Max Scharnberg: Thomas Quick är inte det enda offret för rättsröta – Newsmill

Under senare tid har flera rättsfall diskuterats flitigt, och många inser att de komprometterar domarkåren. Det rör sig om för många fall för att man skall kunna tala om olycksfall i arbetet. Snarare rör det sig om toppen av ett isberg. Det skriver Max Scharnberg, docent i pedagogik.

Denna artikel med rubriken publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2011-04-13 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.

Text: Max Scharnberg

I de följande målen (men inte blott i dessa) har domarna visat en förvånande brist på kompetens: (1) Catrine da Costa styckningsmålet, (2) Thomas Quick målet, (3) Bo Larsson-målet, och (4) Södertälje-målet. – Jag skall dock börja med att berätta lite om vart man kan finna omfattande information om somliga av dessa fall.

Många har hört talas om min egen bok Textual Analysis of a Recovered Memory Trial Assisted by Computer Search for Keywords (2009), just därför att Uppsala Universitet eldade upp den. Självklart bedyrar universitetet att det intet har att göra med min kritik av Professor Eva Lundgren. Denna professor hävdar att rituella barnmord med kannibalism är frekventa i Stockholm. Hon var direkt inblandad i Södertälje-målet. I sin bok La de små barn komme till meg har hon givit Södertälje-flickan pseudonymen ”Mathilde”. I min bok heter hon ”Elvira”). Mördarsekten skall dessutom ha hållit underåriga flickor i burar och gjort dem gravida. Därefter skall de ha skurit ut fostren medan flickorna ännu var levande.

Enligt Lundgren har flera kändisar deltagit i mördandet och kannibalismen, däribland ett hovrättsråd med namnet Peter R. samt hans dotter Moa A.

Det är inte förvånande att ett flertal akademiker år 2004 uttryckte skarp kritik mot båda Professor Lundgren och Uppsala Universitet. Till kritikerna hörde universitetets f.d. rektor Stig Strömholm. Det hela mynnade dock slutligen ut i att universitetet år 2005 utbetalade mer än 300 000 kr i skadestånd (!) till Lundgren för att hon kritiserats.

Man förstår att universitetet inte blev överlyckligt när en viss Max Scharnberg fyra år senare publicerade en bok, som var baserad på samtliga rättegångsdokument plus ljudband och videoband i just Södertälje-fallet. Med hjälp av datortekniker kunde det fastställas att Elviras fostermoder ”visste” allt vad Elvira hade upplevt veckor eller månader innan Elvira visste det själv.

Vem som helst kan ta ställning till mina resonemang, ty den brända boken kan nedladdas gratis (PDF) eller läsas som html på: Yakida.se

Om styckmordsmålet har flera andra skrivit böcker, som tveklöst är bättre än min. Jag kan däremot skryta med att vara den första som har publicerat en bok om målet, vars innehåll är allmänt accepterat idag. Inte ens Frank Lindblad, Christian Diesen, Madeleine Leijonhufvud eller Sven-Åke Christianson vågar längre stå fram och säga att mina analyser och resultat är felaktiga.

Min analys av styckningsmålet finns i Textual Analysis: A Scientific Approach for Assessing Cases of Sexual Abuse, som publicerades i två volymer av Uppsala Universitet år 1996. Den finns i andra bandet, kap. 69-86.

Eftersom min senaste bok brändes, är det lite förvånande att man fortfarande kan köpa 1996-boken från Uppsala Universitet. Men även denna bok kan nedladdas gratis från

Idag skulle nog de flesta vara överens om att de bästa böcker som publicerats om Styckningsmålet är de två som Per Lindeberg har skrivit.

Ett tredje rättsfall (eller rättare en omfattande tredje grupp av rättsfall) är dem som rör Thomas Quick. Liksom i de båda förra fallen hade det inte heller här varit svårt för en hederlig domare att göra en korrekt bevisvärdering. Bland de böcker som utkommit om Quick har jag endast läst ”Quick – den stora rättsskandalen” av Pelle Svensson. Därför kan jag endast rekommendera denna. Men det bör betonas att de pedagogiska förtjänster hos denna bok om möjligt är ännu större än dess sakliga förtjänster. Boken är inte svår att förstå för dem som intet vet om detta mål, eller om juridik. Och läsaren kan lätt se att alla fakta och slutsatser i boken noggrant har kontrollerats.

Därnäst vill jag framhålla Fällda för sexövergrepp – om rättsfall i Sverigeav Therese Juel. Hon genomgår tio rättsfall, och de flesta recensioner av boken har varit positiva. Den recension som jag själv skrivit på Ingrid Carlqvists blogg är på samma gång ensidig och djupgående. Jag har nämligen begränsat mig till två av målet. Detta därför att jag har tillgång till originaldokumenten i dessa. Jag har alltså kunnat bedöma Juels framställning mot bakgrund av originalhandlingarna.

Dessvärre måste jag erkänna min oförmåga att tro på den goda viljan hos de domare som inte insåg att den kvinna som ”Richard” skulle ha våldtaget, var stöldvakt vid ett pågående inbrott.

