Marianne Ahrne: TV var vänligare på den tiden jag blev kidnappad i ”Här är ditt liv”

0
10
Filmregissör och författare Marianne Ahrne - Pressfoto: Nordicwomeninfilm.com
Filmregissör och författare Marianne Ahrne – Pressfoto: Nordicwomeninfilm.com

”När jag ser om programmet idag slår det mig hur vänligt det är. Tonen i TV liksom i samhället är hårdare idag. I många TV-program finns också ett krampaktigt behov av att vara rolig – något som Lasse Holmquist med sin lugna humor var fullständigt befriad från.” Det skriver författaren Marianne Ahrne med anledning av SVT:s nypremiär på ”Här är ditt liv”. I dag berättar hon om hur det var att bli ”kidnappad” av Holmquist.

Text: Marianne Ahrne, filmregissör och författare | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2009-09-12 | NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln.

Rigmor Robert och jag skulle hålla en gemensam föreläsning om drömmar på Stadsbiblioteket i Lund, och köerna ringlade runt kvarteret. Rigmor hade före avresan visat ett ovanligt intresse för vad jag skulle ha på mig. Vanligtvis brydde hon sig inte. Men nu föreslog hon att vi kanske kunde gå ut efter föreläsningen och att jag skulle ta med något presentabelt. Det var konstigt. Hon brukade, som jag, föredra en pizza på rummet och ett långt samtal utan störande moment. Men jag reflekterade inte närmare över saken och stoppade en grön sidenoverall i bagaget.

Rigmor Robért - Foto: Hasse Bengtsson
Rigmor Robért – Pressfoto: Hasse Bengtsson

Mot slutet av föreläsningen uppstod ett visst tumult då ett Luciatåg med en ovanligt storväxt stjärngosse tumlade in i salen under sång. Stjärngossen – som var i minst sagt mogen ålder – började sjunga om mig och mina djur. Rigmor skrattade högt, och alla runt omkring tycktes förvänta sig att jag skulle känna igen honom, men med mitt urusla ansiktsminne hade jag ingen aning. Dessutom hade han peruk och en strut på huvudet. Han påstod att vi hade träffats och jag log artigt, men inte förrän han presenterade sig som Lasse Holmquist gick det äntligen upp ett ljus. Jag var kidnappad och fördes till Malmö för en två timmars direktsändning i Här är ditt liv.

Det blev en fest som jag fortfarande tänker på med tacksamhet och glädje. Jag är en äkta, lätt aspergermässig solitär utan socialt liv. Jag undviker middagar och fester, går aldrig frivilligt på restaurang eller mingel. Men jag har trogna vänner som jag under hela livet träffat en och en. De har hört talas om varandra men sällan eller aldrig mötts. Plötsligt förändrades allt. Lasse Holmquist och hans team hade i samarbete med Rigmor och andra vänner hittat människor som betydde något för mig. De kom från barndomens ängder och från världens alla hörn. Men oj, vad jobbigt att inte känna igen ansikten i ett program som bygger på överraskningar!

Lasse Holmquist (taget någon gång mellan 1980 och 1991). Foto: Allan Svensson, SVT Öppet arkiv
Lasse Holmquist (taget någon gång mellan 1980 och 1991). Foto: Allan Svensson, SVT Öppet arkiv

Plötsligt stod där fyra leende herrar som jag kunnat svära på att jag aldrig tidigare sett. Det visade sig vara bröderna Fransson, mina vilda och våghalsiga lekkamrater från barndomen på Tidafors. Vi brukade tävla om vem som kunde simma närmast vattenfallet – och lyckas vända innan strömmen tog oss. Jag vann bara EN gång – när tävlingen utfördes i eka och hela ekan med mig i störtade nedför fallet. Ekan blev pinnved, jag klarade mig utan en skråma.

När jag ser om programmet idag slår det mig hur vänligt det är. Tonen i TV liksom i samhället är hårdare idag. I många TV-program finns också ett krampaktigt behov av att vara rolig – något som Lasse Holmquist med sin lugna humor var fullständigt befriad från. Men trots – eller kanske just på grund av vänligheten – lyckades han ställa väsentliga frågor. Han gav var och en tid. Rigmor fick tolka en dröm jag haft om vatten och elefanter, och min franske vän och medarbetare citerade en fabel av La Fontaine. Eva-Britt Strandberg sjöng Piaf, och vi talade om kärlek och kameler.

Den allra största överraskningen för mig var den sista person som kom in. Kiran – en liten gatunge från Bombay – som jag känt sedan hon var nio år gammal och sålde blommor tilll turister bakom hotell Taj. Hennes mamma Rebecca hade fött tolv barn: elva flickor och till sist en enda efterlängtad pojke. Därefter kunde hon äntligen sterilisera sig. Fyra av flickorna dog, de andra hade jag följt genom livet Och nu stod Kiran här, nitton år gammal och med en egen liten son i famnen. Hon hade gift sig med en engelsman, och hur Holmquist och hans team hade hittat henne framstod som ett mirakel.

När jag tog Kirans son i famnen började Grisja skälla. Grisja var min första skye-terrier – salig i åminnelse. En skye-terrier är lång, låg och hårig, och fastän han syntes väl när jag kom in i studion försvann han snart under bildkant. Då blev växeln nedringd av tittare som alla sa samma sak: vi vill se mer av hunden! Där fanns till och med tittare som påstod att DERAS hundar skällde av besvikelse så fort Grisja inte var i bild.

Någon vecka efter det att Här är ditt liv gått i TV promenerade jag med Grisja i Humlegården. Det hade börjat snöa. Plötsligt störtar en man fram och griper mig hårt om handleden. Med sin fria hand pekar han mot Grisja som rusar runt i parken, salig av snölycka.

”Ööoh”, ropar mannen på bredaste skånska: ”Den hunden har jag sett på TV!”

Och så vänder han sig ivrigt mot mig:

”Såg du det programmet?”

Då får man ett visst perspektiv på vilket intryck man gjort.

Text: Marianne Ahrne, filmregissör och författare


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här