SVERIGE

Sverige behöver mer direktdemokrati

Torkild Berglund, civilekonom och egenföretagare, specialiserad på affärsutveckling, PR och marknadsföring. Han har tidigare bott i Sverige och Norge, men är nu bosatt i Costa Rica (Spiritum.se om flytten till CR). Torkild är aktiv i partiet Ambition Sverige.

publicerad Idag 9:00

- av Torkild Berglund

Manifestationen ExitWHO den 1:a oktober 2023. Foto: Stockholmsfyren.se

Manifestationen ExitWHO, oktober 2023. Foto: Stockholmsfyren.se

Sverige brukar lyftas fram som ett av världens minst korrupta länder, men den svenska självbilden fokuserar nästan uteslutande på klassisk korruption i form av mutor och direkta betalningar.

Sverige håller val vart fjärde år och beskriver gärna sig själv som en av världens starkaste demokratier, men när historiska beslut fattas utan folkomröstningar, när riksdagsledamöter förväntas följa partilinjen och när samma politiska elit återkommande rör sig mellan regeringsmakten, lobbyvärlden och internationella organisationer väcks en obekväm fråga: hur långt har egentligen avståndet mellan folket och makten blivit?

Problemet är inte att Sverige saknar demokratiska institutioner. Problemet är att allt fler upplever att demokratin har blivit mer centraliserad, toppstyrd och avskild från vanligt folkligt inflytande. Många svenskar känner intuitivt att relationen mellan väljare och makthavare har förändrats under de senaste decennierna. Det borde oroa betydligt fler än det gör idag.

Betydligt mindre diskuteras den moderna formen av maktintegration där toppolitiker efter avslutad karriär återkommande går vidare till internationella organisationer, lobbyverksamhet, banker, globala nätverk och inflytelserika institutioner.

Problemet behöver inte handla om olagliga mutor. Problemet är att systemet riskerar att skapa lojaliteter som gradvis flyttar makten längre bort från väljarna.

Stefan-Löfven, 21 juni 2021. Foto: NewsVoice.se — Stefan-Löfven, 21 juni 2021 | Foto: NewsVoice

Politikens svängdörrar

Stefan Löfven gick efter tiden som statsminister vidare till internationella toppuppdrag och blev samtidigt senior rådgivare åt lobbykoncernen Rud Pedersen Group. Aftonbladet rapporterade dessutom att hans konsultverksamhet gav miljonvinster efter tiden som statsminister.

Göran Persson gick efter statsministerrollen vidare till PR- och rådgivningsvärlden, statliga bolagsstyrelser och senare till toppositioner inom banksektorn, bland annat som styrelseordförande för Swedbank med mångmiljonarvoden.

Carl Bildt har efter sina ministerposter haft ett stort antal internationella uppdrag inom rådgivningsverksamhet, globala nätverk och internationella organisationer, bland annat inom WHO-relaterade strukturer.

Detta behöver inte innebära att enskilda politiker gjort något olagligt, men när samma politiska elit återkommande rör sig mellan regeringsmakten, lobbyverksamhet, banker, internationella organisationer och globala nätverk uppstår ett demokratiskt problem som diskuteras alldeles för lite i Sverige.

I praktiken skapas ett system där toppolitiker vet att framtida karriärmöjligheter ofta finns inom samma internationella organisationer, lobbyverksamheter, banker och nätverk som påverkas av de politiska beslut som fattas medan de fortfarande sitter vid makten.

Det är här svängdörrsproblematiken blir demokratiskt känslig.

För även om direkta samband sällan går att bevisa är det naivt att tro att framtida karriärmöjligheter aldrig påverkar perspektiv, relationer och politiska prioriteringar.

Om politiker under sin tid vid makten bygger goda relationer till inflytelserika internationella aktörer, globala organisationer och lobbyintressen är det inte orimligt att fråga sig om detta senare också kan öppna dörrar till prestigefyllda uppdrag och välbetalda positioner efter den politiska karriären.

Det handlar inte nödvändigtvis om olaglig korruption, men det handlar om ett system där gränsen mellan folkets företrädare och framtida maktnätverk riskerar att bli allt mer otydlig.

I flera andra demokratier har detta lett till hårdare regler kring lobbying, karensperioder och svängdörrar mellan politik och inflytelserika organisationer.

Frankrike har exempelvis byggt upp särskilda granskningsorgan för lobbying och intressekonflikter efter flera uppmärksammade skandaler kring politik och näringsliv.

I Tyskland har reglerna kring lobbyregister och transparens successivt skärpts under senare år. Även Irland och flera EU-institutioner har infört så kallade “cooling off-perioder”, där tidigare toppolitiker och tjänstemän under en period begränsas från att arbeta med lobbying kopplat till sina tidigare ansvarsområden.

