Tidigare åklagare: ”Framtiden är fortfarande oviss för alla innehavare av teckningar som avbildar barn eller barnliknande figurer i situationer som censorer inom rättsväsendet kan finna barnpornografiska.”
Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2012-06-18 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.
FAKTA: Mangadomen var ett brottmål (2010-2012) där Simon Lundström, en översättare specialiserad på japanska tecknade serier, manga, åtalades för barnpornografibrott för innehav av tecknade bilder som åklagaren ansåg föreställde barn i sexuella situationer. Lundström fälldes i tingsrätt och hovrätt, men friades i Högsta domstolen.
Text: Rolf Hillegren, fd åklagare
Glädjande nog friades Simon Lundström av HD i det uppmärksammade mangamålet. Men dessvärre är han den enda som har anledning att vara nöjd – och endast tillfälligt, då domen inte ger någon vägledning för framtida innehavare av teckningar som kan tolkas som barnpornografiska.
I just detta fall har HD utfört en bragd då den åstadkommit ett förnuftigt domslut, trots att uppgiften var att tillämpa en ogenomtänkt lag. Men vägen till domslutet var långt ifrån spikrak. HD tvingades anstränga sig till det yttersta genom att kryssa bland argument om yttrandefrihet och informationsfrihet men kom ändå fram till att en av 39 bilder var straffbar.
Trots det friade man Lundström då innehavet ansågs försvarligt på grund av hans yrkesverksamhet. För att lyckas med konststycket att frikänna Lundström konstaterar HD att ”….en fällande dom skulle utgöra en inskränkning i den tilltalades informationsfrihet.” Är det rimligt att man ska behöva tillhöra någon form av priviligierad grupp för att få inneha tecknade bilder av fantasifigurer, oavsett vad dessa ägnar sig åt?
Framtiden är således fortfarande oviss för alla innehavare av teckningar som avbildar barn eller barnliknande figurer i situationer som censorer inom rättsväsendet kan finna barnpornografiska. Verkar det vettigt? Nej, torde många anse att döma av den debatt som förts såväl före som efter domen.
Frågan är dock om det finns tillräckligt många politiker i den gruppen (se gärna min artikel på Newmill 2/6 2012).
Till att börja med kan man konstatera att den gällande lagstiftningen är en följd av den moralpanik som i vart fall de senaste tjugo åren genomsyrat det mesta som haft anknytning till underlivet. En ingrediens i denna panik är en pedofilskräck som knappast står i proportion till antalet aktiva pedofiler. Inflytelserika personer och grupper har haft ett osunt inflytande på lagstiftningsarbetet. Och resultatet har blivit att vi fått minst sagt egendomliga inslag på sexualbrottsområdet, vilket lett till såväl orimliga lagar som orimliga domar.
Detta är extra märkligt då Sverige tidvis beskrivits som världens mest frigjorda land. Men idag befinner vi oss i ett läge då det för vissa anses olämpligt att ens småbarn badar nakna.
Det är lätt att förstå att man valt att kriminalisera fotograferad barnpornografi, då den knappast kan framställas utan att barn måste utsättas för övergrepp. Men det är betydligt svårare – för att inte säga omöjligt – att förstå varför innehav av tecknad barnpornografi ska vara kriminaliserad.
De argument som använts är att barn som grupp inte får kränkas samt att även teckningar kan avbilda existerande barn. Inget av argumenten håller ens för en snabb granskning. Det första argumentet är rent bisarrt och leder närmast till obehagliga associationer kring avbildningar av Muhammed och det andra argumentet förefaller tämligen långsökt. Jag tror knappast att någon gör sig besväret att arrangera övergrepp på barn för att först fotografera och därefter utföra en teckning efter fotot. En hyfsat skicklig tecknare behöver knappast gå denna omväg.
Att ha pedofila böjelser är naturligtvis en olycka för de individer som har det, då de är utestängda från möjligheten att få utlopp för sin sexualitet utan att begå brott. Jag tillåter mig här att lansera en för vissa kanske hädisk tanke, men i den mån pedofiler nöjer sig med att betrakta bilder borde man rentav kunna skydda barn från övergrepp genom att avkriminalisera innehav av tecknade bilder med barnpornografiskt innehåll.
En avkriminalisering av detta slag skulle också leda till att poliser, åklagare och domare kunde ägna sig åt mer angelägna sysslor än att studera könsbehåring och annan kroppsutvecklingen hos fantasifigurer för att konstatera huruvida de nått pubertetsstadiet.
Såväl tingsrätt som hovrätt fällde Lundström, medan HD friade. Alla instanserna gjorde rätt men ändå blev det så fel. Vem vågar säga att lagen är bra? Processen tog två år och under den tiden tvingades Lundström leva i ovisshet om huruvida han gjort sig skyldig till barnpornografibrott som utan tvekan tillhör de mest stigmatiserande brotten.
En sådan dom riskerar ofelbart att leda till att den dömde av omgivningen blir betraktad som pedofil. Jag tror att många skulle föredra stämpeln mördare, trots att straffet för barnpornografibrott är betydligt lindrigare än för mord. Detta är en aspekt som inte borde vara oväsentlig för politiker som är beredda att stifta lagar alltför lättvindigt.
Av den debatt som förekommit under de två år som detta mål pågått förefaller det finnas en stark opinion för en lagändring i riktning mot en rimligare lagstiftning. Dessvärre kan jag inte påminna mig att någon politiker framfört synpunkter i den riktningen. Jag tror därför att det är alltför optimistiskt att räkna med en snabb lagändring men jag hoppas givetvis att jag har fel på den punkten. Nog borde det vara möjligt att enas om att vi bör ha så få lagar som möjligt som drar löje över rättsväsendet?
Text: Rolf Hillegren, fd åklagare
