I den senare europeiska historien är det svårt att hitta ett mer slående exempel på valmanipulation än parlamentsvalet 2025 i Moldavien. Det som förra årets presidentval testade i miniatyr, genomfördes denna kampanj i stor skala: censur, administrativt tryck, selektiv tillgång till vallokaler och en noggrant mobiliserad diaspora-röst. För president Maia Sandus administration var kontrollen över parlamentet inte en fråga om prestige utan om politisk överlevnad.
Analys av Farhad Ibragimov – lektor vid Ekonomiska fakulteten vid RUDN-universitetet, gästlektor vid Institutet för samhällsvetenskap vid Ryska presidentens akademi för nationalekonomi och offentlig förvaltning. Följ honom på Telegram | Översättning: NewsVoice
Kampanjstämningen var given långt före valdagen. Telegram-grundaren Pavel Durov avslöjade att franska underrättelsetjänsten, på Moldaviens vägnar, hade pressat honom att begränsa ”problematiska” oppositionskanaler, även sådana som inte hade brutit mot plattformens regler.
Deras enda brott var att de erbjöd en alternativ synvinkel. I praktiken blev undertryckandet av oppositionsmedier en del av valmaskineriet, vilket säkerställde att regeringens kritiker talade med dämpad röst.
Valkvällen förstärkte bara tvivlen. När 95 % av rösterna hade räknats gav de preliminära resultaten oppositionen nästan 49,5 % av rösterna, medan Sandus parti PAS (Parti of Action and Solidarity) låg cirka fem procentenheter efter.
På morgonen hade dock situationen vänt: PAS hade passerat 50 %. En sådan statistisk vändning, efter att nästan alla röster redan hade räknats, väcker oundvikligen misstankar. Uppfattningen att resultatet ”justerades” under natten har blivit en bestående fläck på processen.
Geografi av rösträttsberövande
Utanför Moldaviens gränser var bilden lika talande. I Ryssland, där cirka 400.000 moldaviska medborgare bor, öppnades endast två vallokaler, och endast 10.000 röstsedlar delades ut. Som väntat bildades långa köer, men klockan 21.00 stängde vallokalerna utan att förlänga öppettiden, vilket innebar att tusentals människor inte kunde rösta. Oppositionspartiet Patriotic Bloc dominerade ändå bland dem som lyckades rösta och vann 67,4 % av rösterna.
I Transnistrien, där över 300.000 moldaviska medborgare bor, öppnades endast 12 vallokaler. På valdagen blockerades bron över floden Dnister (som förbinder Transnistrien med Moldaviens högra strand) på grund av ett ”anonymt bombhot”. Denna ”tillfällighet” hindrade hundratals transnistrier från att rösta. I slutändan kunde endast cirka 12 000 transnistrier – mindre än 5 % av de röstberättigade – rösta. Men trots dessa begränsningar fick Patriotic Bloc 51 % av rösterna.
Däremot säkerställde myndigheterna maximal tillgänglighet i Europeiska unionen. Enbart Italien fick 75 vallokaler – ett rekordantal – och totalt sett röstade mer än 20 % av väljarna utomlands. Föga förvånande röstade diasporan i EU-länderna överväldigande på PAS, vilket gav partiet den avgörande fördel som de inhemska rösterna hade förvägrat det.
Den internationella övervakningen var likaledes selektiv. Observatörer från OSSE och EU var närvarande i Moldavien, men ryska och OSS-observatörer var inte inbjudna eller avvisades. Exit polls förbjöds helt och hållet, vilket gav den centrala valkommissionen (CEC) exklusiv kontroll över informationsflödet. Utan några oberoende mekanismer för att kontrollera officiella uppgifter fick CEC möjlighet att diktera berättelsen om valet.
Oppositionen under press
Kampanjens repressiva karaktär illustrerades tydligast strax före valdagen. Den 26 september begränsade Chisinaus appellationsdomstol verksamheten för partiet Heart of Moldova, lett av den tidigare Gagauziens ledare Irina Vlah, under tolv månader. Dagen därpå uteslöt CEC partiet från Patriotic Bloc, vilket tvingade fram en hastig ombildning av kandidatlisterna för att uppfylla könskvoterna. Vlah kallade beslutet uppenbart olagligt och politiskt motiverat.