Debatten om svängdörrar och politiska intressekonflikter är alltså långt ifrån unik för Sverige. Skillnaden är snarare att frågan fortfarande diskuteras förvånansvärt lite här hemma, trots att svenska toppolitiker återkommande rör sig mellan regeringsmakten och internationella maktmiljöer.

Sverige har länge haft betydligt svagare skydd mot sådana intressekonflikter. Det här är ingen liten detalj i marginalen. Det handlar ytterst om vem politiken faktiskt tjänar över tid.

NATO och DCA – beslut utan folklig förankring

Den frågan blir extra relevant när man ser hur några av de största säkerhetspolitiska besluten i modern svensk historia hanterats.

NATO-anslutningen innebar ett historiskt brott med över 200 år av svensk alliansfrihet. Trots det fick svenska folket aldrig rösta om medlemskapet.

Även DCA-avtalet med USA, som ger amerikansk militär tillgång till svenska militära anläggningar och reglerar amerikansk militär närvaro i Sverige, godkändes utan folkomröstning och utan någon bredare nationell demokratidebatt.

Det handlar inte om små detaljfrågor. Det handlar om svensk säkerhetspolitik, svensk suveränitet och Sveriges relation till världens största militärmakt. Ändå förväntades svenska folket i praktiken acceptera besluten utan direkt inflytande.

Om beslut av denna dignitet inte anses kräva direkt folklig förankring är det rimligt att fråga sig vad principen om folkstyre egentligen betyder i praktiken.

Riksdagen har blivit ett knapptryckarsystem

Samtidigt urholkas demokratin även inne i riksdagen. Formellt har svenska riksdagsledamöter ett fritt mandat. De är folkvalda och ska kunna rösta efter egen övertygelse. I praktiken fungerar systemet ofta annorlunda.

De flesta voteringar avgörs i realiteten av partiledningar och riksdagsgrupper långt innan ledamöterna går in i kammaren. Den folkvalda ledamotens roll riskerar då att reduceras till ren knapptryckning.

Sveriges Radio har tidigare visat hur ovanligt det är att ledamöter röstar mot partilinjen och hur stark partidisciplinen blivit i svensk politik.

När ledamöter trots allt avviker riskerar de dessutom repressalier.

Moderaten Ellen Juntti förlorade exempelvis uppdrag efter att ha röstat mot partilinjen i frågan om den nya könstillhörighetslagen.

Den senaste konflikten kring politiska vildar i riksdagen visar samma sak. När ledamöter röstar självständigt uppstår omedelbart ett tryck från partiapparaterna att återställa kontrollen.

Så kan ett demokratiskt system inte fungera i längden. Ändå har det gradvis blivit normaliserat.

När politiken blir beroende av experter

Samtidigt finns ytterligare en aspekt som diskuteras förvånansvärt lite i Sverige: relationen mellan demokrati och kompetens.

I teorin ska folkvalda representera medborgarna, inte bara experter och akademiker, men dagens samhälle präglas samtidigt av allt mer komplexa frågor inom geopolitik, energisystem, internationella avtal, AI, statsfinanser, juridik och säkerhetspolitik. Trots det finns inga egentliga krav på sakkunskap eller ämneskompetens hos dem som fattar besluten.

Sverige har exempelvis haft justitieministrar utan juridisk examen och flera ministrar med ansvar för mycket komplexa samhällsområden utan djupare ämnesbakgrund inom sina ansvarsområden.

Morgan Johansson (S). Pressfoto: Regeringen.se

Morgan Johansson var exempelvis justitieminister utan juristexamen, medan Anders Ygeman har haft flera tunga ministerposter utan avslutad högre utbildning.

Det innebär inte automatiskt att dessa personer varit inkompetenta, men i ett samhälle där politiska beslut blir allt mer tekniskt och juridiskt avancerade är det rimligt att fråga sig hur väl dagens politiska system säkerställer tillräcklig sakkunskap hos dem som fattar besluten.

Problemet är inte att alla politiker måste vara teknokrater eller akademiker. Demokratin ska representera hela folket.

Problemet uppstår när bristande sakkunskap gör folkvalda allt mer beroende av partiapparater, myndigheter, lobbyister, politiskt sakkunniga och internationella expertnätverk för att kunna navigera i allt mer komplicerade frågor.

Pandemin blev också ett tydligt exempel på hur centraliserad den moderna politiska beslutsprocessen blivit.

