Trump mot systemet – konflikten som skakar USA:s statsmakt

Vi behöver få en mera nyanserad bild av konflikten mellan den folkvalda regeringen och den federala byråkratin “the deep state” (1). I svensk media framställs Donald Trump ofta som ett hot mot demokratin, men bakom rubrikerna om en auktoritär president pågår något mer komplicerat, en mjuk statskupp inom USA:s statsmakt.

I USA utspelar sig just nu en inre maktkamp mellan den folkvalda regeringen och delar av den federala byråkratin, det som Trump kallar “the deep state” och en konflikt som handlar om vem som egentligen styr landet.

Läser man svensk press om USA är bilden ganska tydlig: Trump är farlig för demokratin.

Några exempel:

• “Fredrik Reinfeldt: USA är en demokrati i fara” – SVT2
• “President Trump är ett hot mot vår demokrati” – Aftonbladet Debatt (3)
• “Trump hotar USA:s demokrati” – Dagens Industri (4)
• “Efter beskedet: ‘USA inte längre en demokrati’” – Svenska Dagbladet (5)

I dessa artiklar blir bilden ofta svartvit: presidenten är boven, staten är offret, men verkligheten är sällan så enkel.

Det finns också en annan berättelse – en där delar av staten, alltså den permanenta byråkratin, aktivt motverkar den president som folket valt. För att förstå varför Trump agerar som han gör måste man se den konflikten inifrån, inte bara genom rubrikerna.

Motståndet inifrån staten

Under hösten 2025 började något märkligt ske i flera amerikanska städer. Nationalgardet skickades till Chicago efter ökad våldsbrottslighet (6). Kort därefter stoppade en federal domare utplaceringen av trupper i Portland (7).

Illinois guvernör J.B. Pritzker kallade motståndet mot presidentens beslut “livsviktigt för republiken”.

Samtidigt sade Washingtons borgmästare Muriel Bowser att samarbetet med immigrationsmyndigheten ICE hade “underminerat allmänhetens förtroende” (8). I svensk press tolkades det som ännu ett bevis på Trumps hårda och auktoritära stil, men ur Vita husets synvinkel handlade det snarare om att delar av statsapparaten vägrade följa order.

Trump själv uttryckte det så här:

“Om människor dödas, och domstolar, guvernörer eller borgmästare håller oss tillbaka, då måste vi agera” (9).

Samtidigt skrev The New York Times att federala tjänstemän på plats i Portland beskrev protesterna som “lågenergi” innan domstolen stoppade insatsen10.
För vissa var det ett tecken på att den administrativa staten inte längre bara följde beslut – den styrde dem.

Det är här visselblåsaren Tore Maras kommer in. Hon infiltrerade under flera månader digitala samordningsgrupper där federala anställda planerade vad de kallade “icke-samarbete”. Enligt Maras handlade det inte om passivt motstånd, utan om medveten planering.

I en av inspelningarna syns 32 federala tjänstemän från bland annat State Department, Department of Defense, NASA, FBI och EPA. Rubriken på mötet var: “Non-Cooperation: A Form of Non-Violent Direct Action”. En kvinnlig deltagare, kallad Ro, frågade gruppen: “På en skala från ett till tio – har vi sett auktoritarianism i USA tidigare?”

Chatten fylldes snabbt av tior.

Ro hänvisade till Maria J. Stefans bok Why Civil Resistance Works, som använts i olika regimskiften. Hon talade om “3,5-procentsregeln”, att bara 3,5 procent av befolkningen räcker för att störta en regering.

Hon förklarade:

“Vi tränar för att nå en miljon amerikaner. Det är nästan tio procent av det vi behöver.”

Enligt Maras var flera deltagare högt uppsatta, med säkerhetsklassning. De beskrev sig själva som “noder i ett större nätverk”.

Sabotage och den konstitutionella gränsen

Om dessa inspelningar stämmer visar de hur vissa federala anställda inte bara motsatte sig presidentens beslut – de försökte aktivt påverka företag och samhällsfunktioner.

En deltagare berättade: “Vi gick efter Teslas aktier och vinster. När vi började slå mot företaget på olika sätt märkte vi att vi kunde påverka resultatet.”

En annan nämnde: “Flygledarna på Newark sa att de var sjuka. Jag vet vad som egentligen hände – och varför.”

Kort därefter rapporterade Bloomberg om ovanligt hög frånvaro bland flygledare i hela landet (11). Flera av de medverkande talade också öppet om att de hade kontakt med kongressledamöter: “De möter Raskin den här veckan. De har redan haft möte med senator Whitehouse.”

Det som först verkade vara isolerade handlingar av civil olydnad såg nu ut som samordnad obstruktion.

Den amerikanska lagen (10 U.S.C. § 252) säger att när “olagliga sammanslutningar gör det omöjligt att upprätthålla lagen genom normala rättsprocesser får presidenten kalla in milisen” (12).

Lagen har använts tidigare – bland annat i Little Rock 1957, Alabama 1963 och Los Angeles 1992. Skillnaden nu, menar vissa jurister, är att motståndet inte sker på gatan – utan inifrån staten själv.

En av deltagarna beskrev det så här:

“En mjuk statskupp ser inte ut som stridsvagnar framför Vita huset. Den ser ut som en långsam administrativ strypning – med läckor, falska rapporter och byråkrater som underminerar presidentens order.”

Om det här stämmer står USA inför en svår fråga:
Hur ska ett land försvara sin demokrati när hotet inte kommer utifrån – utan inifrån?

Källor

1. Trump använder termen “the deep state” för att beskriva det permanenta skiktet av tjänstemän och myndighetspersoner som enligt honom motarbetar folkvalda beslut.
2. SVT, 2024: “Fredrik Reinfeldt: USA är en demokrati i fara”
3. Aftonbladet, 2024: “President Trump är ett hot mot vår demokrati”
4. Dagens Industri, 2024: “Trump hotar USA:s demokrati”
5. Svenska Dagbladet, 2024: “Efter beskedet: ‘USA inte längre en demokrati’”
6. Reuters, 2025: “National Guard Deployed to Chicago” (Reuters.com)
7. The New York Times, 2025: “Before Trump Ordered In Troops…” (Nytimes.com)
8. Washington Post, 2025: “Bowser Says ICE Cooperation Undermined Public Trust” (Washingtonpost.com)
9. Vita huset, 2025: Officiellt uttalande (Whitehouse.gov)
10. The New York Times, 2025
11. Bloomberg.com, 2025: Aviation Report
12. U.S. Congressional Research Service, 2023 – “The Insurrection Act and Its Historical Use” (crsreports.congress.gov)