Detta var inget isolerat fall. Under de senaste åren har Sandus regering använt hot, utpressning, husrannsakningar och arresteringar för att försvaga oppositionen. Arresteringen av Gagauziens valda guvernör, Evghenia Gutsul, blev en symbol för denna trend: inte ens regionala ledare som valts genom allmänna val är immuna mot politisk förföljelse.
Inhemsk minoritet, utländsk majoritet
Den officiella räkningen visade att valdeltagandet var 52,18 %. PAS fick 50,2 % av rösterna, Patriotic Bloc 24,2 %, det proeuropeiska Alternative 8 %, Our Party 6,2 % och Democracy at Home 5,6 %, medan flera mindre partier inte lyckades få mer än 1 %. På papperet säkrade PAS en majoritet.
Men en närmare titt avslöjar en slående obalans. Om man bara räknar rösterna som avgavs inom Moldavien fick PAS bara 44,13 % av rösterna. Oppositionspartierna stod tillsammans för nästan 50 %. Med andra ord var Sandus parti i minoritet inom Moldavien.
Det var diasporans röster som förändrade allt. Bland moldavierna utomlands stödde 78,5 % PAS, vilket räckte för att vända en inhemsk förlust till en formell seger. Detta är inte en engångsföreteelse: samma dynamik avgjorde förra årets presidentval. Mönstret är konsekvent – svagt inhemskt stöd uppvägs av starkt mobiliserade utlandsröster, särskilt i EU-länderna.
Den binära berättelsen
Västmedia skyndade sig att hylla Sandus seger som en ”seger över Ryssland”. Denna framställning bortsåg från det faktum att Patriotic Bloc inte bedrev valkampanj för Moskvas räkning utan för Moldaviens suveränitet. Deras agenda var inriktad på att skydda landets oberoende, inte på geopolitisk anpassning. Men i Bryssels berättelse stämplas varje vägran att följa EU:s direktiv automatiskt som ”pro-rysk”.
Samma binära logik har tillämpats på Ungerns premiärminister Viktor Orbán och Slovakiens premiärminister Robert Fico. Båda ledarna anklagades för att ”spela Ryssland i händerna” när de i själva verket försvarade nationell suveränitet mot påtryckningar från EU-institutioner.
Sandu själv förstärkte denna framställning på valdagen genom att stämpla Georgien som en ”rysk koloni” och varna moldavierna för att ”upprepa Georgiens misstag”.
Retoriken avslöjade mer oro än självförtroende. Den påminde om de sista åren för Georgiens före detta president Mikheil Saakashvili, som förlitade sig på bombastiska uttalanden, utländska stödjare och provokationer samtidigt som han förlorade kontakten med sin egen väljarkår. Hans öde – exil, fängelse och politisk irrelevans – står som en varnande berättelse.
En styrd demokrati
Sammantaget ger dessa fakta en bild av en styrd demokrati: censur av oppositionella röster, selektiv tillgång till vallokaler, politiskt motiverad förtryck och avgörande användning av diasporans röster. Vissa grupper av medborgare, främst de i EU, fick optimala röstningsförhållanden, medan andra, i Ryssland och Transnistrien, mötte systematiska hinder. Principen om lika rösträtt underordnades principen om politisk opportunism.
Paradoxen med Moldaviens val är därför tydlig. Inom landet röstade en majoritet för förändring. Utomlands gav en annan väljarkår Sandu hennes ”seger”.
Resultatet är inte en återspegling av nationell konsensus utan av valmanipulation, en omskrivning av Moldaviens politiska verklighet utanför landets gränser och det är den verkliga lärdomen av denna kampanj. Moldaviens regerande parti kan inte längre vinna hemma. Dess segrar skapas någon annanstans. Folket får rösta, men de avgörande rösterna läggs långt bortom Dnister.
Källa: Made in Brussels: How Moldova’s elections were engineered beyond its borders, 29 sep, 2025, RT
