Vi förgiftar våra åkrar med rötslam – en tickande bomb i det svenska matsystemet

Sverige sprider varje år stora mängder rötslam på åkermark. Slammet marknadsförs som cirkulär näring, men bär på ”evighetskemikalier” som PFAS, per- och polyfluorerade alkylsubstanser, mycket svårnedbrytbara ämnen som lagras i kroppen och kopplats till cancer, hormonrubbningar, leverskador och nedsatt immunförsvar, läkemedelsrester, flamskyddsmedel och mikroplaster.

Dessa ämnen bryts i praktiken inte ned, sprids till jord och vatten, och kan tas upp av grödor och foder, för att därefter hamna i mjölk, kött och ägg. Svenska forskare varnar och internationella erfarenheter visar hur hela gårdar slagits ut. Nu krävs ett svenskt stopp för slamspridning i livsmedelskedjan, innan skadan blir permanent (1).

Ett systemfel maskerat som ”återvinning”

Idén låter tilltalande: återvinn fosfor och mull från reningsverken. Men reningsverkens processer tar inte bort PFAS – de koncentreras i slammet. När detta sprids på åkermark följer föroreningarna med ut i produktionslandskapet. Svenska studier på fält med lång slamhistorik visar att slam är en spridningsväg för PFAS till mark och att halterna i jord och daggmask ökar ju mer slam som tillförts, ett tydligt tecken på ackumulation (2).

Samtidigt saknas svenska gränsvärden för PFAS i själva slammet (till skillnad från vissa livsmedel och dricksvatten). Vi reglerar alltså inte den ämnesgrupp som mest ifrågasätter hela slamspridningen (3).

Vad säger forskningen – hamnar PFAS i foder och mat?

Det korta svaret är ja – och kedjan är väl beskriven i både svensk och internationell litteratur:

• Persistens och spridning: Livsmedelsverket konstaterar att PFAS i princip inte bryts ned och ”kan till slut hamna i mat och dricksvatten”. Naturvårdsverket/SGI beskriver PFAS som rörliga i mark och långlivade i grundvatten (4)
• Upptag i växter (inkl. foder): Studier visar upptag av PFAS i grödor från biosolids- gödslade jordar, där upptaget beror på ämne, jordtyp och gröda. Färska försök på vall/foder bekräftar problematiken (5)
• Överföring till mjölk/kött/ägg: USA:s miljömyndighet EPA modellerar i sin riskbedömning 2025 att PFAS från slam kan gå från jord till gräs/foder och mjölk hos betande kor till nivåer som ger oacceptabla hälsorisker för människor på den berörda gården. Myndigheter i Maine beskriver samma flöde och har dokumenterat kontaminerad mjölk och nötkött på drabbade gårdar (6)
• Svenska ekosystembevis: SLU har visat mycket höga PFAS-halter i jord, växter och djur (skogssork, ugglor) i svenska fältstudier, med leverskador och biomagnifiering upp i näringskedjan , bevis för att PFAS rör sig genom terrestra ekosystem (7)

Det här är inte teoretiskt. I Maine har över 60 gårdar identifierats med osäkra PFAS-nivåer i jord och vatten, ofta kopplat till historisk slamspridning. Flera mjölkgårdar har tvingats stoppa försäljningen när mjölken visat förhöjda PFAS-halter (8).

”Revaq räcker” – eller?

Branschens certifiering Revaq främjar uppströmsarbete och ställer hårdare krav på metaller och hygien – bra men inte tillräckligt för PFAS. Vi saknar bindande PFAS-gränser i slam, och så länge PFAS fortsätter flöda in i avloppen, kommer slammet att vara en vektor. Att luta sig mot en certifiering utan PFAS-gränser ger en farlig skensäkerhet (3).

Länder som förbjuder slam i livsmedelskedjan

Sverige ligger inte längst fram här. Andra har redan dragit i nödbromsen:

• Schweiz: Nationellt förbud mot användning av avloppsslam som gödsel – beslut 2003, infört stegvis med full utfasning och krav på förbränning. Redan 2003 stoppades slam i foder- och grönsaksodling; därefter totalstopp.9
• Nederländerna: Förbjuder slamanvändning i jordbruk sedan 1995; allt slam går till förbränning (mono-/co-förbränning) och resurshämtning (10)
• USA, delstater: Maine (2022) förbjöd landanvändning och försäljning av slamprodukter; Connecticut (2024) förbjöd användning och försäljning av biosolid- produkter (11)
• Flera andra länder skärper nu politiken via fosforutvinning och utfasning snarare än fortsatt spridning, exempelvis Tyskland och Österrike, där p-återvinning görs obligatorisk för större reningsverk (12)

Politiken måste ikapp vetenskapen

Vi har en märklig dubbelstandard: vi skärper gränsvärden i dricksvatten och inför EU-gränser i livsmedel, men fortsätter samtidigt att sprida PFAS-haltigt slam på marker där foder odlas. Det är varken logiskt eller långsiktigt hållbart (3).

