Dubbelspaltexperimentet visar att ljus och materia kan bete sig som både vågor och partiklar.
År 1801 utförde den brittiske fysikern Thomas Young det första experimentet med ljus. Det bevisade att ljus är en våg, eftersom det skapade ett interferensmönster. På 1920-talet föreslog forskare som Louis de Broglie att även partiklar, som elektroner, har vågegenskaper.
1961 genomförde Claus Jönsson ett framgångsrikt experiment med elektroner, vilket bevisade att materia också har vågnatur. 1974 upprepade Pier Giorgio Merli experimentet med en enda elektron i taget – med samma resultat.
Kort förklarat går experimentet ut på att skjuta partiklar, till exempel fotoner eller elektroner, mot en vägg med två smala öppningar (spalter). Bakom väggen finns en detektorskärm.
Det klassiskt förväntade resultatet, om partiklar vore som små biljardbollar, vore att de bildade två raka linjer på skärmen bakom de två spalterna.
Det faktiska resultatet är något helt annat: partiklarna bildar ett mönster av många ljusa och mörka ränder – ett interferensmönster. Detta händer eftersom partikeln fungerar som en våg som passerar genom båda spalterna samtidigt och interfererar med sig själv.
Sedan kommer den berömda observatörseffekten. Om forskare placerar en mätare vid spalterna för att se vilken öppning partikeln faktiskt går igenom, försvinner vågmönstret omedelbart. Partiklarna börjar då bete sig som vanliga partiklar igen och bildar bara två linjer. Själva mätningen tvingar partikeln att välja en väg.
För att förklara detta infördes idén om superposition – principen inom kvantfysiken som säger att en partikel kan befinna sig i flera olika tillstånd eller på flera platser samtidigt, ända tills någon mäter den.
I vår vanliga värld kan ett mynt som ligger på ett bord antingen visa krona eller klave. I kvantvärlden fungerar en partikel snarare som ett mynt som snurrar på bordet. Så länge det snurrar är det en blandning av både krona och klave samtidigt – det är i superposition.
En elektron som skjuts mot de två spalterna är i superposition. Den väljer inte spalt A eller spalt B, utan passerar genom båda samtidigt som en våg av möjligheter, men så fort vi placerar en detektor för att titta, tvingas det snurrande myntet att landa.
Superpositionen kollapsar, och partikeln tvingas visa ett enda fast läge. Kort sagt: superposition betyder att allt är en flytande våg av möjligheter tills verkligheten tvingas bestämma sig genom en mätning.
Det är här denna artikel tar sitt verkliga avstamp: i det så kallade mätproblemet.
Mätproblemet och superpositionens logiska lucka
Problemet är att superposition är ett teoretiskt antagande som aldrig går att observera. Dessutom gör man observatören till en aktör, men förnekar samtidigt att observatören kan ha annan – känd eller okänd – påverkan, till exempel genom hyperfokusering. Att observatören påverkar utfallet, alltså att hyperfokus påverkar verkligheten, är en möjlighet man inte vill kännas vid.
Detta har gett upphov till många spekulationer och avarter inom det som kallas kvantmystik, och som därför anses vara pseudovetenskap.
Nyandliga rörelser använder ofta kvantförenklingar för att ”bevisa” telepati, distanshealing och att allt är ett. Traditionella fysiker kritiserar denna totala misstolkning, eftersom sammanflätning inte tillåter överföring av användbar information eller klassiska signaler snabbare än ljuset.
Samtidigt har de själva producerat en mängd fantasifulla teorier. Maskhål och sammanflätning (ER=EPR) och en teori inom strängteorin föreslår att två sammanflätade partiklar i praktiken är förbundna med ett mikroskopiskt maskhål – en Einstein-Rosen-brygga.
Dessa extremt spekulativa teorier överskrider vad nyandliga rörelser påstår, med råge, och saknar helt experimentellt stöd, men låt oss stanna vid mätproblemet.
Vi kan aldrig kliva utanför vårt eget medvetande för att kontrollera hur verkligheten ser ut när vi inte tittar. Och när vi tittar påverkar vi verkligheten, eller så skulle man också kunna säga att vi är verkligheten som vi inte kan observera utan att samspela med den.
Vad som finns utanför vårt medvetande kan vi inte observera utan att påverka. Det hela slutar i ett cirkelresonemang som antingen inte ger oss någonting eller ger oss allt.
