NewsVoice är en nättidning för oberoende nyheter, debatt och analys. 
Trump-administrationen har fastnat i Hormuzfällan. Det som utlovades som en snabb seger – och av israelisk underrättelsetjänst beskrevs som ett fyradagarskrig – har förvandlats till en uthållighetsprövning.
Med globala oljetransporter i fara och Hormuzsundet som det avgörande slagfältet signalerar Teheran att man inte har för avsikt att ge efter för ekonomiskt tryck eller sjöblockad.
Iran har nu utvidgat sin deklarerade kontrollzon i Persiska viken bortom själva Hormuzsundet, vilket direkt hotar Förenade Arabemiratens Fujairah-pipeline – just den förbikoppling som byggdes för att kringgå flaskhalsen. Rick Sanchez rapporterade att detta drag gör Fujairah-ledningen verkningslös, vilket placerar exporten av olja, LNG och gödselmedel under iransk påtryckning.
Det som Vita huset kallar ”Project Freedom” för att eskortera tankfartyg genom sundet betraktar Teheran som en ekonomisk krigshandling som man nu bemöter på sina egna villkor. Försäkringspremierna för sjöfarten i Persiska viken höjs redan, och följdeffekterna på de globala energimarknaderna är tydliga.
Inom Iran präglas stämningen av trots snarare än desperation. I ett sällsynt ljudmeddelande meddelade parlamentets talman Mohammad Bagher Ghalibaf allmänheten att kriget har gått in i en ny fas, där fienden försöker tvinga fram en kapitulation genom blockad och ekonomisk strypning.
Militära angrepp och även terroristattacker är fortfarande möjliga, varnade han, men ”den slutliga segern” skulle höja Iran till en viktig internationell aktör, till en supermakt. Han uppmanade medborgare av alla politiska och religiösa bakgrunder, samt iranier utomlands, att samlas bakom krigsansträngningarna. Detta är inte språket hos en regering på randen till kollaps; det är en uppmaning till ett långvarigt motstånd.
Det iranska samhället verkar alltså vara betydligt mer motståndskraftigt än vad västerländska berättelser antyder. Den iransk-amerikanske journalisten Christopher Helali, efter att ha rest runt i landet under krisens höjdpunkt, beskrev ett folk som fortsatte sitt dagliga liv, hantverkare i arbete, familjer som samlades, böner som hölls, i olika samhällen från Tabriz till Bandar Abbas.
”Livet går vidare”, konstaterade han och lyfte fram att synagogor, kyrkor och moskéer samexisterar. ”Det iranska samhället är långt mer motståndskraftigt än västvärlden någonsin föreställt sig”, sa han och anklagade västerländska medier för att ha fallit offer för sin egen propaganda.
Hormuz-fällan
Trump-administrationens svar har präglats av juridiska manövrer och antydningar om eskalering. Den före detta diplomaten Jim Jatras, i samtal med Daniel Davis, beskrev det plötsliga slutet på ”Operation Epic Fury” som en cynisk återställning av krigsbefogenhetsklockan (war-powers clock).
Jatras varnade för att Vita huset kan förbereda en ny fas av bombningar ”med högre intensitet” eller till och med begränsade markoperationer för att erövra strategiska positioner i Persiska viken. ”Jag är 90 procent säker på att någon form av attack är på gång”, sa han och avfärdade optimistiska rykten om ett nära förestående slut som en rökridå
Analytikern Trita Parsi fångade dilemmat skarpt:
”Att säga att Trump underskattade Iran är en underdrift. Israelerna sålde honom, och han började tro på en berättelse som framställde Iran som så svagt att kriget skulle vinnas inom fyra dagar. Mer än sextio dagar senare sitter Trump fortfarande fast i den röra som Israel sålde till honom.”
Båda sidor, noterade Parsi, behöver faktiskt en överenskommelse: Iran för att få sanktionslättnader och säkra sina framgångar på slagfältet och Trump för att dra sig ur innan konflikten skadar hans presidentskap och det republikanska partiet ytterligare. Men Washingtons mönster att döpa om samma krig till nya namn (från ”Epic Fury” till ”Project Freedom” till det nyligen tillkännagivna ”Battle of Hormuz”) tyder på inhemsk juridisk och politisk teater snarare än äkta diplomati.
Retoriken från toppen har bara ökat oron. I en intervju med George Galloway beskrev professor Seyed Mohammad Marandi Trumps hot om att ”utplåna Iran från jordens yta” som planering av ”det mest fasansfulla folkmordet i historien.” Den västerländska likgiltigheten, hävdade Marandi, härrör från årtionden av att framställa iranier som undermänniskor. ”Vi har framställts som undermänniskor så länge att det inte stör någon”, sa han.
Samtidigt fortsätter USA:s ovillkorliga stöd till Israel att sprida eldsvådor i regionen. Redacted News rapporterade om israeliska attacker mot civil infrastruktur i Beirut samtidigt som vapenvilan i Libanon kollapsar, och varnade för ett ”Gaza 2.0” medan Trump-administrationen erbjuder fullständigt stöd. Den övergripande bilden av Mellanöstern är en av växande förstörelse, där den amerikanska politiken framstår som reaktiv och alltmer frikopplad från den strategiska verkligheten.
Kritiker hävdar att USA återigen har låtit sig dras in i en konflikt baserad på uppblåsta löften om snabba framgångar, bara för att möta en beslutsam motståndare som har stått emot sanktioner, isolering och bombningar i årtionden.
Det som redan står klart är att kriget inte har gått enligt Washingtons och Tel Avivs manus. Iran kollapsar inte. Sundet är inte öppet enligt Washingtons villkor.
