Gång på gång blir det allvarliga konflikter mellan polisen och demonstranter. Huvudproblemet är att polischeferna i huvudsak är administratörer som inte är rekryterade, utbildade och tränade att planera och leda polisinsatser vid extraordinära händelser, skriver Eric Rönnegård, fd polisintendent.
Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent, debattör | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2010-05-17 och NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln | Rönnegård är författare till boken ”Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag”
Intressant att Thomas Bodström (S) och Henrik von Sydow (M) kräver en skärpning i lagboken av straffen för grova våldsbrott, inget fel i och för sig. Men vore det inte angelägnare att först visa väljarna vad ni vill göra åt polisens allvarligaste problem, det operativa chefsproblemet. Ett exempel här får belysa problemet.
Polisen fick kraftig kritik efter EU-toppmötet i Göteborg 2001. Göteborgskommittén föreslog att poliser måste utbildas och utrustas för att kunna sköta sina uppgifter vid stora internationella möten i framtiden. Därför har Rikspolisstyrelsen skapat en särskild polisstyrka på ungefär 600 poliser. Konceptet kallas ”särskilda polistaktiken”.
Styrkan skulle få sitt elddop vid en stor EU-konferens i Malmö i september 2008, Europeiska Sociala Forumet (ESF). Hotbilden var hög. Autonoma aktivister kunde liksom i Göteborg sju år tidigare förväntas begå brott och störa ordningen.
Våldsamma kravaller utbröt också i Malmö. Men poliserna fick chefernas order att inte ingripa oaktat mycket allvarliga brott kom att begås. Aktivister angrep både det civila samhället och poliserna. Skyltfönster slogs sönder. Flaskor och gatstenar kastades mot poliserna och deras bilar. Bilar sattes i brand. Aktivister slog sönder skyltfönstren till en SE-bank. De tog sig in i banken och vållade förstörelse. De bar ut saker från banken, men inget gjordes för att skydda banken.
Aktivisterna prioriterar ofta att angripa just banker. Senast nu i Aten där också dödsoffer har krävts.
Allt detta och annan brottslighet pågick i Malmö medan hundratals specialutbildade poliser tvingades stå och titta på. Polisstyrkan var så stor att det inte hade varit något problem för poliserna att ingripa mot dem som begick brott och förhindra fortsatt brottslighet. Mediernas kritik mot polisens passivitet var skoningslös. I synnerhet poliserna själva var frustrerade över att de inte fick ingripa när de såg brott begås.
Rikspolisstyrelsen har nu sent omsider granskat polisinsatsen vid EU-konferensen i Malmö. Granskningen redovisas i två inspektionsrapporter, 2010:1 och 2010:2.
Granskarna beskriver hur det var ”oklart vem som ledde insatsen”.
”Anledningen till att ingripande inte genomfördes vid intrång i banklokalen är enligt inspektionsgruppens bedömning sannolikt den oklara ledningsstrukturen, trögheten i ordergivningen och den oeniga lägesbilden.”
Tre polisbefäl var på platsen för ordningsstörningarna vid Triangeln. Alla tre ansåg att det var just denne som var den polisinsatschef som hade det högsta chefskapet på platsen.
En av dessa chefer tog beslut att inte ingripa när skadegörelse på och i banken skedde. En annan beordrade att ett ingripande skulle genomföras. En tredje hade hört en order att inte ingripa. Slutresultatet av det blev att poliserna tvingades fortsätta förhålla sig passiva. ”Begreppsförvirring och oreda” är ordval som granskarna använder.
”Några av de högre polisbefälen har (för granskarna) givit uttryck för att detta har varit den värsta och rörigaste polisinsats de varit med om.”
Polisinsatscheferna har, enligt granskarna, ”utan nämnvärd styrning” från kommenderingschefen fått sköta sig själva ute på stan. Information från insatscheferna kom inte fram till kommenderingschefen, som ledde insatsen från polishuset, vilket fick till följd att denne inte fick kunskap om vad som hände ute på stan.
Jag anser att den allvarligaste ledningsbristen ändå var att kommenderingschefen inte getts mandat att också leda polisinsatsen strategiskt. Att inte ha det mandatet i synnerhet under själva insatsen blir som att leda insatsen med bakbundna händer när det gäller händelseförlopp som bara rusar iväg och kräver snabba beslut.
I den första inspektionsrapporten beskrivs ett tiotal kommenderingschefen överordnade chefer ”som alla verkar ha ett ansvar inom den strategiska ledningsnivån när det gäller … särskilda händelser. Hur den inbördes ansvars- och arbetsfördelningen ser ut har inspektionsgruppen dock inte fått en klar bild av.”
Det var chefer som i huvudsak är administratörer som inte är rekryterade, utbildade och tränade att planera och leda polisinsatser vid extraordinära händelser. En typisk bild av det operativa chefsproblem vi sedan länge haft inom polisen och som innebär att det vid krävande polisinsatser allför ofta blir kaos eller passivitet i polisledningen.
Chefskapet vid EU-konferensen i Malmö hade, enligt min bedömning, minst lika stora brister som vid EU-toppmötet i Göteborg sju år tidigare. Rättsamhället kapitulerade nästan helt vid konferensen i Malmö. Av all den allvarliga våldsbrottslighet som förekom blev slutfacit att endast en person har dömts för grov skadegörelse och olaga intrång i bank. Med den domen som enda undantag, tillämpades inte vid polisinsatsen rättegångsbalkens krav på lagföring av ett stort antal våldsbrottslingar.
Borde det inte vara angelägnare för Thomas Bodström och Henrik von Sydow att arbeta för att våldsbrottslingar lagförs enligt den lag som finns, än att försöka göra partipolitik av några framtida påföljdsändringar? Väljarna skulle nog bli tryggare av det.
Våldsbrottslingarna är vinnare med dagens polispolitik. Ju allvarligare händelse desto säkrare vet vi att polischeferna får stora problem att klara sina uppgifter. Alltför ofta har resultatet blivit att våldsbrottslingar inte blivit lagförda.
Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent | Rönnegård är författare till boken ”Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag” | Eric Rönnegård har arbetat som polisintendent med extraordinär brottslighet, sk särskilda händelser, i Stockholm och på riksplanet sedan mordet på Olof Palme samt med närpolisreformen i mitten av 1990-talet.