NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT. I kretsar där jag ibland umgås är trevligheten den främsta dygden. Det kan låta som en behaglig grund för mänsklig samvaro. I många fall är det förstås just så. Liksom apor är människor sociala varelser och det trevliga umgänget fyller, skulle jag tro, samma gemensamhetsskapande funktion som när en grupp apor plockar loppor av varandra.
Text: Patrik Engellau, redaktör för Det God Samhället (DGS) | Artikeln har tidigare publicerats i DGS
Men den socialt eftersträvade och rentav påbjudna trevligheten rymmer försåtliga fällor för människorna. Trevlighetens första bud är att man inte får vara otrevlig. Man får till exempel inte tala illa om individer som ingår i den sociala kretsen även om vederbörande inte är närvarande. Det kan leda till att man i åratal umgås med trevliga personer som inte bara är trevliga utan också bedragare och fifflare – bara för att andra trevliga personer som känt till förhållandena inte velat varna.
Det är inte svårt att vara trevlig. Man ska le och säga saker som man tror att den man talar med vill höra. Sedan ska den man talar med göra likadant tillbaka. Det är faktiskt behagligt, troligen just som ömsesidig lopplockning.
Trevlighetsnormen
Den största faran med trevlighetsnormen är nog att den bidrar starkt till mental homogenitet för att inte säga inkrökthet. Eftersom den trevlige inte får säga något som samtalspartnern kanske inte gillar så gäller det att hålla sig på säker mark. Det säkraste är att bara säga saker som är allmänt accepterade. Det säkraste är att hålla sig inom den vedertagna och anbefallna åsiktskorridoren.
Jag vet inte om åsiktskorridoren är smalare i Sverige än i andra länder, men jag tror det. Å andra sidan är YouTube fullt med berättelser om konservativa amerikanska filosofer och opinionsbildare som blivit tystade och avpolletterade av aktivister när de hållit föreläsningar på framstående amerikanska universitet så skillnaderna länderna emellan kanske inte är så stora.
Min tes är att vi i den svenska kulturen är för trevliga för vårt eget bästa, i varje fall i detta historiska ögonblick. Jag tror nämligen att det största hotet mot Sveriges framtid inte är fienden själv, det vill säga de PK-istiska makthavarna inom politik, förvaltning och media, utan det faktum att vi själva, som ogillar fiendens härjningar med nationen, inte sätter stopp för ofoget.
Men hur kan vi sätta stopp för ofoget? frågar du kanske häpet. Det är enkelt, svarar jag. Det räcker med att vi normala människor tydligt markerar våra uppfattningar utan att skämmas och utan att först sila dem, sockra dem och upplösa dem i PK-sås så att endast homeopatiska doser av de ursprungliga tankarna återstår. Precis hur själva markeringen ska gå till vet jag inte men ”där viljan finns hittar man vägen” som det engelska ordspråket lyder.
Tänk dig att PK-istiska journalister får hundratals protestmail för sina bigotta artiklar. Tänk dig att politiker inte längre kan samtala med medborgarna utan att få sina fiskar varma. Tänk dig att nästan alla företagare bestämmer sig för att inte betala in momsen på utsatt tid utan med två veckors försening – bara för att skicka en signal, liksom. Tänk dig att du själv slutar sila snacket, men där lägger trevligheten hinder i vägen. Vem har inte varit med om middagar i vänkretsen där någon, troligen en kvinna, avfärdar utflykter utanför åsiktskorridoren med den avsnoppande kommentaren ”Nej, nu ska vi ha trevligt!” vilket betyder att vi inte ska tala om sådant.
Jag träffar säkert två trevliga människor i veckan som uppgivet suckar och säger ja, det är ju förskräckligt det här att man inte kan säga vad man vill i det här landet utan att bli utfrusen och till och med mobbad på jobbet eller ännu värre.
När sådana trevliga människor en stund har utgjutit sig över förhållandena i riket ser jag in i deras själar och upptäcker en dold tillfredsställelse. De tycker sig ha identifierat ondskan och gläds över att den inte finns hos dem själva, ty själva är de rena. Men ondskan är så ond, så ond att det finns alla ursäkter i världen för dem att fortsatt vara trevliga och inte riskera ett kliv utanför åsiktskorridoren. De saknar skuld och har en ursäkt.
Såklart att det inte blir någon rättning med sådant folk.
Text: Patrik Engellau, redaktör för Det God Samhället
Jag tror du var för trevlig där, Patrik.
Du menar förmodligen att folk är smilande, hycklande skitstövlar som förstör både egna och andras liv samt samhällskontraktet.
