Torkild Berglund, civilekonom och egenföretagare, specialiserad på affärsutveckling, PR och marknadsföring. Han har tidigare bott i Sverige och Norge, men är nu bosatt i Costa Rica (
Nu händer det igen. Samma mediemaskin som under covidåren pumpade ut dagliga dödssiffror och skräckrubriker har hittat ett nytt hot: hantavirus. Flera dödsfall ombord på ett fartyg. Dramatiska rubriker världen över. Experter som spekulerar om ”nästa pandemi” och precis som 2020 börjar samma mekanismer rulla igång.
I en uppmärksammad artikel på Substack skriver Sasha Latypova på Substack:
”…feeble attempts of the pandemic cabal to ignite another round of fear and bullshit with the current ‘hantavirus’ psyop.”
Formuleringen är hård, men efter covidåren är det svårt att bara avfärda den.
Sasha Latypova är en tidigare läkemedels- och medicinteknisk konsult med erfarenhet från kliniska prövningar och regulatoriska processer inom vaccin- och läkemedelsindustrin. Hon har arbetat med uppdrag kopplade till större aktörer inom branschen och är idag en profilerad skribent på Substack, där hon ofta framför systemkritiska perspektiv på folkhälsa, läkemedelsindustri och myndigheters agerande.
Från tillit till lydnad
Under pandemin såg vi hur Folkhälsomyndigheten i praktiken fick ett mycket stort inflytande över samhällslivet. Medierna slutade till stor del att fungera som granskare och blev istället förstärkare av myndigheternas budskap.
Människor som ställde frågor om proportionalitet, vaccinpass, nedstängningar eller statistik riskerade att marginaliseras. Det som kanske är mest slående i efterhand är hur snabbt allt förändrades. På kort tid blev sådant som rörelsefrihet, möten och resor plötsligt något villkorat.
Den som tror att detta bara handlade om rekommendationer behöver titta på Norge. Där infördes strikta karantänregler för inresande, gränser stängdes och kontrollen skärptes kraftigt. Längs den över 160 mil långa gränsen mot Sverige patrullerade polis, militär och hemvärn.
Det som för bara några år sedan hade varit otänkbart i Norden, militär närvaro vid gränsen mellan två fredliga grannländer, blev verklighet på ganska kort tid.
Hantaviruset passar perfekt in i samma dramaturgi
Latypova påpekar att hantavirus inte är ett nytt globalt pandemihot, utan kopplat till specifika förhållanden:
”Sjukdomen förekommer… oftast under extremt dåliga levnadsförhållanden…”
Trots detta presenteras det nu som ett potentiellt globalt hot. Här uppstår ett tydligt glapp mellan faktisk risk och den berättelse som byggs upp och det märks kanske tydligast i hur medierna väljer sina ord.
Internationella medier använder formuleringar som:
- “countries scramble to track passengers” (Reuters)
- “trace contacts around globe” (Washington Post)
- “terrifying hantavirus strain” (New York Post)
- “40% mortality rate” (New York Post)
- “response activated” (WHO/ECDC)
Det talas om passagerare från många olika länder, global smittspårning och myndigheter i beredskapsläge. Samtidigt sägs det ofta, lite i bakgrunden, att risken för allmänheten är låg, men det är sällan det som fastnar hos människor.
“Pandemi” som maktverktyg
En central poäng i artikeln är hur pandemibegreppet kan användas juridiskt. Latypova beskriver hur människor under covid kunde sättas i karantän utan traditionell rättsprocess:
”The quarantine orders are basically an arrest without due process…”
Även i Sverige har erfarenheterna från pandemin lett till diskussioner om utökade befogenheter för regeringen vid kriser. Det väcker frågor om balansen mellan snabb handlingskraft och rättssäkerhet.
Covid var en generalrepetition
Pandemin 2020 visade hur snabbt samhället kan förändras under tryck. Åtgärder som tidigare hade mött motstånd accepterades på kort tid. När sådana principer väl har etablerats blir de också lättare att återinföra. Det är den erfarenheten som gör att nya larm, som hantaviruset, väcker frågor bortom själva sjukdomen.
Under covid minskade utrymmet för kritiska frågor i många etablerade medier. Istället dominerade ett ganska enhetligt narrativ.
När nya hot nu lyfts fram är det svårt att inte undra om samma mönster upprepas. Fokus ligger på potentiella risker, medan frågor om proportionalitet och kontext ofta hamnar i bakgrunden.
Ett system som växer i kris
Varje nytt hot aktiverar ett större system: myndigheter, politik, forskning och industri. Det finns starka incitament att agera snabbt, ibland mycket snabbt. Det betyder inte att hot saknas. Men det betyder att responsen inte alltid är helt neutral.
Under covid såg vi hur enorma summor pengar plötsligt började flöda till läkemedelsbolag, vaccinprogram, krisprojekt och olika former av tekniska lösningar. Samtidigt fick myndigheter ett betydligt större inflytande över människors vardag än tidigare.
När ett nytt virus dyker upp aktiveras hela maskineriet nästan omedelbart: experter kallas in, modeller presenteras, medierna växlar upp och politiker talar om beredskap och ansvar och mitt i allt detta finns också starka ekonomiska och institutionella intressen. Kris skapar inte bara rädsla. Den skapar också möjligheter. För ökad kontroll, större budgetar och nya politiska mandat.
Det är därför människor reagerar när samma mönster börjar synas igen. Inte för att alla tror att hotet är falskt, utan för att allt för många nu har sett hur snabbt ett samhälle kan förändras när rädslan tar över.
Denna gång kan de gå längre
Det avgörande är kanske inte viruset i sig, utan hur vi som samhälle reagerar. När gränser en gång flyttats blir de lättare att flytta igen. Frågan är därför inte bara om hotet är verkligt. Frågan är egentligen ganska enkel: När nästa kris utropas, kommer vi då att ifrågasätta eller bara följa med?
Text: Torkild Berglund, civilekonom och egenföretagare, specialiserad på affärsutveckling, PR och marknadsföring