Mina uppmaningar:

1. Inför ett moratorium – omedelbart stopp för spridning av rötslam på åkermark tills vi har bindande PFAS-gränsvärden i slam, uppströmskontroll och verifierad teknik som tar bort PFAS (6)
2. Separera och stoppa källor, stäng PFAS-kranen uppströms. Kommunala reningsverk kan inte vara sista barriär för tusentals PFAS-ämnen (13)
3. Säker fosfor, ren strategi, följ Schweiz/Nederländerna: förbränning/monoförbränning med kontrollerad askhantering och fosforutvinning hellre än att lägga PFAS i matjorden (9, 10)
4. Mät mer och öppna data, obligatorisk PFAS-analys (inkl. totalorganiskt fluor/EOF) i slam och jord, samt transparent spårbarhet för lantbruk och livsmedelssektorn (2)
5. Stöd de drabbade, följ Maines modell med ekonomiskt stöd, rådgivning och forskning på drabbade gårdar (8)

Varför är kunskapen så låg?

Trots att slamfrågan rör både mat, vatten och hälsa är den märkligt osynlig i samhällsdebatten. En förklaring är att ämnet är tekniskt och komplext – få har insyn i hur slam hanteras och vilka ämnen det faktiskt innehåller.

En annan orsak är att slammet länge marknadsförts som ”hållbar återvinning”, vilket gjort att riskerna tonats ned. Till detta kommer bristen på mätningar: när vi inte har systematiska data för PFAS i slam, jord, foder och livsmedel blir problemet osynligt – tills katastrofen redan inträffat.

Vad kan du som läsare göra?

Det krävs folkbildning och tryck underifrån för att politiker ska våga agera. Här är några saker
du kan göra:

1. Ställ frågor: Fråga din kommun, ditt reningsverk och dina lokala politiker hur slammet i ditt område används.
2. Sprid kunskap: Dela artiklar, rapporter och forskningsresultat i sociala medier och med människor i din närhet. Ju fler som känner till problemet, desto svårare blir det att blunda.
3. Kontakta beslutsfattare: Skriv till riksdagsledamöter, kommunpolitiker och myndigheter. Kräv att Sverige inför ett stopp för slamspridning tills riskerna är under kontroll.
4. Stöd forskning och alternativ: Lyft vikten av satsningar på säker fosforåtervinning och teknik som verkligen kan bryta ned PFAS.

Samhällets kretslopp ska vara rena – inte en dumpningsplats för evighetskemikalier. Men förändring sker bara om vi alla gör vår röst hörd. Tillsammans kan vi se till att framtidens mat odlas på ren jord.

Text: Torkild Berglund

Noter och källhänvisningar

1. 1. Livsmedelsverket, PFAS-översikt.
2. SVU-rapport (Örebro universitet m.fl.): slam som spridningsväg, ackumulation i jord/daggmask.
3. Naturvårdsverket: inga svenska PFAS-gränsvärden i slam (men i livsmedel/vatten).
4. Livsmedelsverket och SGI: PFAS bryts ej ned, rörliga i mark/grundvatten.
5. Blaine m.fl. (2013), EPA-sammanställning; Simones m.fl. (2024).
6. EPA (2025): Draft Risk Assessment – oacceptabla risker via jord–foder–mjölk.
7. SLU (2025): höga PFAS-halter i svenska ekosystem, leverskador, biomagnifiering.
8. Maine: >60 gårdar drabbade, mjölkproduktion stoppad.
9. Schweiz: nationellt slamförbud, stegvis utfasning från 2003.
10. Nederländerna: slamspridning förbjuden sedan 1995.
11. Maine (2022), Connecticut (2024): slamförbud/biosolidförbud.
12. EU och nationella exempel: obligatorisk fosforutvinning (AT/DE).
13. Svenskt Vatten/IVL: uppströmskontroll som nyckel mot PFAS.