Bordachev: Därför är halva västvärlden dödsdömd

Debatt om Västvärldens framtid

NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. Stöd vårt arbete genom att donera, sponsra (tex granskningar, utlandsreportage) eller annonsera.
publicerad Igår 7:00
- NewsVoice redaktion
Timofey Bordachev, Valdai Club. Photo: HSE University, www.hse.ru
Timofey Bordachev, Valdai Club

För bara några år sedan framstod större delen av Västeuropa som en stabilitetsfästning i den internationella politiken. Med robusta ekonomier, solida sociala system och den stora byggnaden ”europeisk integration ” gav det ett intryck av beständighet, ogenomträngligt även för stora geopolitiska omvälvningar. Nu har det emellertid blivit en outtömlig källa till märkliga rubriker och förvirring.

Debattartikel av Timofey Bordachev, Valdai Club. Artikeln har tidigare publicerats av tidningen”Vzglyad” och är översatt av NewsVoice

Vi ser ändlösa diskussioner om att skicka ”europeiska fredsbevarande styrkor” till Ukraina, utdragna dramer kring regeringsbildningen i Frankrike eller stormar i en tekopp före valet i Tyskland. Det finns försök att blanda sig i Mellanöstern och framför allt en flod av oansvariga, ofta meningslösa uttalanden från västeuropeiska politiker.

För utomstående framkallar denna utveckling en blandning av förvirring och oro.

I Ryssland möts den västeuropeiska sidan av vår gemensamma kontinents uppenbara nedgång med misstänksamhet, men också med en viss sorgsenhet. I århundraden har Västeuropa varit både ett existentiellt hot och en inspirationskälla för Ryssland.

Peter den store reformerade som bekant landet för att låna det bästa från europeiska tankar och kultur. På 1900-talet segrade Sovjetunionen, trots stora uppoffringar, över Nazityskland under andra världskriget och för många ryssar har Västeuropa länge varit ett ”Eden ” som erbjudit en fristad från den ofta hårda verkligheten i hemlandet.

Men ett Västeuropa som är ekonomiskt instabilt, politiskt kaotiskt och intellektuellt stagnerat är inte längre detsamma som det som en gång inspirerade till reformer eller avund. Det är inte längre en plats som Ryssland kan se som en granne värd att efterlikna eller ens frukta.

Hur resten av världen ser på ”Europa

För större delen av världen väcker Västeuropas problem bara nyfikenhet.

Stormakter som Kina och Indien handlar gärna med de olika länderna och drar nytta av deras teknik och investeringar, men om Västeuropa skulle försvinna från den globala scenen i morgon skulle det inte störa deras planer för framtiden.

Dessa länder är stora civilisationer i sig själva, som historiskt sett har formats mycket mer av intern dynamik än av europeiskt inflytande.

Samtidigt ser afrikanska och arabiska nationer fortfarande Västeuropa genom kolonialismens lins. För dem är dess nedgång av materiellt intresse, men utan större känslomässiga konsekvenser. Turkiet ser de europeiska länderna som byten, åldrande och försvagade rivaler.

Även USA, en förmodad allierad, närmar sig kontinentens kriser med ett affärsmässigt avståndstagande, enbart fokuserat på hur man kan maximera sina egna intressen på Europas bekostnad.

Varför händer detta med Europa?

Det är frestande att skylla Västeuropas udda beteende på eliternas degenerering. Efter decennier under USA:s beskydd har dess ledare förlorat förmågan att tänka kritiskt eller strategiskt. Det kalla krigets slut gjorde det möjligt för dem att regera utan allvarlig konkurrens, vilket ledde till självbelåtenhet och medelmåttighet.

Många av de skarpaste hjärnorna gick in i affärslivet och lämnade politiken till de mindre kapabla. Som ett resultat av det liknar de västeuropeiska utrikespolitiska departementen nu provinsiella byråkratier, utan kontakt med den globala verkligheten.