Jag älskar människor, det är folk jag har svårt med!
Säger man på en svensk tillställning att “negrer och hyckleri är det värsta man vet”. Då vaknar genast hycklarna och ska demonstrera sin godhet genom att klanka ner på att man sa N*ordet som de själva inte ens törs säga. De inser inte själva att de just då bekräftar att de är de hycklare man pekat ut som avskyvärda.
Bra skolexempel här Mats :Citat: “Säger man på en svensk tillställning att “negrer och hyckleri är det värsta man vet”. Då vaknar genast hycklarna och ska demonstrera sin godhet genom att klanka ner på att man sa N*ordet som de själva inte ens törs säga. De inser inte själva att de just då bekräftar att de är de hycklare man pekat ut som avskyvärda.”
Och som du ser det dröjde inte länge innan postaren Per svalde betet……
Yes AnnaF!
Helt rätt Mats!
Anders som jag träffade i Göteborg hade hållit med dig. Han kallade sig för “Anders, negern från Norrland” och ville att hans vänner skulle kalla honom det, men sedan finns det människor som alls inte är nöjda med sin egen chokladbruna färg, de som blir jätte jätte-arga, på samma vis som blekfeta svenska kvinnor oftast inte är nöjda med sin färg, efter en lång vinter.
Således är fokuset på folks utseende inte särskilt lämpligt. Det gör dem upprörda i onödan. Vissa svenskar, s.k. “hjälpare” blir upprörda åt dem, för de föreställer sig hur det känns för dem.
Så det är inte nödvändigtvis “hyckeri”, men kan även basera sig på medkänsla. Det trevligaste är om alla mörkhyade börjar gilla sin egen hudfärg naturligtvis, för då blir det lika kul som när någon kallar mig vitlök eller vitkål. Jag blir full i skratt. 🙂
Försöket till förolämpning har ingen effekt, eftersom jag inte uppfattar läget som förolämpande. Jag accepterar läget och gillar läget, likt Anders. Vi bryr oss ju allra mest om vad vi själva tycker om oss själva. Eller hur?
Konsten är att vara trevlig samtidigt som man säger “sanningen”. Man blir mer sann genom att lära sig om olika former av lögn, samt undvika dem och påtala dem, samt genom meditation eftersom det ökar förmågan att upptäcka lögnenerna, samt ökar motståndskraften mot olika former av lögn, enligt egen erfarenhet.
Sanningen uppfattas inte alltid som trevlig kortsiktigt, men inget är trevligare än sanningen på lång sikt. Det är bara en liten puckel man ska ta sig över. Man måste först finna lugn och mod.
Men att vara PK-trevlig är naturligtvis inte alltid att betrakta som emotionellt korrekt, men heller inte att vara “politiskt inkorrekt” om det blir emotionellt inkorrekt. Därför är jag oenig med Engelau. En vis man väger sina ord på guldvåg. jag önskar att jag alltid kunde vara vis, men jag förlåter mig och andra för våra synder.
Den som är stark på rationalitet kan övertyga ännu bättre med känsla, men är känsloargumenten svaga kan inte de mer intuitiva övertygas till att vara rationella.
Mycket bra beskrivning av den svenska trevligheten. Då Sverige enligt min uppfattning förefaller den 53 delstaten av USA har tydligen samma trevlighet uppmärksammats där. Andra länder är förvisso inte så. Där säger man vad man tycker i saksammanhang. Möjligen lite mindre krasst i personsammanhang, beroende på uppfostran. Då man i Sverige har svårt att skillja mellan personangrepp och sakdiskussion har det blivit kortym att blanda båda ihop och tolka en sakdisskussion med divergerande uppfattning som personangrepp. So vid jag förstår var detta mindre uttalad före 70 talet. Men där blev det tydligare då man offentlig i tidningar personangrep dem som hade en annan åsikt i sakfrågor. Kanske har detta pågått mycket längre och USA har, då Sverige tydligen var ett experimentland, lärt sig att det fungerar att tysta människor med andra åsikter.
Om man är alldeless för trevligt och sväljer sin “agression” ( agression är nämligen i sin grundmening att kunna siga nej) yttrar den sig gärna iform av angrepp mot sig själv dvs inflammationer och smärtor av olika slag pga av den växande inre spänning att inte få leva i sin sanning. Precis som ett åskväder rensar luften så kan ett ärligt meningsutbyte rensar ett förhållande mellan människor annars finns en fara att det uppdämda en dag explodera i verklig agression.