Chefsskapet vid polisen fungerade inte under helikopterrånet i Västberga, visar Rikspolisstyrelsens granskning. Regering och riksdag måste nu ta tag i problemet med , skriver Eric Rönnegård, fd polischef.
Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent, debattör | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2011-11-29 och NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln | Rönnegård är författare till boken “Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag”
De högsta polischefernas oförmåga att leda polisinsatser vid större händelser har visat sig gång på gång. Det beror på att de saknar kompetens att utöva chefskap när sådana händelser inträffar. Det kan gälla allvarliga händelser som terroristangrepp och extraordinära våldsbrott. Polischeferna är administratörer, inte utbildade och tränade för kvalificerade operativa uppgifter. Därför blir det när sådant händer oväntat antingen kaos i polisledningen eller att cheferna håller sig undan så mycket de kan. Utredningar visar att problemet är strukturellt.
Polismorden i Malexander 1999 och mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003 är sådana exempel. Vid det förra var det kaos i polisledningen i Linköping. Vid det senare omdefinierade man det brutala ministermordet till grov misshandel. Det gav polischeferna chansen att en efter en lämna polishuset och gå hem och få sin nattsömn.
Justitieminister Thomas Bodström räddade dem genom att inte kräva någon efterhandgranskning alls av polisinsatsen de första femton timmarna efter mordet på ministerkollegan. Han ansåg att det inte behövdes då cheferna skött sig bra den gången, till skillnad från vid mordet på Olof Palme.
Därför kan det vara intressant att se hur de högst ansvariga cheferna skötte sig vid helikopterrånet 23 september 2009. Rikspolisstyrelsens efterhandsgranskning är nu klar, inspektionsrapport (2011:6). Jag läser inspektionsrapporten parallellt med Länskommunikationscentralens (LKC) händelserapport, på 400 sidor tätskrivet, och kommenderingschefens beslutsprotokoll, på tre sidor.
Polisinsatsen pågick i närmare två dygn, men det var under de tre första timmarna allt var akut och det allra mesta hände. Min slutsats: Det fanns i allt väsentligt vid Stockholmspolisen inget fungerade centralt chefskap de första timmarna den här gången heller. Chefsberedskapen var usel.
Vakthavande kommissarien på LKC fick larmet från värdedepån G4S kl. 5.19 att en helikopter med beväpnade män observerats på värdedepåns tak i Västberga. Han förstod att det var fråga om att aktualisera beredskapsplanen för särskilda händelser. Det gällde då att med stor skyndsamhet övergå till en särskild organisation som med kvalificerat chefskap ska klara att kraftsamla hela myndighetens resurs, både vad gäller antal poliser och utrustning. Men det krävde beslut av beredskapshavande polischef. Vakthavande själv kunde inte besluta om det, men han fortsatte ändå att arbeta som om det var en särskild händelse.
Vakthavande gjorde riktiga förstahandsåtgärder. Han utsåg en polisinsatschef som åkte ut till värdedepån och tog minutoperativt chefskap över de poliser som snart samlades där. Insatschefen inledde förundersökning om grovt rån.
Klockan 5.25 ringde vakthavande till polischefen som hade länets chefsberedskap i hemmet (han/hon är länspolismästarens förlängda arm). Denne som sannolikt befann sig i bostaden omkring tio mil från arbetsplatsen beslutade att de på LKC skulle upprätta ledningsstab och han beslutade vidare dels att rekvirera polishelikoptrar, dels att piketen skulle medföra förstärkningsvapen som han samtidigt förbjöd dem att använda.
Beredskapsplanen förutsätter att en kommenderingschef ska utses att leda den särskilda insatsen med anledning av händelsen. Men fattas inget särskilt beslut då är beredskapshavande chefen själv kommenderingschef. Men han kan besluta att annan polischef ska vara det.
Då beredskapshavande chefen är kommenderingschef ska han, med en ledningsstab, leda insatsen från ett särskilt utrustat ledningsrum i polishuset. Han är därför som polischef i beredskap utrustad med tjänstebil för att snabbt kunna ta sig in till ledningsrummet i polishuset. Tidigare praxis i Stockholm har varit högst en halvtimmes inställelsetid.
Polischefen i beredskap fattade inte när han blev uppringd i bostaden något beslut om att utlösa beredskapsplanen. Han beslutade inte heller att kalla in den vakthavande kommissarie som har beredskap i hemmet för att kallas in vid akuta särskilda händelser. Detta för att denne ska kunna avlasta den vakthavande som är i tjänst hans ordinarie arbetsuppgifter. Den senare blir upptagen att kalla in personal till staben och få igång arbetet i ledningsrummet.