Hennes påstående att hon hade våldtagits framkom inte förrän hon hade uttömt ett stort antal andra försök på att försena väktaren. Han kom nämligen till platsen 6 (sex) minuter efter att stöldlarmet sattes igång. Kvinnan berättade för honom att hon intet visste vad som satt igång stöldlarmet, eftersom det redan var igång när hon kom till platsen.

Om larmet var igång när kvinnan kom till platsen, och om väktaren kom sex minuter efter att det började, så måste det ha varit en ovanligt snabb våldtäkt. Därtill får vi inte glömma att den ”våldtagna” kvinnan uppenbarligen hade hunnit få sina kläder i ordning efter händelsen, förutom att hon hade klarat av att lugna ned sitt eget sinnestillstånd till en helt normal nivå. Och allt detta på mindre än sex minuter. Det är nästan som om vi har ett fall för Guinness Record Book.

Sedan är det väl lite besynnerligt att ett offer för att våldtäkt som skall ha avslutats några minuter tidigare, vid åsynen av väktaren högt ropar ”GÅ UT!! GÅ UT!!” Däremot är det inte besynnerligt att påståendet om våldtäkten, som först framkom under de sista sekunderna innan väktaren skulle gå in i företagshuset, visade sig vara utomordentligt effektivt för att hjälpa en eller flera inbrottstjuvar att komma undan.

Som om detta inte var nog, så har kvinnan inte ens beskyllt Richard för våldtäkt. Hon sade att våldtäktsmannen var en av de tre esterna som jobbade vid företaget. Men hon sade också att DET INTE VAR DEN YNGRE. Det förhåller sig emellertid så att Richard inte bara var betydligt yngre än hans landsmän, utan den yngste av samtliga som arbetade på företaget. Hon sade också att våldtäktsmannen inte hade skäggväxt. Men Richard har en stor mustasch.

Kvinnan fick se åtta foton en face och en profile. Alla de tre ester ingick. Likväl utpekade kvinnan med bestämdhet en person som ingalunda var est, och som inte heller arbetade i företagshuset, och som överhuvudtaget inte var lik Richard.

Ett par dagar senare dog kvinnan av en ordentlig överdos av fyra mediciner, där redan en blygsam blandning av två kan vara livsfarlig.

Sedan dröjde det elva månader innan åklagaren tog upp fallet igen. Han och domstolarna försökte en tämligen fantasifull (eller fantasilös?) logisk akrobatik för att bortförklara att kvinnan hade utpekat ”fel” person. Det rörde sig om några gamla foton som polisen råkade ha liggande, så det var inte så konstigt att kvinnan hade misstagit sig.

Men detta är grov osanning. De tre esterna fotograferades mindre än 24 timmar före fotokonfrontationen, och Richard hade inte ens varit i Sverige i mer än två månader när stöldvaktshändelsen ägde rum.

Likväl fick han 2½ års fängelse och 10 års utvisning; det senare trots att hans fru och barn bodde i Sverige.

Nu till fallet Keith Cederholm. Många av oss har inte riktigt förstått att det hör till samma kategori. Tyvärr har jag ännu inte läst Jan Guillous bok. Boken utkom i mitten av 1980-talet, och detta var just den period när intrigerna för att stoppa min egen Freud-forskning var mest ihärdiga. Man måste ursäkta mig att jag inte hade ork för att fästa mig vid ett annat ämne, hur viktigt det än må ha varit. Men jag kommer att läsa boken med det snaraste.

Däremot har jag läst Ingrid Carlqvist: Keith och jag – en otrolig bok, som även belyser domstolarnas maliciösa behandling av honom.

Det är tydligt nog att Keith endast fick resning och friades, därför att Guillou gjorde ett TV-program om hans fall. Keith och hans bror skulle tillsammans ha bränt ned ett hus. Det visade sig emellertid att åklagarens enda vittne var menedare, samt att åklagaren var fullt medveten om detta. Det var dessutom obestridligt att Keith och hans bror befann sig på så långt avstånd att de inte KUNDE ha hunnit till huset när branden startade. Det måste också påpekas att alls intet tyder på elden hade påsatts. Som om detta inte var nog, var det fysiskt omöjligt att sätta eld på stenhuset från utsidan med hjälp av Molotovcocktails (såsom menederflickan påstod). Hur kunde hon förresten ha varit ögonvittne om hon inte var medskyldig?.

Bevisen för att Keiths bror var oskyldig, var precis lika starka som bevisen för att Keith var oskyldig. De fem justitieråd som vägrade resning åt brodern, efter att Keith hade fått resning och helt hade friats, KAN alltså inte ha varit i god tro. Däremot kan de kallt ha räknat med att Guillou inte skulle göra ännu ett TV-program om samma fall. Följaktligen skulle de inte bli komprometterade i allmänhetens ögon om de lät en oskyldig sona ett 10-årigt fängelsestraff.

Till synes består Högsta Domstolen (åtminstone delvis) består av människor, vars hederlighet inte är indisputabel.

Text: Max Scharnberg

Max Scharnberg är docent i pedagogik och har publicerat kvantitativt mer forskning över sexuella övergrepp än någon annan i Skandinavien. Denna forskningsinriktning påbörjades 1990. Resultaten har åberopats på tre kontinenter. Vidare har Max varit försvarets eller domstolens opartiska sakkunniga i 27 rättsfall.