Under Covid-19 hänvisade regeringar världen över i stor utsträckning till internationella organisationer, expertmyndigheter och globala rekommendationer. I Sverige blev det samtidigt påfallande ovanligt med öppen politisk debatt kring WHO:s agerande, proportionaliteten i olika åtgärder eller de långsiktiga demokratiska konsekvenserna av den omfattande krishanteringen.

Det betyder inte att alla beslut under pandemin var fel, men det visade hur svårt det blivit för folkvalda politiker att öppet utmana internationella expertstrukturer och etablerade institutioner även i frågor med mycket stora samhällskonsekvenser.

Även detta bidrog till känslan hos många människor att avgörande beslut allt oftare fattas långt bort från den öppna demokratiska debatten.

Resultatet kan bli ett system där demokratin formellt finns kvar, men där allt större delar av det verkliga beslutsunderlaget gradvis flyttas bort från både väljarna och de folkvalda själva.

Det riskerar i sin tur att ytterligare öka avståndet mellan folket och makten.

Demokratin har blivit allt mer centraliserad

Utvecklingen syns inte bara i riksdagen.

Under de senaste decennierna har allt fler beslut flyttats längre bort från väljarna — till EU, internationella avtal, överstatliga institutioner, expertmyndigheter och politiska nätverk som vanliga medborgare har mycket begränsat inflytande över.

Bedömare och forskare har under lång tid uppskattat att en betydande del av svensk lagstiftning idag påverkas direkt eller indirekt av EU-beslut. På vissa politikområden handlar det om en mycket stor andel av de regler och lagar som riksdagen senare förväntas genomföra nationellt.

Det innebär i praktiken att många beslut som påverkar svenska medborgare inte längre formas fullt ut genom den nationella demokratiska processen, utan genom kompromisser och förhandlingar långt bort från svenska väljare.

Samtidigt har de etablerade partierna i många avgörande frågor blivit allt mer lika varandra i synen på EU, NATO, globalisering och överstatlighet.

För många väljare spelar det därför allt mindre roll vilket parti som vinner valet, eftersom de stora långsiktiga riktningarna ändå fortsätter i samma spår.

Det är också därför misstron mot det politiska systemet växer i stora delar av västvärlden. Människor upplever att avståndet mellan folk och makthavare har blivit större.

Demokratins problem är inte brist på val – utan brist på verkligt inflytande

Sverige har fortfarande fria val och demokratiska institutioner, men en demokrati lever inte bara på valdagar. Den lever genom medborgarnas möjlighet att faktiskt påverka samhällsutvecklingen mellan valen.

När stora beslut flyttas längre bort från folket, när partipiskor ersätter självständigt tänkande och när samma politiska elit återkommande cirkulerar mellan regeringsmakten och internationella maktmiljöer, växer avståndet mellan väljare och makthavare.

Kanske är den verkliga demokratikrisen i Sverige inte att politiker bryter mot lagen, utan att allt för många av dem successivt har blivit en del av samma internationella och institutionella elitmiljö där lojaliteterna till slut riskerar att bli starkare uppåt än nedåt mot väljarna.

Frågan är därför inte bara om Sverige fortfarande är en demokrati på papperet — utan hur mycket verkligt inflytande svenska medborgare fortfarande har kvar mellan valdagarna.

Sverige behöver mer direktdemokrati

Samtidigt finns det demokratier som valt en annan väg. I Schweiz används folkomröstningar regelbundet i stora nationella frågor. Medborgarna kan själva initiera omröstningar och stoppa beslut som saknar folkligt stöd.

Det innebär inte att systemet är perfekt, men det innebär att avståndet mellan väljare och makthavare blir betydligt mindre. I Sverige har utvecklingen gått åt motsatt håll.

Här förväntas medborgarna i praktiken lämna över mycket stora beslut till partiledningar, expertmyndigheter, EU-strukturer och internationella avtal. Resultatet har blivit ett växande avstånd mellan folket och makten.

Allt fler människor upplever att deras röst spelar allt mindre roll mellan valdagarna. Det är också därför politikerföraktet och misstron mot etablissemanget fortsätter att växa.

Sverige behöver därför en bred demokratireform där fler avgörande frågor underställs folket genom bindande folkomröstningar, där det fria mandatet stärks och där hårdare regler införs kring lobbying och svängdörrar mellan politik och inflytelserika organisationer.

Det betyder inte att Sverige ska kopiera Schweiz fullt ut, men det betyder att Sverige behöver röra sig mot en demokrati där medborgarna får större möjlighet att påverka även mellan valdagarna.

Demokratin kan inte överleva långsiktigt om människor upplever att de får rösta, men alltmer sällan faktiskt påverkar.

Text: Torkild Berglund

Relaterat