Vad vi inte kan göra är att skilja observatör från medvetande. För i slutändan finns det inga observatörer utan ett medvetande. En människa läser av en mätare och dokumenterar, på samma sätt som en forskare som vill beskriva sina upptäckter måste ha ett begripligt språk för att kunna förmedla sig och göra sig förstådd.
I och med detta är och förblir superposition ett antagande som aldrig går att bevisa. Man fantiserar ihop den för att den är den mest ”rimliga” förklaringen, men att man är överens om vad som är mest rimligt, mest troligt eller mest sannolikt är inte samma sak som sanning, eller samma sak som bevis. Det kan fortfarande finnas dolda parametrar vi inte känner till – och hur många de är vet vi inte.
Vi kan aldrig titta på en elektron och se den vara på två platser samtidigt. Det vi observerar är alltid ett slutgiltigt, klassiskt värde: en punkt på en skärm, ett klick i en detektor.
Inom logik och vetenskap används metoden abduktion: att hitta den bästa förklaringen till ett observerat mönster. Om vi skjuter partiklar en och en genom en dubbelspalt, skapar de över tid ett interferensmönster på skärmen.
Det logiska dilemmat är att ett interferensmönster matematiskt kräver att två vågor krockar med varandra. Om bara en partikel färdas i taget, måste partikeln ha interagerat med sig själv. Därför är den logiska slutsatsen just superposition.
Detta är inte ett antagande om vad partikeln är i vår makrovärld, utan den mest logiska matematiska beskrivningen av partikelns potential mellan två mätningar – för att kunna förklara slutresultatet, men själva tillståndet i sig är en svart låda för oss, som logiskt sett förblir dolt för direkt observation.
Observatörens paradox
Om vi accepterar att observatören är en aktör som påverkar systemet – får vågfunktionen att kollapsa – är det ologiskt att blint förneka att observatören kan ha andra, mer komplexa former av påverkan. Det kan handla om medvetandetillstånd, hyperfokus eller okända biologiska och fysiska fält.
Tidig kvantmekanik, särskilt von Neumann-Wigner-tolkningen, antydde att det mänskliga medvetandet faktiskt orsakade kollapsen.
Om medvetandet har denna unika kraft uppstår precis den fråga vi ställer här: vilka andra egenskaper hos detta medvetande läcker in i experimentet eller i vår verklighet? Att tillskriva medvetandet kraften att kollapsa en vågfunktion, men samtidigt kräva att det ska vara helt sterilt och inte påverka utfallet genom exempelvis intention eller fokus, blir ett fullständigt ologiskt påstående.
Vad forskarna gör för att överleva strikt logik är att omdefiniera observatören. Idag definieras, ironiskt nog, observatörer inte som ett medvetande, utan som en form av fysisk interaktion. Om en elektron krockar med en foton, en luftmolekyl eller en detektor, så ”mäts” den. Sedan skruvar man till det genom att hävda att universum självt är observatören – detta kallas dekoherens.
Den logiska konsekvensen blir att detta löser problemet med ”hyperfokus”. Vågfunktionen kollapsar nämligen långt innan informationen når den mänskliga hjärnan – partikeln har redan interagerat med detektorns atomer. Detta är den svaga punkten: det är just detta man aldrig kan observera eller mäta.
Därför påstår man att observatörens mentala tillstånd inte har någon logisk kausal väg att påverka partikeln bakåt i tiden. Så får man till det. Superposition är en matematisk nödvändighet för att förklara slutresultatet, men det är en logisk omöjlighet att verifiera tillståndet i sig genom direkt observation.
Om observatören är ett medvetande faller teorin platt – det blir logiskt omöjligt att isolera mätningen från andra psykologiska eller okända biologiska effekter.
Enda sättet att rädda logiken, utan att blanda in ”mainstream-auktoritetens” syn, är att helt separera observatör från medvetande och se mätning som en renodlad mekanisk krock mellan partiklar. Då försvinner behovet av att förklara hur ”hyperfokus” eller vilja skulle kunna styra partikeln.
Dean Radin och experimenten som utmanar
Finns det då andra forskare som hävdar motsatsen och dessutom kan bevisa medvetandets påverkan? Visst finns det.
