av kärnkraftverk, och i sin tur av uran, är det osannolikt att landet kommer att ta lätt på denna fräcka attack mot sina intressen, men med en förnyad känsla av förtroende och en uppväxande generation afrikanska politiker som är fast beslutna att ta avstånd från gamla vanor är Niger redo att slå tillbaka.
