Livet går sin egen väg och följer inte någon mall. Det är därför så viktigt att människor får bestämma själva över sina liv, istället för att politikerna ska bestämma åt dem.
Text: Madeleine Lidman, Hemmaföräldrars nätverk | Artikeln har tidigare publicerats 2010-07-02 i Newsmill. Texten återpubliceras med tillstånd av Lidman.
Hur beskriver man maktlösheten hos den lilla människan? Hur beskriver man rädslan? Jag gjorde något som man inte får i Sverige – jag valde att stanna hemma längre med mina barn än ett år. Varför? Jo helt enkelt därför att vi kände att det var rätt. Det var när första barnet skulle komma som vi blev varse att livet inte följer någon mall – livet går sin egen väg. När havandeskapförgiftningen slog till hårt och det blev inläggning på specialistmödravården, så blev det ett abrupt slut på ett intensivt arbete i databranschen.
Jag fick inte ens gå tillbaka till kontoret och plocka ihop mina saker. I vecka 36 var jag så dålig att läkarna inte kunde vänta längre, utan det blev kejsarsnitt och jag hamnade återigen på specialistmödravården och dottern på neonatalen. Dagen efter snittet slog eklampsin ut i full blom och jag fick sövas ned. På neonatalen fick dottern samtidigt ett andningsuppehåll. Det blev en dramatisk start på vårt föräldraskap och läge för en hel del omprioriteringar.
Jag och maken valde att downshifta genom att leva sparsamt och istället satsa på att ge våra barn tid. Vi satsade på att vara närvarande båda två. Jag genom att stanna hemma och maken genom att aldrig arbeta över och komma hem tidigare en dag i veckan. Sedan delade vi självklart på hushållsarbetet. Nej, det blev inte någon millimeterrättvisa, men en bra lösning för oss och våra barn.
Hemmaföräldrars nätverk
Allt som allt var jag hemma i fem års tid och när jag väl fått kläm på arbetet som hemmaförälder, kände jag hur idéerna och kreativiteten flödade. När minsting var 2 ½ år startade jag eget och startade samtidigt upp Hemmaföräldrars nätverk. Glad i hågen började jag leta efter spännande artiklar för att dela med mig av inne på nättidningen Hemmaföräldrar, bara för att upptäcka att det pågick en direkt kampanj mot hemmaföräldrar där proffstyckarna gick i spetsen tätt följd av politiker från de rödgrönas sida.
Det som slog mig mest var hur oförsonliga proffstyckarna och de röda politikerna var. Den som var hemma var en loser som skulle straffas. Jag vet att den som är hemma får sämre pension och sämre karriär, eftersom karriär i Sverige inte alltid handlar om prestation och att kunna visa vad man åstadkommit och lärt sig – utan om ständig och obruten närvaro i arbetslivet. För mig var det självklart och är fortfarande att det är ett attitydsproblem som man kan ändra på.
När Hemmaföräldrars nätverk började nå ut så fick jag kontakt med det ena mer hjärtknipande människoödet efter det andra. Det handlade om vanliga små människor som förlöjligats och hånats och blivit illa behandlade bara för att de ville välja själva istället för att politikerna skulle välja åt de
I Malmö försökte till exempel Carolina Kaya starta eget som privat dagmamma. Hon blev så illa behandlad av de socialdemokratiska politikerna att hon gick därifrån gråtande. I Katrineholm samlade Anna-Maria Wiklund själv in 250 namnunderskrifter för att få till en folkomröstning angående ett införande av vårdnadsbidraget, men blev också illa bemött av socialdemokratiska politiker som inte visade något intresse och hade en allt annat än trevlig attityd.
Föräldraupproret
Under en period kokade hela Sverige av namninsamlingar under Föräldraupproret, där människor samlande in den andel namn som behövdes för en folkomröstning. De hade en tro på demokratin och på att det gick att göra den lilla människans röst hörd och åstadkomma en förändring. Men icke – inte i någon kommun genomfördes någon folkomröstning angående ett införande av vårdnadsbidraget och i media tystades Föräldraupproret ned.
Jag var själv intervjuad av Cecilia Garme och hon skulle göra ett stort uppslag i Expressen om Föräldraupproret, men artikeln blev refuserad. Fel budskap till svenska folket? Hur ska jag beskriva känslan av att vara en vanlig liten mamma, utan särskilt mycket mod, utan någon stor organisation i ryggen och egentligen ganska rädd – men ändå – när det handlar om barn så väcks tigern inom en.
Hur kan det vara farligt eller fel att vilja ge sina barn tid? I ett försök att få kontakt med någon ansvarig politiker så skrev jag för fyra år sedan några frågor till dåvarande förskoleminister Lena Hallengren och vad fick jag för svar:
“Lena Hallengren hade gärna svarat på dina frågor om de hade varit formulerade på ett seriöst och professionellt sätt. Nu är de i vissa fall helt felaktiga och i andra fall insinuanta och Lena Hallengren gör därför bedömningen att hon inte har möjlighet att medverka”.
Som hemmaförälder fick jag nu uppleva det totala nederlaget i ett land som borde vara en demokrati. Det går inte att beskriva den maktlöshet jag kände och det obehag jag upplevde. Nu tog Maria Larsson (Kd) upp Lena Hallengrens vägran att svara på mina frågor och till slut kom det ett svar – men inte till mig, utan till tidningen Kristdemokraten. Kanske var det där och då jag på allvar fick upp ögonen för Kristdemokraterna. Det är ett parti som utan att tveka ställer sig på den lilla människans sida mot betongmakten.
Göran Hägglunds artikel om kultureliten väckte starka reaktioner – hos kultureliten – men ett starkt igenkännande hos vanliga människor. Jag delar inte alla Kristdemokraternas åsikter men de har fått mitt hjärta och jag stöttar till hundra procent deras tankar om att makten att bestämma över sitt eget liv och sina egna livsval – ska ligga hos gräsrötterna och inte hos politikerna.
Valet 2010 är ett ödesval mellan tvång och valfrihet, där Kristdemokraterna med sin värdegrund om valfrihet för barnfamiljerna och många olika barnomsorgsalternativ, ger föräldrar de viktigaste verktygen för att sy ihop bra lösningar – så att de kan hitta en balans mellan familj och arbete. När nu allt fler röster hörs om ett införande av obligatorisk förskola från 3 år så behövs Kristdemokraterna mer än någonsin.
Text: Madeleine Lidman
Madeleine Lidman driver Hemmaföräldrars nätverk och arbetar även som redaktör för nättidningen Hemmaföräldrar. Sedan 2001 har hon arbetat för att göra hemmaföräldrarnas röst hörd i media för att föräldrar ska ha många olika barnomsorgsalternativ att välja mellan som alla hög kvalitet.
Relaterat
- Sydöstran: Flera tusen medlemmar i nätverk för hemmaföräldrar
- SVT: Hon grundade nätverk för hemmaföräldrar