Brita Sundberg-Weitman: Pressfrihet kontra myndigheters rätt att känna sig löjliga

NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. Stöd vårt arbete genom att donera, sponsra (tex granskningar, utlandsreportage) eller annonsera.
publicerad 19 mars 2010
- NewsVoice redaktion
Brita Sundberg-Weitman - Privat foto
Brita Sundberg-Weitman - Privat foto
Brita Sundberg-Weitman – Privat foto

Enligt ett JO-beslut får en socialklient ta med sig vem som helst som moraliskt stöd vid ett möte med sin socialsekreterare, dock med undantag för journalist som med fog kan befaras använda det som sägs vid mötet på ett för socialsekreteraren förlöjligande sätt. 

Text: Brita Sundberg-Weitman docent i civilrätt och folkrätt vid Stockholms universitet, hovrättsråd i Svea hovrätt | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill den 2010-03-19 | NewsVoice fick tillstånd av Weitman att återpublicera artikeln.

En kvinna skulle i egenskap av socialklient ha ett samtal med handläggare på socialkontoret. Hon hade kontaktat en tidning och ville ha med sig en journalist vid mötet (inte underligt med tanke på att myndigheters version alltid brukar vinna när ord står mot ord om vad som sagts vid möten mellan socialsekreterare och deras klienter).

Det tillät emellertid inte socialförvaltningen och hänvisade till att journalisten kunde komma att skriva om mötet, vilket skulle kunna kränka socialsekreterarens ”personliga integritet”. Man hänvisade till ett tidigare JO-beslut (1418-2007) där JO uttalat att socialtjänsten kan vägra en klient att spela in ett samtal med socialtjänsten:

om det finns fog för antagande att materialet kan komma att användas på ett provokativt eller för tjänstemannen förlöjligande sätt”.

Tidningen anmälde saken till JO och frågade om socialtjänsten verkligen kan neka en stödperson tillträde till ett möte med hänvisning till stödpersonens yrke och/eller arbetsplats (JO 5683-2008).

JO:s utgångspunkt var klar: ”Förutsatt att det står klart att en utomstående person följer med som stöd för den enskilde kan förvaltningen alltså, enligt min mening, inte neka stödpersonen att närvara med hänvisning enbart till tjänstemannens personliga integritet”. (OBS ”enbart”!)

Men sedan kommer det: Om den medföljande personen vill närvara vid mötet ”på journalistyrkets vägnar och inte i första hand som stöd för klienten” kommer saken i ett annat läge. Då gäller tydligen JO:s tidigare uttalande om inspelning av samtal, dvs här att journalisten kan vägras tillträde om denne kan befaras publicera uppgifter från mötet som får socialtjänsten att framstå i en löjlig dager.

I detta fall ansåg JO inte att:

”det på föreliggande material är möjligt att i efterhand avgöra om reporterns huvudsakliga syfte var att i egenskap av stödperson stötta kvinnan eller om hon främst önskade närvara vid mötet som journalist”.

JO tog emellertid fasta på att tidningen i sin anmälan till JO påtalat socialförvaltningens vägran att släppa in reportern som en begränsning av mediers möjlighet att granska socialtjänsten.

Därför fanns det enligt JO ”visst fog för antagande att reportern önskade närvara vid mötet på journalistyrkets vägnar och inte i första hand som stöd för klienten” och därmed ingen anledning för JO att kritisera socialförvaltningens vägran att låta reportern vara med vid mötet.

Rättskulturen i Sverige blir, för att tala som Alice i underlandet, ”curiouser and curiouser”. Här ifrågasätter en tidning om ett visst förfarande utgör en begränsning av mediers möjlighet att granska en myndighet, och just det argumentet tar JO fasta på för att ursäkta myndigheten.

En journalist kan enligt JO avvisas från ett möte mellan klient och socialsekreterare, om det kan befaras att journalisten annars skulle skriva om mötet på ett för tjänstemannen förlöjligande sätt.

JO:s främsta uppgifter är enligt lag att värna dels om grundlagsbudet om saklighet och opartiskhet, dels om medborgarnas fri- och rättigheter. Hur går det ihop med att prioritera en socialsekreterares intresse av att slippa känna sig löjlig framför klientens önskan att ha med sig en journalist som vittne och moraliskt stöd i en för klienten typiskt förödmjukande situation?

Text: Brita Sundberg-Weitman

Brita Sundberg-Weitman är född år 1934 och har i sitt yrkesverksamma liv varit docent i civilrätt och folkrätt vid Stockholms universitet, hovrättsråd i Svea hovrätt och lagman i Solna tingsrätt. Hon har tidigare skrivit böckerna Nondiskriminering i EEC 1973, Discrimination on Grounds of Nationality 1977, Saklighet och godtycke i rättskipning och förvaltning 1981 och Rättsstaten Åter! 1985.

Donera till NewsVoice

Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq