Det är tydligt, att vårt politiska system har problem att upprätthålla en meningsfull representativ demokrati i Sverige. Socialdemokratins omvändelse till att förorda en NATO-anslutning, och moderaternas genomförande av könsbyteslagen skedde i bägge fallen i motsättning till partimedlemmarnas och sina väljares önskemål.
Två partiledningar kunde i olika frågor helt enkelt köra över åsikterna i sina partier och driva igenom en viss politik. Detsamma gällde uppenbarligen väljarna. Varför vågar partiledningar göra så ? Och varför används inte folkomröstningar i frågor, som allvarligt gäller vår suveränitet eller säkerhet ?
Möjligen borde Sveriges radikala nedrustning efter murens fall ha underställts medborgarna men självklart dess konsekvens: NATO-anslutningen. Om inte folkomröstning sker i en fråga som NATO, borde det – som jurister påpekat – minst ha behandlats som en författningsändring dvs krävt två riksdagsomröstningar med val mellan.
Helst borde omröstningarna direkt gälla en konkret grundlagsändring. Detsamma kan nog sägas om DCA-avtalet. Att dessa stora förändringar i landets status kan genomföras utan i stort sett någon allmän vital politisk diskussion visar en verklig svaghet i vår demokrati och media.
Inskränkningar i Sveriges suveränitet som Lissabonfördraget borde också – som vissa andra medlemsländer gjorde – folkomröstats om. En folkomröstning borde ha genomförts avseende massinvandringen, som dramatiskt kommer att ändra Sverige och orsaka allvarliga konsekvenser för medborgarna.
Att folket 2003 röstade emot politikerklassen gällande Euron får inte innebära, att folkomröstningar inte används i mycket viktiga eller självklara frågor. Men den motgången visade politikerna, att folkomröstningar är oförutsägbara och lätt kan vara olämpliga för makthavare med mål andra än folkets.
De stora partierna vill därför inte genomföra dem, eftersom de ofta tror sig veta, att folket numera inte stödjer deras åsikter och förslag. Men det är inte acceptabelt utan är ett brott om en representativ demokrati.
Ett annat missförhållande är, att när regeringen gjort fel i något avseende, blir kritiserad i pressen och av motståndarna – och sedan rinner allt ut i sanden. Även om man egentligen gjort något, som borde ha föranlett en legal reaktion, händer sällan något. Varför är det så? Även offentliganställdas felaktiga handlingar syns svåra att beivra. Tjänstemannaansvaret försvann ju för ca 50 år sedan.
Förhållandena ovan kan bero på flera faktorer, men där några vanligen förekommande är den bristande utformningen av 1974 års svenska författning och på utvecklingen av det svenska partiväsendet. I artikeln belyses därför ett antal viktiga svagheter i 1974 års författning, och dessutom den olyckliga förändringen av den interna makten inom svenska partier under de senaste decennierna.
Författningens brister
Grundlagsberedningen, som startade 1966, hade till uppgift att föreslå en ny regeringsform. En sådan antogs sedan 1974 efter två riksdagsbeslut. Arbetet skedde i en tid av stark socialdemokratisk dominans av det politiska livet, och där det partiet och regeringen såg ett fortsatt maktinnehav som mycket naturligt, rimligt och troligt. Man var helt enkelt den självklara regeringen i Sverige.
Företrädarna önskade därför inte ha några hinder för att genomföra sin kommande politik. Mycket agerande i beredningen styrdes av partiets starka önskan att bevara makten, vilket länge utgjort ett hinder för en ny författning.
De kämpade i flera decennier för att bevara det gamla tvåkammarsystemet, som flera gånger räddat det socialdemokratiska regeringsinnehavet, men kunde till slut inte rationellt försvara den åsikten.
De tvingade dock igenom en gemensam valdag för riksdags- och kommunalvalet, trots att detta ordentligt skadade möjligheten för lokala breda debatter om kommunalpolitiken. Den kommunala politiken överskuggas ju av rikspolitiken, vilket var målet.
Maktdelning är en mycket god princip för ett lands styrelse, men socialdemokratin såg företeelsen som en styggelse. Man syntes inte alls förstå värdet av politisk balans mellan olika maktcentra, och att medborgarna måste ha ett speciellt skydd för offentliga ingrepp i sina liv. Att majoriteten i riksdagen kan fatta olämpliga, frihetsfientliga och förtryckande beslut ville man inte inse.