EU:s utvidgning i början av 2000-talet, då flera små före detta östeuropeiska nationer anslöt sig, förvärrade bara problemet. Deras provinsiella synsätt dominerar ofta diskussionerna och komplexa frågor reduceras till förenklade, snäva angelägenheter.

I dag är Västeuropas politiker skickliga på att övertyga världen – och kanske till och med sig själva – om sin egen inkompetens, men roten till problemet går djupare. Västeuropa står inför en växande motsägelse: dess politiska obetydlighet kolliderar med dess fortfarande beaktansvärda materiella rikedom och intellektuella arv.

Länderna har under århundraden samlat på sig enorma resurser och utvecklat intellektuella traditioner som saknar motstycke. Ändå gör dess strategiska irrelevans dessa tillgångar värdelösa. Till och med Frankrikes kärnvapenarsenal, som en gång i tiden var en maktsymbol, åtnjuter numera föga respekt på världsscenen.

Tyskland, EU:s ekonomiska maktcentrum, är ett exempel på denna impotens. Trots sin rikedom har landet inte lyckats omsätta sin ekonomiska styrka i politiskt inflytande, inte ens över sina egna angelägenheter.

Förstörelsen av Nord Stream-ledningen 2022, som påstås ha utförts av dess amerikanska allierade, symboliserar blockets oförmåga att försvara sina intressen eller hålla sina partner ansvariga.

Storbritannien, som ofta lyfts fram som Västeuropas mest aktiva utrikespolitiska aktör, spelar denna roll till stor del under amerikanskt beskydd. Brexit, trots all dramatik, gjorde inte mycket för att förändra denna dynamik.

Ett århundrade av nedgång

Mer än 100 år efter att första världskriget upplöste Europas imperier står kontinenten nu med resurser som den inte längre kan utnyttja. EU:s senaste utrikespolitiska ”seger ” – det svåra upptagandet av det fattiga Moldavien – visar på dess begränsningar.

Samtidigt är Georgien, med sin trotsiga regering, fortfarande bortom Bryssels grepp.

Även på Balkan är EU:s inflytande begränsat till länder som är kuvade av Nato och helt inringade av den USA-ledda geopolitiska ordningen.

Den kanske mest slående aspekten av det moderna Västeuropa är dess brist på reflektion. Till och med kontinentens intellektuella elit verkar leva bakom en mur av förnekelse, avskild från verkligheten.

Denna attityd sträcker sig till inrikespolitiken, där uppkomsten av partier som inte tillhör mainstream avfärdas med att väljarna ”väljer fel väg”. I utrikespolitiken fortsätter ledarna att agera som om deras åsikter fortfarande formar den globala politiken, trots tydliga bevis på motsatsen.

EU-länderna marscherar vidare, omedvetna om sin minskande makt och den föränderliga globala miljön. I teorin kan en sådan ihärdighet verka beundransvärd, men världspolitiken är inte ett glaspärlespel, som Hermann Hesse skulle ha uttryckt det, och att klamra sig fast vid föråldrade beteenden kommer bara att påskynda Västeuropas nedgång.

Vid någon tidpunkt kommer inte ens dess enorma materiella och intellektuella rikedomar längre att räcka till för att upprätthålla det.

Vad kommer härnäst?

För Ryssland innebär Västeuropas intellektuella och moraliska stagnation både utmaningar och frågor. Historiskt sett har EU varit en granne som inspirerat till reformer och format utrikespolitiska strategier, men hur förhåller man sig till en makt på tillbakagång som vägrar att erkänna sitt eget fall?

Och om EU inte längre är en meningsfull motpart, vem ska då bli Rysslands nya ”förenande motpart”?

Detta är frågor som Ryssland måste besvara när landet navigerar i en värld där Västeuropas inflytande fortsätter att minska. Oavsett svaret står det klart att dess era av dominans är över. Dess nedgång är obestridlig – även om västeuropéerna själva vägrar att se den.

 

Debattartikel av Timofey Bordachev, Valdai Club. Artikeln har tidigare publicerats av tidningen”Vzglyad” och är översatt av NewsVoice

Donera till NewsVoice

Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq