Kenneth Thorberg: höger eller vänster eller helhetsbild?

DEBATT. Inom den politiska sfären finns ett traditionellt sätt att rätta in sig, allt efter vad man kan tänkas ha för åsikter, allmänna livsåskådningar, klasstillhörighet osv: vänster eller höger, motpoler som underblåser konfliktförhållanden som vi har i våra gener sedan tidernas begynnelse.

Text: Kenneth Thorberg, Etiopien | Look Left – look right. Foto: Andrew Martin. Licens: Pixabay.com (free use)

Man kan härleda det till en försvarsmekanism som aktiveras för att vi själva ska slippa stå utanför, dvs vi söker trygghet i en tillhörighet. Ta skolgården som ett exempel. Vi har alla varit endera inblandade i eller bevittnat mobbning av någon sort. De som utför denna mobbning gör det uteslutande för att de själva känner sig osäkra på sin plats i flocken och under inga omständigheter vill hamna utanför, men någon måste hamna där. Det är en naturlag att vi, precis som alla andra flockdjur, inordnar oss i hierarkier och någon måste hamna längst ner i rangen. Och ingen vill tillhöra förlorarna.

Sport

Det för mig vidare in på att vi alla också innehar en medfödd tävlingsinstinkt i varierande grad, vilken vi söker ett utlopp för på ett eller annat sätt. En del genom att bli karriärmänniskor inom yrkeslivet , andra jämför sig med sin omgivning och tittar kanske avundsjukt på grannens bil, en del blir aktiva inom idrott eller andra tävlingssammanhang, allt från hockey, fotboll, kampsport och löpning till schack, kortspel, dart mm.

Många blir passiva åskådare till idrotten och skaffar sig favoritlag. “Blåvitt”, “Peking”, Leksand, Brynäs, Barcelona, Rangers, Maple Leafs, Liverpool, Manchester United eller City, det finns oändliga klubbmärken att bekänna sin hängivenhet till. Substitut för att just få utlopp för tävlingsinstinkten inom oss och för att få tillhöra en kategori, och allra helst, vinnarna förstås. Det visar ju i slutändan att “vi hade rätt hela tiden”, hur dumt det nu än kan låta.

De här basala mänskliga mekanismerna har också anammats i politiken, fast här heter “lagen” vänster och höger i stället. Och de hade nog sin relevans vid den tiden då arbetarnas situation krävde förändring för att slippa slita sig igenom 12-timmarsdagar sex dagar i veckan med minimalt betalt , om man ens hade något arbete att gå till. Godsherrar och fabrikörer såg sina egendomar och revir hotade och behövde en politisk motkraft.

Politik

I dag är skillnaderna på de olika falangerna nästan obefintliga. Politiken har blivit så infiltrerad av ekonomiska och utomstående intressen som sett till att neutralisera någon större påverkan oberoende vilket lag som vinner, även om hejaklacksledarna vill få det att låta annorlunda. Och det bara för att hålla uppe skenet av att det visst gör skillnad om supportrarna inställer sig mangrant och nyttjar sin demokratiska rättighet (läs skyldighet) då det är dags att legitimera de olika lagens existensberättigande.

Med några års mellanrum möts man för att mäta sina krafter. Vallokalerna fungerar som arenan där supportrarna sluter upp för att heja fram sitt lag , om än under mer stillsamma former än vad som är fallet på en hockeymatch.

När valresultatet är klart kan man via direktsänd TV ta del av festerna som arrangerats av de olika lagen , det råder begravningsstämning hos de deppande förlorarna medan man skriker sig blåa eller röda av glädje hos vinnarna…och det kan man ju i en del fall förstå , för de med politiska uppdrag betyder det personlig prestige och en plats i maktens korridorer , men det stora flertalet supportrarna, framför allt de som är lite äldre , inser nog egentligen att det inte betyder någon större förändring… bara att deras lag vann, dvs, “vi hade rätt hela tiden”.

Låt mig ta ett exempel: Säg att du ofrivilligt hamnar i en politisk debatt mellan två meningsmotståndare där du inte vet vilken falang respektive part tillhör. Om de avhandlar ett ämne som intresserar dig kommer du att lyssna till de olika argumenten för att till slut bestämma dig för vem som “har rätt”.

Säg nu att samma “kombattanter” dagen efter diskuterar ett helt annat ämne. Du kommer då redan från början ta parti för den vars åsikt från gårdagens debatt stämde överens med din egen. Varför ? Inte av någon annan anledning än att denne “bekräftade”, i och med gårdagens debatt , att du “hade rätt”.

Psykologi

Om du läser en text om ett ämne som berör dig försöker du så fort som möjligt identifiera skribentens hållning i relation till din egen. Återigen, en naturlig reaktion för att kunna bestämma – vän eller fiende – med eller emot. Basala reaktioner. Om du skulle råka zappa dig in i en pågående boxningsmatch, något som åtminstone de flesta män kan låta sig ryckas med av, sportintresserade eller inte, kommer du ganska snart komma på dig själv med att heja på någon av dem. Det kan vara simpla identifieringar som hudfärg , eller att du tar underdogens parti. Basala reaktioner.

I alla konflikter, större eller mindre, söker vi identifiera oss själva. Hur irrationellt det än kan verka. Och det är som sagt behäftat med våra medfödda egenskaper; tävlingsinstinkt, trygghets- o gemenskapssökande och det är inget konstigt med det. Det är bara beståndsdelar av vad som gör oss till de flockdjur vi är. En omedelbar reaktion naturen utrustat oss med för att vi inte ska bli stående ensamma, men för att förstå vår samtid och vad som påverkar den måste vi skaffa oss en så sammansatt bild som möjligt, och då kan vi inte låta oss styras av gamla invanda strukturer och reptilhjärnans reaktioner.

Om vi är intresserade av att utveckla oss själva, vilket är en nödvändighet för att överhuvudtaget kunna orientera sig i det politiska landskap som ständigt förändras, måste vi betrakta oss som sanningsforskare, lite pretentiöst uttryckt, och en forskare med en förutbestämd uppfattning är en väldigt dålig sådan.

Vi måste försöka att frigöra oss ifrån dessa egentligen falska lojaliteter, som faktiskt inte fyller någon annan funktion än att få utlopp för några av våra mest grundläggande behov, och i stället inta en mer reflekterande och neutral position. Då kommer det ganska snart stå klart att det i slutändan faktiskt inte spelar nån roll vilka som vinner fotbollsmatchen – “di blåe” eller Djurgår’n, eller för den delen den politiska kampen – vänster eller höger – annat än för vårat ego.

Att bekänna sig till endera höger eller vänster är som att frivilligt måla in sig i ett hörn – och från ett hörn har man väldigt begränsad utsikt över tillvaron.

Jag har någon gång läst att de olympiska spelens grundtanke var, naivt möjligtvis, att få slut på krigandet mellan dåvarande Sparta och Athén. Man skulle mäta sina krafter på tävlingsarenan i stället. Sant eller icke, en god tanke enligt mig.

Text: Kenneth Thorberg