Efter en timme och tjugo minuters gång glider katamaranen Leonora Christina från Ystad mjukt in i Rönnes hamn. Jag ska under några härliga dagar fira en bemärkelsedag. Bornholm är ännu insvept i skälvande sommarvärme och solens strålglans bryter skimrande igenom de transparenta cirrusmolnen.
Text: Christer Nilsson, Helsingborg, historiker och författare
Omedelbart omfamnas man av det bornholmska Skagenliknande ljuset som lockat så många konstnärer till ön. Detta mystiska, svårgripbara destillat av havets ljusreflexer och saltmättat svirrande lufthav blandat i en mirakulös trollformel. Här ska man helt visst kunna ”hygge sig”, känner jag. Och man kan inte bli besviken på denna lilla behändiga märkliga ö med sin dramatiska historia. Av inlandsisen formad till en parallelltrapets; 4 mil på längden, 2,8 mil på bredden och med bara 4 landmil till den skånska kusten. Till ytan dock bara cirka 45 procent av Ölands.
Bornholm är en mycket vacker ö. Landskap och natur omväxlar hela tiden. Den norra kustlinjen domineras av hisnande klippformationer där Helligdomsklippernes sönderspruckna prekambriska gnejs och granit stupar brant och dramatiskt. Eroderande vågor har mejslat ut spännande grottor med fantasieggande namn som Törre Ovn (24 m djup), Sorte Ovn som är ännu större och Våde Ovn som man måste ha båt för att nå.
Längst i söder finns Dueodde, där är kusten låg och mjuk med flygsand, klitter och dynfält, med barnvänliga sandstränder, Nordens högsta fyrtorn, 48 m högt.
Det inre av ön är inte mindre spännande. Här ligger den långsträckta skogen Almindigen, som faktiskt är Danmarks tredje största skog, med mjuka dalgångar och skimrande bokskogar. Här finns också Paradisbakkerne, ett kuperat område med dammar, små sjöar och bergknallar fulla med redan blommande ljung. I den västra delen av skogen ligger Gamleborg och Lilleborg Ruin, lättförsvarade medeltida fort dit folk och fä flydde när fiender hotade.
Annars är Hammershus, Nordens största borgruin, den märkvärdigaste sevärdheten på ön. Cirka 1260 lät ärkebiskopen Jakob Erlandsen uppföra borgen som sedan spelade en dominerande roll i öns militära och politiska historia. Judiciellt lydde Bornholm under Skånelagen där Åkirkeby, i öns mitt, var säte för landstinget och i kyrkligt avseende var ön en del av Lunds stift. Men ny stridsteknologi gjorde fästningen långsamt obsolet och från slutet av 1600-talet förföll Hammershus. I borgkaféet visar en intressant utställning hur byggnaderna såg ut under sina glansdagar och hur människorna levde sina vardagsliv där.
Bornholm runt
Har man bil med sig till ön, vilket starkt rekommenderas, – utan att man för den skull ska underskatta Bornholms cykelvänlighet – kan man i sakta mak på finfina vägar färdas runt ön, förslagsvis medurs, och börja kl. 12 i norr med Hammershus fästning och de två små tvillingstäderna Allinge och Sandvig med Nordbornholms rökeri vars buffé, med rökta makrillar, räkor, ål och den berömda Bornholmssillen, man absolut inte får missa.
Kl. 2-3 (klockvis) når man Helligdomsklipperne, Bornholms Kunstmuseum, och Gudhjem, en liten stad vackert terrasserad på branta sluttningar, med gulmålade hus och röda tak.
Kl. 4 landar man i Svaneke, Danmarks östligaste stad – och den minsta. Lutningen mot havet är kraftig, terrasserna och trapporna är många och alla korsvirkeshusen bedårande i sina läckra pastellfärger.
Kl. 6 (fortfarande klockvis) är man i Nexö, Bornholms största hamn och fiskeläge. Staden bombades hårt av ryssarna 1945 (nazisterna hade då vägrat lämna ön) och av de 900 husen träffades 856 och 175 totalförstördes. I Nexö föddes författaren Martin Andersen Nexö som skildrar sina barndomsår i Pelle Erövraren, senare filmad med Max von Sydow i en av huvudrollerna.
Åkirkeby kl. 7 är den enda staden som inte ligger vid havet. Den var den viktigaste handelsstaden under medeltiden. Slutligen kommer man till Rönne, den västligaste staden och störst med sina 14 000 invånare. Den invaderas på sommaren av danskar, svenskar tyskar och polacker och har fast färjeförbindelse med Ystad, Köge, Sassnitz och Swinoujscie. På sommaren kan man också från Simrishamn nå Allinge och därifrån och från Gudhjem går sedan båtar till Christiansö nordost om Bornholm.
Bornholms historia
När Sverige genom trettioåriga kriget (1618 – 1648) drogs in i den kontinentaleuropeiska politiken hamnade Bornholm i hetluften. Danska och svenska vägar korsade varandra på denna viktiga strategiska stödjepunkt i södra Östersjön. Första gången ön hotades var under svensk-danska kriget 1643 – 1645, kallat Horns krig. I slutet av kriget lade fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel vantarna på Bornholm, men det blev en kort parentes – några månader senare fick svenskarna lämna tillbaka ön vid Brömsebrofreden den 13 augusti 1645.
False flag lurade svenskarna – kan ha slaktats
Den mest dramatiska perioden i öns historia varade i över tre år, 1658 – 1661, och innehöll nationalitetsbyten, ockupation, uppror och köpslående om ön – allt under det att Danmark och Sverige utkämpade två krig mot varandra. Det gick illa för svenskarna; den nyinsatte landshövdingen Johan Printzensköld blev nedskjuten på öppen gata i Rönne varefter bornholmarna under ledning av Jens Kofoed (öns frihetshjälte vars namn man ofta påminns om på Bornholm) intog Hammershus och sedan med falsk flagg lockade iland en svensk skeppsbesättning soldater som överrumplades och därefter snabbt sattes i tvångsarbete hos bönderna. Det finns en dansk folkvisa som påstår att Kofoed sedan gav order om ”allmän svinslakt”, varvid bönderna slog ihjäl alla svenskar, men detta är nog inte sant säger allvarliga danska historieforskare. Det hela slutade med att danskarna fick behålla Bornholm.
Sägnen berättar – och man är benägen att hålla med:
”Då Vår Herre skapade Skandinavien fick han över några av de vackraste naturavsnitten. Dessa samlade han ihop och kastade ut i Östersjön och på så sätt bildades Bornholm.”
Text: Christer Nilsson, Helsingborg, historiker och författare