Inget skulle få hindra regeringens val av politik. En åtgärd var då också, att ingen förteckning över mänskliga rättigheter, då med styrka av grundlag, fanns med i Regeringsformen 1974. Den bristen rättades senare till. Stadfästa sådana rättigheter sågs alltså som möjliga hinder för den socialdemokratiska regeringen.
En annan konsekvens var, att man lyckades hindra en konstitutionell kontroll av regeringen, genom att bara tillåta mycket svaga och tandlösa instrument för granskningen av regeringspolitiken (se nedan).
Det var heller inte fråga om att låta den svenska befolkningen bestämma över viktiga tillägg och ändringar av grundlagarna eller andra viktiga frågor för landet. På sin höjd kunde man godta sällan förekommande rådgivande folkomröstningar.
Kontroll av den svenska regeringens styre och observans av grundlagens bestämmelser är naturligtvis mycket viktig. En spärr för felaktigt agerande avseende individers rättigheter finns genom Europeiska domstolens potentiella granskning av det offentligas behandling av fall gällande mänskliga rättigheter.
Det geografiska avståndet till domstolen, kostnaden och den långa väntetiden medför dock, att detta inte är en praktisk utväg för de allra flesta rättighetsbrott. Att brott mot enskilda blir valfrågor under nästa val – och kunna uppmärksammas i allt valståhej – är inte heller troligt.
Svenska domstolar har även en rätt att pröva om en lag överensstämmer med grundlagen. Den möjligheten syns knappast ha utnyttjats, vilket är förklarligt. Även hovrätter kan av kunskapsskäl dra sig för att ta ställning gällande ett konstitutionellt svårbedömbart problem.
Uppgiften att granska lagar har lagts på Lagrådet, vars yttrande regeringen dock kan bortse från. Detsamma gäller den politiska kontrollen genomförd av konstitutionsutskottet, vilkens kritik och yttranden också kan ignoreras. JK har en rätt att granska och åtala offentliganställda, som begått brott.
Tidigare insatser av ämbetet – som i det ytterst allvarliga fallet Thomas Quick, som även internationellt var en osedvanligt svårartad rättslig skandal – väcker dock inget förtroende för dess förmåga att skydda enskilda mot offentligt anställda (1).
Det naturliga instrumentet för kontroll av rättighetsfrågor är helt klart en författningsdomstol, vilken dock socialdemokratin inte alls önskade ta med i den ledande grundlagen dvs Regeringsformen. Detta instrument är dock nödvändigt, ifall man i framtiden seriöst vill hindra kränkningar av människors rätt.
Valsystem och partiernas ledningar
Författningen orsakar dessutom en strukturell svaghet gällande partierna beroende på utformningen av valsystemet. Genom att detta bygger på proportionella val och med ett mycket svagt inslag av personval, kommer partiet – och inte väljarna – att bli det riksdagsmännen naturligen i första hand visar lojalitet mot.
Det samverkar med andra faktorer, som gör att maktkoncentrationen till partiledningen blivit alltför utpräglad inom partierna.
Då en partilednings makt sträcker sig även regionalt, kan kandidatplaceringen på riksdagslistorna så påverkas av ledningen, att denna helt enkelt bestämmer över karriären för sina riksdagsmän.
Om exempelvis en riksdagsman visat för stor självständighet och därigenom orsakat problem eller missnöje i partiledningen, är det lätt att han placeras lägre på vallistan inför nästa val alldeles oavsett resultatet av en provröstning, som kan ha skett inom partiet.
Om en representant tror, att han främst ska representera sina väljare, men därigenom kommer i konflikt med ledningens taktiska mål, uppstår lätt en konflikt. Så riksdagsmännen har på detta sätt mera blivit som tjänstemän i ett aktiebolag istället för självständigt tänkande politiker.
Läget förvärras av att alltfler kommer in som unga utan någon bakomliggande väsentlig och självständig yrkeskarriär, som kan ge dem ekonomisk trygghet, om den politiska karriären avslutas av någon orsak. Skälen att följa partiledningens önskemål ökar därför starkt enbart av hänsyn till privatekonomin.
Partistödet har samtidigt minskat det finansiella beroendet till externa finansiärer. Att unga kommer fram politiskt pga släktförhållanden har också uppmärksammats som ett demokratiskt problem.
Den politiska makten har koncentrerats till partiledningarna, samtidigt som den allt större likheten mellan partiernas politik – uppkomsten av ett Enhetsparti även i Sverige – gör att några få stora partiers ledningar helt kan avgöra landets politik. NATO-anslutningen och könsbyteslagen visar just detta.
Felet är, att partiernas ledande företrädare har successivt förstärkt sin självständiga maktposition inom partierna och dessutom gjort sig oberoende – bortsett från valhandlingen – av väljarna genom den statliga finansieringen av partierna.
Några slutsatser
Den svenska författningen från 1974 medför ett antal allvarliga negativa konsekvenser. Den var ju – trots införandet av enkammarriksdagen – delvis skräddarsydd för ett dominerande regeringsparti, som ville behålla makten valperiod efter valperiod.
Dessa egenskaper är olämpliga och en förnyelse av författningen bör därför ske i syfte att förbättra det politiska livet i Sverige. För att eliminera dagens maktkoncentration i vårt land och realisera en bättre maktfördelning bör en partiell ny författningsutredning ske.
En förstärkning av medborgarnas individuella fri- och rättigheter där yttrandefriheten är ytterst viktig, bör uppmärksammas. Det alltmer framträdande kontrollsamhället ska klart motverkas genom ökade rättigheter för individen och speciellt avseende användningen av elektronik gällande övervakning i olika avseenden.
Den konstitutionella kontrollen över regeringens handlande bör kraftigt förstärkas genom införande av en författningsdomstol. Denna ska vaka över att regeringen följer reglerna i regeringsformen och särskilt skyddar medborgarnas individuella rättigheter.
För att stimulera den politiska diskussionen i kommunerna bör kommunalvalet ha sin egen valdag och förslagsvis i mitten av riksdagsperioden.
Ledamöterna i Högsta Domstolen och den nya Författningsdomstolen bör utses av riksdagen på basis av regeringens förslag. Ett mera opartiskt sätt att utse ledamöterna i Sveriges hovrätter bör etableras. Nämnvärda ändringar i författningen ska föranleda folkomröstningar.
Smärre ändringar i författningen kan som idag beslutas av riksdagen, såvida inte 30 riksdagsmän kräver folkomröstning. Som ett ytterligare stöd för individuella rättigheter bör ett legalt tjänstemannaansvar införas. Frågan om den vertikala maktdelningen i Sverige berörs inte här.
Den offentliga finansieringen av partierna bör minskas. Organisationer inkl fackföreningar och alla typer av företag bör inte få ge pengar till partier eller politisk verksamhet. Detta tillåts bara enskilda personer, vilket tvingar partierna att fästa större vikt vid medlemmar och väljare.
Antalet riksdagsmän bör sänkas till 201 personer. Förutom att de flesta lagar numera produceras av EU, bör ett för självständiga individer lämpligt valsätt införas, vilket underlättas, om det gäller färre personer. Systemet gällande val till riksdagen bör då ändras hän mot en betydligt starkare betoning av personval.
Proportionalitetsprincipen vidmakthålls, och möjliga – även radikala – lösningar innehållande utformningen av partilistor med rätt för väljarna att ange valpreferens i form av nummerordning avseende ett visst antal kandidater uppmärksammas. Möjligheten att kombinera visst majoritetsval med övriga val enligt proportionalitetsprincipen bör prövas. Erbjudna kandidater på partiernas listor beror på val inom den partiorganisationen.
Dessa reformer skulle innebära en kraftig vitalisering av svenskt politiskt liv och medföra ett betydligt bättre skydd för medborgarnas individuella rättigheter. De skulle kunna hindra en rad viktiga riksdagsbeslut, som går emot folkmajoriteten.
Text: Dan Ahlmark, ekon lic och jur kand (Vaknaupp.dinstudio.se). Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken ”Vakna upp dags att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Han arbetar idag som medborgarjournalist.
Relaterat