Vad mainstream gör sig skyldig till är ett uteslutningsantagande system som angränsar till bevis, men som inte är bevis. Några kontrollexperiment ägnar de sig inte åt.
Det existerar andra forskningsförsök med remarkabla resultat som det etablerade naturvetenskapliga forskningsidealet gör allt för att tiga ihjäl. Jag tänker bland annat på dr Dean Radin, som jag har träffat och talat med om detta, och de resultat han presenterade när han besökte Stockholm.
Dr Dean Radin är chefsforskare vid Institute of Noetic Sciences (IONS). Hans mest uppmärksammade arbete är en serie modifierade dubbelspaltexperiment som undersöker kopplingen mellan medvetande och kvantfysik.
Experimentets upplägg: I ett klassiskt dubbelspaltexperiment skickas ljuspartiklar (fotoner) genom två smala spalter. När ingen övervakar partiklarna beter de sig som vågor och skapar ett interferensmönster på en skärm.
Om man däremot mäter eller observerar vilken spalt fotonerna går igenom, kollapsar vågfunktionen och partiklarna beter sig istället som fasta partiklar – mönstret försvinner. Radin ville testa om enbart den mänskliga tanken kunde fungera som en mätare.
Metod: Deltagare placerades i ett helt isolerat och avskärmat rum (en Faraday-bur) ett par meter ifrån en laser och ett dubbelspaltsystem. Via en dator fick deltagarna instruktioner om att växelvis, under korta perioder, fokusera sin uppmärksamhet på dubbelspalten och mentalt ”tvinga” eller föreställa sig att fotonerna passerade genom en specifik spalt – för att sedan slappna av.
Han testade både personer med lång erfarenhet av meditation och en kontrollgrupp utan meditationserfarenhet.
Resultat: Radin rapporterade statistiskt signifikanta resultat, publicerade i bland annat tidskriften Physics Essays. När deltagarna fokuserade på apparaten minskade vågmönstret något.
Det tolkades som att det mänskliga medvetandet delvis kollapsade vågfunktionen och fick ljuset att bete sig mer som partiklar. Effekten var betydligt tydligare hos erfarna meditatörer än hos kontrollgruppen. Enligt Radin var sannolikheten att resultatet berodde på ren slump mindre än 1 på 100 000 i vissa analyser.
Den epistemologiska asymmetrin
Vad händer då med de etablerade forskarna, och hur ser deras reaktion ut? Det som uppstår kan beskrivas som en djup, strukturell paradox inom forskarvärlden – en epistemologisk asymmetri. Vetenskapssamhället tillämpar helt olika regler för vad som krävs för att något ska kallas ”bevis”, beroende på vem som lägger fram teorin och vad teorin handlar om.
Dean Radin hävdar att hans experiment visar att sinnet kan påverka den fysiska verkligheten på kvantnivå. Den breda vetenskapliga expertisen menar att resultaten är effekter av mätfel och bristande experimentell kontroll.
Den klassiska mekanistiska fysiken bygger på kausalitet: en orsak A måste alltid tidsmässigt föregå en verkan B. Om verkan B (hjärnans reaktion) sker före orsaken A (bilden på skärmen) bryter det mot kausalitetsprincipen. För att skydda denna princip måste det etablerade idealet hävda att resultatet beror på metodfel, statistiska anomalier eller dolda parametrar i utrustningen.
Det ironiska är att om fysikerna hade tagit sin egen kvantmekanik på allvar, hade de inte behövt tiga ihjäl dessa resultat. Inom kvantfysiken finns det nämligen matematiskt stöd för retrokausalitet (att framtiden kan påverka det förflutna) och icke-lokalitet (att saker är sammanflätade utanför tid och rum).
När biologiska experiment visar att medvetandet opererar icke-lokalt i tiden, borde fysikerna logiskt sett utropa: ”Titta, här är det makroskopiska beviset för våra teorier!” Men det gör de inte, eftersom det utmanar materialismens grundantagande – att medvetandet bara är en passiv biprodukt av hjärnans kött. Istället väljer man att blunda.
Ett system som skyddar sig självt
Vi kan konstatera att vetenskapen i praktiken inte fungerar som en renodlad logisk maskin. Den fungerar som ett socialt paradigm, i enlighet med vetenskapsfilosofen Thomas Kuhns teorier. Ett paradigm accepterar endast antaganden som bevarar systemets grundläggande maktstruktur och världsbild.