Granskarna kritiserar kraftfullt polismyndigheten för att helt sakna förberedda rutiner ”när det gäller att mobilisera sina ledningsstaber”. Det fanns till exempel inte ens en ”förteckning över namngivna personer som ska kontaktas när ett akut behov uppkommer att organisera en ledningsstab”. Detta är naturligtvis en mycket allvarlig brist ur beredskapssynpunkt.
Omkring kl. 5.30 bör beredskapspolischefen ha lämnat bostaden och startat bilresan mot Stockholm.
Av händelserapporterna framgår att det under de första tre timmarna efter rånlarmet var en extrem polisiär aktivitet på olika platser i länet. Särskilda insatser måste sättas in för olika uppgifter. Det var exempelvis vid G4S värdedepå i Västberga, jakten på helikoptern, sjön Aspen, Saltsjö Duvnäs, bombattrappen vid polishelikoptrarna på Värmdö (som hindrade helikoptrarna från att lyfta), anträffandet av rånarhelikoptern, med flera händelser.
Under tiden fanns inga praktiska möjligheter för vakthavande att leda kommenderingen övergripande operativt samt strategiskt från LKC. Det innebar att när polisinsatsen var som mest intensiv hade vakthavande chefsuppgifter i alla tre chefsfunktionerna, nämligen ordinarie vakthavande, stabschef och som tillfällig ”kommenderingschef” under chefens bilresa från bostaden. Absolut ingen chef klarar en sådan övermäktig arbetsuppgift. Att få utrymme att bemanna ledningsrummet blev naturligtvis omöjligt. Det rummet användes inte alls under kommenderingen. Om detta skriver granskarna:
”Granskningsgruppen anser det anmärkningsvärt, att polismyndigheten finansierat och byggt en särskild ändamålsenligt avskild ledningsplats som endast kan användas i begränsad omfattning. När behovet är som störts, dvs. vid akuta större särskilda händelser, kan det inte nyttjas. (…) Vid intervjuerna är det en återkommande kritik mot stabsarbetet i den granskade rånhändelsen att för många personer uppehöll sig i närheten av staben, utan att ha några uppgifter utan endast störde arbetet. Risken för denna typ av störningar kan undvikas om det stabsrum som är avskilt från den minutoperativa verksamheten används”.
Beskrivningen pekar på att kaos och oordning har förekommit i kommenderingsledningen. Detta särskilt då kaos har varit ett alltför vanligt ledningssymptom vid tidigare likartade händelser.
Det är också nödvändigt att sitta i ledningsrummet och ha tillgång till den utrustning som finns där för att kunna följa den snabba händelseutvecklingen på de skilda insatsplatserna ute i länet, vilket krävs för att övergripande kunna leda och hålla ihop kommenderingen.
Granskarna beskrev det försiktigt bland annat så ”att polisinsatschefen arbetade utan önskvärt stöd och erforderliga direktiv”. Jag menar, att när behovet var som störst saknade polisinsatsen nödvändig central ledning. Därmed minskade naturligtvis chansen, dels att gripa gärningsmän, som bör ha uppgått till ett tjugotal, dels att kunna beslagta rånpengar. Oaktat bristen på chefskap från polischefsnivån finns många exempel på professionell ledning från insatschefer och platschefer.
När polischefen i beredskap var på väg mot polishuset i Stockholm hände bland annat följande:
I LKC:s händelserapporter kan man följa rånarnas flykt med helikoptern:
Klockan 5.49, då rånet pågått en halvtimme, lyfter helikoptern med pengarna och gärningsmännen. Den drar iväg med hög hastighet söderut, men vänder vid sjön Aspen och drar iväg norrut. Över Älvsjö mot Tullinge. Över Ekerö Centrum. Lågt över vattnet. Mot Hässelby. Över Färingsö. Stryker trädtopparna. Flyger lågt och mycket fort. Passerar Grimstaskogen. Flyger mycket fort utan lyse. Mot Spånga. Stryker hustaken. Över Tensta mot Akalla. Väldigt lågt. Mot Kista och Täby Kyrkby. Synlig Vallentuna mot Väsbyhållet.
Under 40 minuter efter det rånarna hade lämnat värdedepån följs helikoptern med hjälp av inrapporterade uppgifter från allmänheten och spaning från polisbilar. Klockan 6.32 beslutade kommenderingschefen att ”observationer på helikoptern ska skötas diskret”. Därefter finns få eller ingen observation inrapporterad till LKC förrän i samband med att helikoptern anträffas parkerad i Täby kl. 7.41.
