Skolans fokus flyttades tidigt från att förmedla klassisk bildning till social anpassning med hjälp av metoder hämtade från bland annat Skinners behavioristiska idéer. Målet med utbildningen blev inte längre att skapa fritänkande individer utan lydiga och lojala arbetare och tjänstemän.
I USA pågår en livlig diskussion kring vad som kallas den allmänna fördumningen. Begreppet myntades av Charlotte Thomson Iserbyt i boken The Deliberate Dumbing Down of America (1999). Hon hävdar att det amerikanska skolsystemet, med start kring förra sekelskiftet, medvetet förändrades för att anpassas till storfinansens intressen.
Iserbyt pekar ut Rockefeller Foundation, Carnegie Corporation of New York och Ford Foundation som de starkaste drivkrafterna bakom denna förändring.
I Susanne Dodillets tankeväckande bok ”Historien om det moderna universitetet” (Celanders förlag, 2026) framkommer att Sverige utgjorde en form av laboratorium för denna utveckling.
I spåren av den hastiga industrialiseringen av Sverige hade en mängd sociala problem uppstått i form av trångboddhet, osäkra arbetsvillkor, arbetslöshet och sjukdomar. Att åtgärda dessa missförhållanden var ursprungligen ett projekt som drevs av borgerliga politiker.
En av de mest tongivande var Gösta Bagge (1882–1951), professor i nationalekonomi och socialpolitik vid Stockholms högskola. Han menade att samhällsproblemen måste lösas genom vetenskaplig expertkunskap och statliga reformer. År 1921 grundade han därför Sveriges första socialhögskola i Stockholm.
När verksamheten efter ett par år fick svårigheter med finansieringen vände sig Bagge till USA, där han fick kontakt med Rockefeller Foundation. Den nybildade amerikanska stiftelsen bidrog med omfattande ekonomiskt understöd, dock under löftet att detta skulle ske med största möjliga diskretion.
Rockefeller Foundation handplockade och finansierade fyrtio svenska nationalekonomiska och sociologiska forskare, bland dem Gunnar och Alva Myrdal. Stipendierna löpte under sju år och bidrog till att besätta professorsstolarna med Rockefellers önskekandidater.
Samtidigt ökade Handelshögskolan sin verksamhet med understöd av Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Ekonomer och samhällsvetare kom att dominera debatten om framtiden på bekostnad av teologer, litteraturhistoriker och filosofer.
Humanisternas eftertänksamhet och reflektioner fick ge vika för en totalitär samhällsvetenskaplig styrning anpassad till storfinansens intressen.
I USA fanns en stark kritik av skolsystemets förändringar formulerad i en diger rapport under ledning av den republikanske kongressledamoten B. Carroll Reece år 1951.
Reece menade att det nya skolsystemet gynnade internationalism och idén om en världsregering på bekostnad av nationalism och lokalt självbestämmande, men denna debatt nådde inte fram till Sverige. Här fortsatte projektet att skapa ett forskningsbaserat samhälle med obromsad kraft.
I spetsen gick Torsten Husén (1916–2009), professor i pedagogik. Han såg införandet av ett enhetligt lärosystem för hela det svenska folket som det viktigaste instrumentet i förändringsarbetet. För att genomdriva idén om den nioåriga grundskolan använde Husén erfarenheterna från sitt arbete som militärpsykolog.
År 1952 hade han utvalts av den amerikanska ockupationsmakten i Tyskland för att medverka i ett två månader långt vetenskapligt symposium i Frankfurt. Han ingick i en grupp handplockade forskare från olika länder som fick i uppgift att tänka ut metoder för att ”professionalisera den tyska lärarkåren”.
Huséns tänkande formades starkt av mötet i Frankfurt. I en artikel i tidskriften Pedagogisk debatt 1/1953 lägger han ut texten om den tyska skolans problem. Han hade fått det bestämda intrycket ”att det inte så mycket är belastningen från nazitiden som fastmer belastningen av en hel del 1800-talsfilosofi, framför allt den tyska idealismen, som verkar hindrande för en nyorientering av det pedagogiska tänkandet”.
Husén menade att människor måste toppstyras för att bibringas det rätta demokratiska förhållningssättet, uttryckt med hans egna ord: ”Staten blir så att säga Guds ställföreträdare.”
Begreppet demokrati som ett positivt laddat signalord hade han lärt sig i kontakt med militären i USA, som förde sina krig under mottot ”make the world safe for democracy”. Av den amerikanska militären lärde sig Husén också vikten av propaganda. Han ansåg det vara försvarbart att tillgripa ”den förbättrade sanningen eller rent av lögnen som försvarsmedel” för att genomföra en omvandling av skolväsendet i Sverige.
Motståndet mot Huséns reformarbete utgjordes av det han själv kallade för ”det skolpedagogiska etablissemanget”. Dodillet har i sina efterforskningar letat fram två bortglömda namn i denna tradition. Den ene är Henrik Elmgren (1897–1986). Han disputerade i teologi vid Lunds universitet och arbetade sedan som läroverkslärare i kristendom och filosofi under en tid då skolan ännu sågs som en attraktiv arbetsplats för lärda intellektuella.
Elmgren såg på sitt yrke som ett kall och en livsuppgift, karakteriserat av numera bortglömda dygder som trohet och uthållighet. Han ifrågasatte användandet av begreppet demokrati som gemensam värdegrund för skolan. Han menade att jämlikhet inte utgör någon förutsättning för demokrati, utan också kan förverkligas i en diktaturstat. Den största tillgången i en demokrati är, enligt Elmgren, ”vanligt sunt förnuft”.
Ännu en bortglömd kritiker var Wilhelm Sjöstrand (1909–1989), professor i pedagogik vid Uppsala universitet. Han vände sig mot den instrumentella synen på vetenskapen som redskap för politiska syften.
Liksom Elmgren såg han med oro på att eleverna blev programmerade genom skolundervisningen i stället för att lära sig självständigt tänkande. Han befarade att de i framtiden skulle hamna i händerna på vad han kallade förment demokratiska experter och institutioner, bland dem det nybildade FN-organet UNESCO.
Sjöstrands och Elmgrens synpunkter förblev dock ohörda. De utsattes för förtal, förlöjligande och förringande framför allt av liberalen Gunnar Helén, en av många starka förespråkare för enhetsskolan. En av Dodillets många intressanta slutsatser är denna:
”Den stora politiska skiljelinjen gick inte mellan vänster och höger och inte heller mellan progressivism och konservatism. I stället stred Huséns samhällsvetenskapliga världsbild mot den humanism som intellektuella som Elmgren och Sjöstrand representerade.”
Dodillet visar hur universiteten har blivit själva grundbulten i det teknokratiska expertsamhället som vi lever i idag. Hon menar att det inte längre är forskningens kvalitet som är avgörande för störst genomslag, utan finansiärerna.
De forskare som hävdar egna tankesätt ses numera inom den akademiska världen som ett hot att likna vid ett datavirus. Det är till dessa fritänkare som Dodillet dedikerar sin viktiga bok.
I slutorden uttrycker hon en förhoppning om att universiteten ska reformeras och bidra till hennes vision om en värld där den självständigt tänkande människan ges utrymme och plats i arbetet med att forma framtiden.
Relaterat
- NewsVoice: Emma Ståhl: Skolan dödar barnens själ
- NewsVoice (2015): Lancet och P1 Kaliber: 50% av den medicinsk forskningen är styrd eller falsk
- NewsVoice (Folkets Radio): Susanne Dodillet: Universiteten har blivit ekonomiska propagandainstrument
- Stockholms Universitet: Susanne Dodillet, universitetslektor