Att acceptera att medvetandet kan hämta information från framtiden, eller att observatörens ”hyperfokus” direkt styr materiens utfall, skulle kräva att vi skrotar hela den mekanistiska världsbilden. Det är ett för högt pris för ett etablerat forskningsideal som har byggt hela sin auktoritet på att hålla medvetandet utanför ekvationen.
Detta experiment visar att medvetandet inte bara är en passiv mottagare av verkligheten – det tycks vara en aktiv deltagare i en struktur där dåtid, nutid och framtid är sammanflätade.
Jag var själv på plats när Dean Radin presenterade sina resultat på Fältöversten på Östermalm i Stockholm. Knappt ett dussin besökare var där – en skandal i sig.
En enda person från det etablerade forskningsetablissemanget var närvarande. Han visade alla symtom på panik och dessutom hela registret av härskartekniker, och lämnade demonstrativt lokalen mitt i föreläsningen, hysteriskt skrattande och skakande på huvudet. Han betedde sig på samma sätt som vilken makthavare som helst som blir avslöjad med sitt fusk – med affektiva försvarsmekanismer.
Detta innebär att vi bör inta en systemisk skepticism. Vi kan inte ta det etablerade forskningssamhället på fullaste allvar. Den enda logiska förklaringen är att vetenskapen har upphört att vara en förutsättningslös jakt på sanning och istället blivit en dogmatisk institution som vaktar sina gränser med härskartekniker. Därmed har den antagit samma form som de religiösa institutionerna den en gång bekämpade.
Den oändliga tätheten
Till sist: vad är min egen idé om allt detta? Vilken verklighet lever vi i och hur ska man kunna förklara sammanflätning? Skulle det inte kunna vara så att vi lever i en oändlig täthet, expanderad enbart av vårt medvetande? Det skulle briljant förklara sammanflätningens paradox.
Om vi lever i en oändlig täthet som enbart expanderas eller spretar ut sig genom vårt medvetande, ser vi – mot strikt logik – att den faktiskt löser kvantförvecklingens paradox på ett mer elegant sätt än många mainstreamteorier.
För det första: Avståndet är då en illusion, och sammanflätningens paradox försvinner. Kvantförvecklingens stora paradox är att två partiklar kan påverka varandra omedelbart över miljarder ljusårs avstånd (icke-lokalitet).
Einstein kallade detta ”spöklik avståndsverkan” eftersom han utgick från att rymden och avstånden är fundamentala, men om vi i själva verket lever i en oändlig täthet – där allt i grunden är komprimerat på en och samma punkt, en singularitet eller ett sammanhängande fält – finns det heller inget avstånd.
Det logiska blir då att partiklarna inte är sammanflätade över ett avstånd. De har aldrig lämnat varandra. De befinner sig fortfarande på exakt samma ställe. Paradoxen uppstår bara för att vi mäter den efter att medvetandet har projicerat ut den i en rumslig struktur.
För det andra: Medvetandet blir som en projektor – den holografiska principen. Att medvetandet expanderar eller skapar upplevelsen av rummet har starka beröringspunkter med vad fysiker kallar den holografiska principen.
Tänk på en filmprojektor: på själva filmremsan (den oändliga tätheten) ligger alla bildrutor, karaktärer och händelser tätt packade ovanpå varandra. Tanken är att vi vänder på steken: expansionen sker inte i ett fysiskt tomrum, utan inom medvetandets struktur. Detta leder till rumtidens död.
Detta eliminerar behovet av komplicerade matematiska krumbukter för att förklara hur information kan färdas snabbare än ljuset. Svaret är att informationen inte färdas – den är redan här. Avståndet är bara det filter som vårt medvetande använder för att överhuvudtaget kunna uppleva en linjär verklighet. Cirkeln sluts.
Om allt är en oändlig täthet som exponeras av medvetandet, blir forskaren, mätinstrumentet och partikeln i slutändan exakt samma sak.
Relaterat
- NewsVoice: Erik Forsman: Den fria viljan är både illusion och verklighet – Påverkar hela samhället
- NewsVoice: Bok: ”Supernormal” – Vetenskap, yoga och bevis för ovanliga psykiska förmågor – Dean Radin