Enligt kommenderingschefens protokoll och körsträckans längd från bostaden bör det ha varit omkring kl. 6.30 kommenderingschefen anlände till polishuset i Stockholm. Han kunde först då på plats i staben börja leda poliskommenderingen operativt och strategiskt. Granskarna har en snällare skrivning. De skriver att kommenderingschefen ”kom på plats i staben strax efter kl. 6.00”.
Det var först när polischefen i beredskap kommit fram till Stockholm han beslutade kl. 6.38, att utlösa beredskapsplanen särskild händelse.
Det var ett mycket allvarligt fel att kommenderingschefen inte var på plats i staben förrän efter en timmes inställelsetid. Det är inte en acceptabel beredskap.
En sådan uppgift kan säkerligen få säkerhetschefer på de omkring hundra ambassaderna i Stockholm att höja ett ögonbryn. De vet att allvarliga brott och attentat kan inträffa. Då är de garanterade skydd av en effektiv polis.
Efter massmorden på Utöya i Norge har till exempel kritiken varit våldsam. Man har menat att det borde ha varit möjligt för poliserna att anlända några minuter tidigare till ön och därmed kunnat rädda liv.
Att en kommenderingschef som ska leda en extraordinär särskild händelse inte är på plats i ledningsrummet och kan fatta snabba beslut kan på olika sätt få mycket allvarliga konsekvenser. Det visar inte minst chefernas tillkortakommande vid mordet på statsminister Olof Palme 1986, nu efter ett snart trettio år nationellt trauma.
Det högsta chefskapet blev inte bättre när kommenderingschefen anlände till LKC. Ledningen klarade inte av att följa den snabba händelseutvecklingen ute på fältet. Det saknades ett informationsflöde mellan kommenderingschefen och polisinsatschefen, som hade att leda poliserna lokalt. Därmed saknade kommenderingschefen en avgörande förutsättning för att kunna leda. Hans försök att styra kommenderingen med så kallade Beslut i stort, var så ”rörigt och oklart”, enligt granskarna, att det måste ses som helt otjänligt i ledningshänseende. Han kom helt enkelt inte med i matchen att leda kommenderingen. Och när han i några få fall fattade angelägna beslut var det alldeles för senfärdigt.
Det framgår av hans eget ytterst knapphändiga beslutsprotokoll, jämfört med LKC:s omfattande händelserapporter. Det som absolut hade krävts av honom för att klara chefskapet hade varit att nyttja ledningsrummet. Där fanns utrustning för att i en lugn miljö kunna följa händelseutvecklingen och därmed kunna leda polisinsatsen.
Sju rånare av kategorin ”fotfolk” – av uppskattningsvis totalt tjugo – har blivit dömda för rånet. Sannolikt ingen av de dömda tillhör hjärnorna i gruppen. Pengarna hann rånarna säkra. Serbisk polis hade dessutom i förväg informerat svensk polis att ett spektakulärt rån planerades mot en värdedepå med hjälp av helikopter. Att trots det resultatet blev så magert är ett allvarligt underbetyg åt svensk polis.
Granskarna konstaterar: ”Någon utvärdering av den särskilda händelsen har inte gjorts av myndigheten”.
En utvärdering görs normalt direkt efter en polisinsats för att myndigheten ska lära för framtiden. Polisledningen i Stockholm ansåg kanske att myndigheten inte hade något att lära av polisinsatsen vid helikopterrånet? Eller var orsaken till att inte utvärdera tidigare justitieministerns ”prejudikat” efter mordet på utrikesminister Anna Lindh? Han ansåg då att det inte behövdes någon efterhandsgranskning och utvärdering alls, eftersom han ansåg att cheferna skött sig bra den gången.
I den akut inledande polisinsatsen med anledning av helikopterrånet är det inte polischefen, som i första hand ska ställas vid skampålen när det inte har fungerat, utan snarare politikerna. Cheferna är inte rekryterade, utbildade och övade att kunna leda polisinsatser vid extraordinära, ofta krisartade händelser. Flera utredningar har visat att det inte är rimligt att då kräva av dem att de utan kunskap och övning skall kunna klara det synnerligen krävande chefskapet. Detta är ett allvarligt strukturproblem där det krävs initiativ av regering och riksdag. Det har vi nu väntat på länge!
För övrigt anser jag Sverige behöver en fristående rättsinspektion som granskar polisen.
Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent | Rönnegård är författare till boken ”Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag” | Eric Rönnegård har arbetat som polisintendent med extraordinär brottslighet, sk särskilda händelser, i Stockholm och på riksplanet sedan mordet på Olof Palme samt med närpolisreformen i mitten av 1990-talet.